Så sitter jag där och har kastat ännu en halvfärdig text i papperskorgen. Det som började med en liten glöd blev alldeles för snabbt till en stor brasa som plötsligt dog, i brist på bränsle.
Då är det skönt att Twitter finns. Max 140 tecken. Sedan är du klar. Bara att publicera och du kan luta dig tillbaka med känslan av att ha producerat något.
Men alltihop är lögn. Att skriva 140 tecken sammanhängande text är ingen bedrift. Vem som helst klarar den uppgiften. För att vara helt uppriktig så duger Twitter egentligen bara till att publicera reklam, länkar till bilder av katter och riktigt billiga ordvitsar.
Twitter är som heroin och inte bara har jag blivit beroende. Det har dessutom förstört min hjärna.
Jag kanske skulle ge mig på att öppna en avvänjningsklinik. Jag skulle kunna starta en megablogg där alla måste skriva minst tre bra texter på minst 9000 tecken vardera, varje dag i ett halvår.
Frågan är vem som skulle orka läsa allt.