En vecka utan Facebook. Kanske mer. Kanske tio dagar. Jag minns inte längre.
Jag minns inte hur eller när fallet började. Jag vet bara att jag plötsligt upptäckte hur det som en gång varit en social nätverkssajt hade förvandlats till en flod av reklam, rabattkuponger och automatiska uppdateringar från nätbutiker och olika appar.
Jag trodde att det här skulle vara svårt; att jag skulle trilla dit och råka logga in, av slentrian. Men nej! Istället har det varit mycket lätt.
Det som uppenbarligen är svårare är att börja skriva igen. Det där som jag skulle göra istället för att logga in och kolla att ingenting hänt gör sig uppenbarligen inte av sig själv. Nej, inte ens med stor ansträngning gör det sig.
Kanske är jag förstörd. Facebook och, på senare tid, Twitter har förstört min förmåga att tänka en koherent tanke, längre än 160 tecken. Jag kanske inte längre kan formulera mer än två meningar åt gången, utan att behöva en ny fix.
Problemet är att fixen inte längre funkar. De som en gång gjorde att fixen funkade har dragit vidare. Kvar är bara en skrikig flod av brus.
Den som ändå kunde ta sig samman och skriva.