Göteborgsvarvs-DAMP

På lördag ska de gamla skorna få sig en sista omgång

Jag kallar det Göteborgsvarvs-DAMP. Det är en årlig period av hyperaktivitet som utbryter i mitten av maj varje år.

Det börjar alltid på samma sätt. Goda intentioner. I januari. Då jävlar ska det löpas gatlopp i maj! Fort ska det gå! Här ska tränas. Ska bara…

Sedan är det plötsligt inte februari utan redan mars och nu börjar det bli hög tid att sätta igång med den där löpträningen. Snart.

Till slut kanske det blir några rundor på 8 km. Eller 7 km. Det är rätt trist med de där rundorna för de är ack så korta och ändå går det ack så långsamt. Men om jag bara biter ihop och tränar ordentligt så ska jag nog komma i form inför varvet.

Sedan är det inte mars längre, utan april och jag har fortfarande inte varit ute på den där långrundan och förresten så går det inte riktigt sådär fort som det skulle behöva gå för att jag ska ta mig runt på ny rekordtid i år heller och nu kanske allt går åt helvete och jag blir nedpetad till startgrupp tre och får leva resten av mitt liv i misär.

Sen är det mindre än en vecka kvar och då hjälper inte träning längre. När mindre än en vecka återstår innan den årliga löprundan kan bara vila rädda dig. Det och att proppa i sig kolhydrater.

Så jag vilar då, och proppar i mig. Åker bil till jobbet, sitter still och jobbar, äter, åker bil hem, äter mer, sover och går upp och äter igen…

Det låter väl fint? Bara slappa och äta. Problemet är att det inte är så fint. Problemet är att jag, precis som vilket annat fysmongo som helst får DAMP av vilodagar och börjar gnaga på fönsterkarmarna.

Vilodagen är kroppens hämnd på hjärnan.

Nästa år ska jag börja i tid och träna ordentligt så jag kan promenera runt på 1:30 och slipper ägna mig åt vedervärdig vila.

En kommentar till “Göteborgsvarvs-DAMP”

Kommentarer inaktiverade.