Koreografens död nära förestående

Hoppalappa - en improvisationsdansföreställning

Hoppalappa – Postfolki tanzi teatter – drabbar Göteborg imorgon, tisdag 26 maj och på onsdag 27 maj, bägge dagarna klockan 19:00 med epicentrum på Atalante.

Hoppalappa drabbar även Stockholm 19 – 21 november, med epicentrum på Moderna dansteatern och strax därefter Malmö, 24 – 26 november, då med epicentrum på Dansstationen.

Egentligen skulle jag väl skriva en recension nu. Tyvärr är det omöjligt.

För hur ska jag kunna recensera improvisation? Visst! Jag kan ju sitta här och skriva ned en massa blandat tyckande om föreställningen. Men hur intressant blir det? Antingen var du där när spektaklet ägde rum och då har du redan sett det, eller så går du dit imorgon och får se något helt annat.

En sak som slår mig när jag sitter där och tittar är hur fullständigt onödigt det är med koreografi. Den här föreställningen har sannerligen ingen suttit och koreograferat. Istället uppstår den spontant, så som dansarna vill, om de vill.

De skulle ju lika gärna kunna sitta och sura på scenen om de får lust och det vore ju lika mycket improviserad dans som det hysteriska kringskuttande vi nu får se.

Ja, de spattar omkring och har sig. Till musik, allt som oftast. Ibland alla tre. Ibland två. Ibland en. Oftast hysteriskt roligt. Ibland hysteriskt tråkigt.

Ja, sen avbryts dansandet av diktläsning. Och frågesport. Och utdelning av diverse växter.

Hoppalappa - Plötsligt får jag ett fat med gräs och mossa i famnen

Riktigt förvånad blir jag när jag plötsligt får ett fat med gräs och mossa i famnen.

Det är omöjligt för mig att ge någon annan rekommendation än att helt enkelt gå och se föreställningen och låta ödet avgöra om det blir fantastiskt eller bara pinsamt. Jag tror faktiskt att du kan välja själv.

Om du tycker att 150 spänn är för mycket för att låta sig eventuellt underhållas av tre omkringskuttande jäntor föreslår jag att du lägger pengarna på en månad med Viasat Sport istället.

Människor som spattar omkring till ”musik”

Destruction Song - Koreografi: Kenneth KvarnströmDestruction Song

Pustervik, 16 mars 2009

De är långa, blonda och svarklädda, och de spattar omkring på ett svart golv i ett svart rum till något som med nöd och näppe kan kallas musik.

Vi snackar modern dans nu. Eller jag tror att det är modern dans i alla fall. Gammeldans är det i alla fall inte.

Det är högljutt, knäppt och ganska snyggt och håller på alldeles för länge för min smak. 60 minuter blir lite för mycket, men jag antar att själva poängen med konst är att man ska lida lite.

Men jag har ett annat förslag: Korta föreställningen till 15 minuter och skinna folk på en tusenlapp, så att folk får lida på riktigt.

Jag brukar hävda att bra konst är konst som du antingen blir glad eller förbannad av. Det här blir jag varken eller av. Jag blir mest sugen på att bygga konsthantverk av rostig stålplåt med skärbrännare och svets, och det får väl ändå säga vara ett hyfsat, om än ganska oväntat resultat.

Början på föreställningen är fantastisk. Det bara brakar igång utan förvarning. Som att få en blåsorkester i huvudet ungefär.

Destruction song inträffar i Linköping på onsdag, 18/3. Därefter i Lund (25/3), Malmö (27-28/3), Västerås (31/3), Kungsbacka (2/4) och Jönköping (4/4).

Läs också: SvD, SVT