Destruction Song
Pustervik, 16 mars 2009
De är långa, blonda och svarklädda, och de spattar omkring på ett svart golv i ett svart rum till något som med nöd och näppe kan kallas musik.
Vi snackar modern dans nu. Eller jag tror att det är modern dans i alla fall. Gammeldans är det i alla fall inte.
Det är högljutt, knäppt och ganska snyggt och håller på alldeles för länge för min smak. 60 minuter blir lite för mycket, men jag antar att själva poängen med konst är att man ska lida lite.
Men jag har ett annat förslag: Korta föreställningen till 15 minuter och skinna folk på en tusenlapp, så att folk får lida på riktigt.
Jag brukar hävda att bra konst är konst som du antingen blir glad eller förbannad av. Det här blir jag varken eller av. Jag blir mest sugen på att bygga konsthantverk av rostig stålplåt med skärbrännare och svets, och det får väl ändå säga vara ett hyfsat, om än ganska oväntat resultat.
Början på föreställningen är fantastisk. Det bara brakar igång utan förvarning. Som att få en blåsorkester i huvudet ungefär.
Destruction song inträffar i Linköping på onsdag, 18/3. Därefter i Lund (25/3), Malmö (27-28/3), Västerås (31/3), Kungsbacka (2/4) och Jönköping (4/4).