Jag har flera gånger på senare tid blivit varse att folk inte förstår vad jag menar när jag säger att ”jag försöker få iväg min bil.” Hur kan man inte förstå vad som menas med det? Jag trodde det var ett allmänt vedertaget uttryck, men det kanske är något påhitt från Stockholm.
Hur som helst så fick jag äntligen iväg bilen idag. Jag har väntat ganska länge på detta ögonblick men när det plötsligt hände drabbades jag av den närmast chockartade insikten att min bil som jag såg köra iväg inte längre var min. Som ett tydligt bevis för att vi är slavar under materien är det nu som ett stort tomrum i tillvaron. Någonting som har varit ständigt närvarande är inte längre där. Det är konstigt. Som att plötsligt vara utan jobb eller bostad. Jag förstår inte.
Min nya karriär som spårvagnsåkare höll på att sluta i katastrof redan i inledningen. 10 minuters försening var precis vad jag inte behövde. Dessutom är ju kostnaden för att åka spårvagn den korta biten högre än för att åka bil. Vad är det jag har gjort egentligen???
Nä, men om jag skulle ta och renovera någon av mina cyklar kanske. Eller köpa en ny. Cykla kan man göra på våren och sommaren. Nästan. Egentligen går det inte på grund av alla backar.
Grattis till bilförsäljningen.
Men jag förstår vad du menar med tomheten efteråt. Man fäster sig vid de rackarna och det känns lite närgånget att nån annan tar över.
Cykla är bra, men varför skulle du ha iväg bilen egentligen? Tycker du inte om bilar?
Aha, svaret på min fråga fanns i ditt förra inlägg. För lite rol för pengarna helt enkelt. Jag förstår.
Som erfaren cyklare och dito boende i område med gigantiska uppförsbackar kan jag säga att det lönar sig järnet att cykla trots backarna. Man dör inte av att gå en bit uppför backen. Bränner dessutom lite mer fett då. Dessutom går det sjukt mycket fortare att cykla än att åka kollektivt. Och är billigare. Och trevligare. Och hälsosammare. Och avstressande. Och TUFFT!
Ozzy rules!
Borås är mitt största fan. Kan inte du smitta av dig lite till ett visst lammkött som jag inte kan nämna i min blogg?
hallo fysmongot!
skaffa en billigare bil.
åååå, separationsångest. jag förstår precis. jag känner med dig.
det här med separation.
det oåterkalleliga. och till och med det icke-oåterkalleliga.
slänga en påse sopor går bra. (fast varje gång jag släpper tänker jag: var det rätt påse? det var väl inte de nya mac-tillbehören som åkte nu? jag slängde väl inte viktiga papper i soporna?)
men allt annat är förknippat med viss ångest. eller vemod i alla fall.
hej då, trasiga strumpa. du var bra, men nu måste du tyvärr kila vidare.
hej då ful, noppig tröja. jag har aldrig använt dig. nu måste du åka till afrika.
hej då gamla soffan. tänk vad mycket roligt vi haft tillsammans.
usch.
urs. menar jag förstås.
Du är en mästerbloggare miss k!
Miss k, du är min idol! Synd att du lagt ned din blogg så att jag inte kan dyrka dig lika ihärdigt som förr.