Det är hårt, livet på ön. Inte bara är allt olidligt varmt. Man tvingas dessutom arbeta, åtta timmar om dagen, i en ostimulerande miljö, med ostimulerande arbetsuppgifter.
Det är många som gillar arbetet på ön, men jag vantrivs. De känner sig trygga med en tillvaro där man vet vad som gäller från dag till dag, kraven är lagom hårda och ingenting i grunden förändras. Jag förstår dem inte. Eller, på ett intellektuellt plan förstår jag dem, men jag tror aldrig jag skulle kunna känna som de gör. Jag är inte sådan. Inte gjord för ett så förutsägbart liv.
Det är nästan ett år sedan jag var där på allvar men ändå kommer det över mig direkt, allt det där jobbiga. Jag vill bort. Jag skall bort. Det hade jag bestämt för längesen men nu är jag mer bestämd än någonsin. Innan året är slut tänker jag vara borta från ön och sedan kommer jag inte tillbaka. Inte på deras villkor. Möjligtvis på mina.
Om bara den jävla bron inte var ett ständigt pågående vägarbete! De hatar oss på Vägverket. Oss som arbetar på ön hatar de…
De älskar er som arbetar på ön, därför reparerar de bron.
Vad ska du ställa för villkor på ön för att komma dit i din nästa karriär?
Lite som Lost eller är det invånarna som är det?