Dagbok

Som en vante i vinden

Att vara elkund är som att vara en vante i vinden. Du har suttit en bra stund och noga valt en elleverantör som du är nöjd med och allt har fungerat bra i ett par års tid.

Plötsligt får du ett brev från elbolaget XYZ:

Hej!

Från och med 1 oktober tar vi över dig som elkund. Bla bla bla… Var god skriv under bifogat avtal och skicka till oss så att vi har det inom 10 dagar.

Vaihelvete nudå?

Alltså, vad fan är grejen med elhandelsbolag? De kommer och går som dagssländor och det är alltid samma sak. Plötsligt får du ett brev som talar om att nu minsann ska du inte få vara kund hos oss längre utan hos det jättestora elbolaget XYZ istället.

Det är som att vara en vante i vinden och jag blir lika ställd varje gång.

Vilken del av begreppet varumärkesvård är det som elhandelsbolagen inte har förstått? Vad är det de anser att de köper egentligen, när de köper upp ett annat elhandelsbolag? Uppenbarligen inte varumärket i alla fall, för det häller de ut med badvattnet. Istället verkar det vara befintliga kunder de köper. Kunder som snabbt och lätt ser över sitt elpris igen och sedan går vidare till en annan leverantör.

Det har inte direkt blivit svårare för elkunderna att välja leverantör. Istället går det på fem minuter, tack vare sajter som elskling.se.

Första gången jag råkade ut för det här var det den på alla sätt vämjeliga el-leverantören Öresundskraft, som jag lämnat i vredesmod ett par år tidigare, som plötsligt tog över den el-leverantör jag bytt till.

Den här gången var det e-on (eller e-off som de egentligen heter sedan stormen Gudrun) som bestämde sig för att köpa upp Surahammars Energiverk och sedan raskt skrämma upp de nyförvärvade kunderna med ett avtal som skickas ut och ska returneras inom tio dagar.

Resultatet är det samma varje gång. Jag finner mig plötsligt kastad som en vante i vinden på en elmarknad som som befolkas av ömsom anonyma storföretag, ömsom lycksökare.

Vad var det som gick fel här, egentligen?