Elektronik med känslor

Den var grinig gnällig och allmänt oanvändbar. Faktiskt helt jävla trasig. Lampan på men ingen hemma. Bara att rota fram kvittot ur bokföringen för att kunna returnera skräpet…

Fast riktigt så lätt kan jag förstås inte ge upp. En gång ingenjör, alltid ingenjör, så fram med skruvmejseln och plocka isär fanskapet för att se vad som kan vara fel. Inte för att det går att se något fel i och för sig, men det kan ju vara elektroniken och inte själva disken som gett sig.

Och naturligtvis funkar själva disken. Det är ju bra. Då kan man ju göra backup, vilket var alldeles för längesen, så får vi väl se om jag orkar åka till Inet nån gång.

Nu kommer det märkliga, nämligen att sedan, när jag plockat isär alltihop, provkört disken och skruvat ihop lådan igen fungerar allt precis som det skall. Här finns inget jävla fel.

Elektronik som reparerar sig själv bara för att man tar ut och gullar lite med den. Hur fan går det till egentligen?

3 reaktioner till “Elektronik med känslor”

  1. Vad du upptäckt är en av de tre klassiska reparationsmetoderna, nämligen nummer två:

    1. Italiensk lagning: Skicka till fanstyget med knuten näve eller en stor jäkla hammare.

    2. Tysk lagning: Plocka isär apparathelvetet i sina minsta beståndsdelar och sätt sedan ihop igen. Kasta alla överblivna delar.

    3. Amerikansk lagning: Släng skiten och köp nytt.

  2. Det går lika bra med hot. Säg till den att om den inte passar sig så åker den till sällare jaktmarker, läs elektronikåtervinningen. Stäng av – kör sedan igång den – och den funkar!

Kommentarer inaktiverade.