Konsten att sprida ett rykte
Det är enkelt. Det är bara att uttala sig ungefär såhär:
– Person X, som jag inte tänker namnge, säger att Namngiven Person har sagt att månen är gjord av ost.
Sedan är cirkusen igång. Plötsligt är det i mångas ögon en sanning att Namgiven Person har sagt att månen är gjord av ost. Om det är verkligen har hänt är däremot högst osäkert. Namgiven Person kan förstås ha uttalat sig precis så, men det kan lika gärna röra sig om ett missförstånd.
Ett rykte kan med lätthet förlama en organisation under lång tid. Folk sitter och surar på varsin kant över det de tror är sant och vägrar lyssna på varandra, när allt egentligen beror på något som är ett missförstånd eller kanske lögn.
Ryktesspridning är därför ett kraftfullt vapen. Det kan användas av dina fiender för att förstöra för dig, men det kan lika gärna avfyras av misstag, av dig själv eller några av dina vänner.
Hur gör man då för att låta bli att sprida ett rykte? Det är ungefär lika enkelt.
Man ringer, eller kontaktar på annat sätt, helt enkelt Namngiven Person och säger: ”Har du verkligen sagt till person X att månen är gjord av ost?”
Därefter kan man ägna sig åt att sprida information istället.
Att sprida rykten och skvallra är väldigt mänskligt och kan ge en trevlig maktberusning, genom känslan av att veta mer än andra. Det är dock alltid ett destruktivt beteende, som leder till obehag och irritation för någon.
Ju mindre tid vi ägnar oss åt rykten desto mer tid kan vi ägna oss åt att ta oss framåt, mot riksdagen. Det är dit vi ska.
Om månen faktiskt skulle vara gjord av ost så kommer inte himlen att ramla ned i huvudet på oss bara för att vi tar oss tid att kolla om det faktiskt stämmer.
Dagens lunch: Lite för mycket av det inte så goda
En portion nudlar kan man ju tänkas klämma i sig till lunch när fantasin och orken tryter. Inte världens mest fantastiska föda, men fullt ätligt.
Men två portioner alltså. Nej, jag vet inte. Den här lunchen känns inte riktigt hundra. Det blir nog lite för mycket av det inte så goda faktiskt.
Tar de fotgängare av daga?
Hur ska vi egentligen tolka det här? Vadå andra sidan? Tar de fotgängare av daga?
Storföretag klämmer åt konsumenter
En 25-åring avslöjas i tullen med sex par Nike-skor i bagaget. Tullen kontaktar Nike, som bestämmer sig för att skorna inte är äkta Nike-skor och stämmer 25-åringen för varumärkesintrång.
Vad är det som inte stämmer här?
Ja, till att börja med, vari ligger det rimliga i att konsumenterna ska vara ansvariga för varumärkesskydd? Är det verkligen så, menar politikerna, att jag som privatperson har någon som helst möjlighet att bedöma om en märkesvara är äkta eller inte?
Dessutom undrar jag hur det kan vara så att den part som ensidigt får bestämma om något är en piratkopia eller ej sedan har rätt att kräva skadestånd. Hur kan det, av någon betraktas som ett rättssäkert tillvägagångssätt? Tänk om Nike inte har koll och gör fel bedömning. Tänk om Nike helt enkelt ljuger.
Det vore ju ett lysande sätt för Nike att dra in pengar. Tillverka egna ”piratkopierade” skor i egna fabriker, sälj dem till lågpris och stäm sedan skiten ur alla som åker fast i tullen. Det blir pengar i bägge ändarna och när lagstiftningen ser ut som den gör är det ett helt riskfritt beteende.
Hela det här lagstiftningen stinker. Den stinker därför att den på samma sätt som IPRED gör privatpersoner rättslösa mot kapitalstarka storföretag. Den stinker därför att den upphäver den rättssäkerhet som man har rätt att förvänta sig i en rättsstat.
Sex par skor är inte direkt någon kommersiell omfattning. Jag skulle lätt kunna ta med mig sex par skor hem från semestern, att ha för eget bruk och utan vidare skulle vem som helst kunna ta med sex par skor att ge bort till släkt och vänner.
Att vi har det såhär beror antingen på att våra politiker helt enkelt är dåligt pålästa om sina beslut eller på att de helt enkelt är veka och inte vågar hävda medborgerliga rättigheter när storföretagen gråter ut över hur mycket pengar de ”förlorar” på den här typen av varumärkesintrång.
Tyvärr är det bara början. Vi vet att det pågår hemliga förhandlingar kring det som kallas ACTA. Det kallas ett handelsavtal men av det som kommit fram hittills vet vi att det är någonting helt annat.
ACTA är nästa steg i storföretagens strävan att kontrollera inte bara vad vi har i resväskan, utan vad vi har i våra datorer och MP3-spelare, och vad vi skickar till varandra på internet Gissa vem som kommer att ha bevisbördan när tullen ifrågasätter om musiken i din MP3-spelare är ”äkta” eller ”stulen”. Gissa om du kommer att få betala skadestånd och rättegångskostnader. Gissa om du kommer att få betala själv för att ha advokat.
Ständigt blir vi itutade hur detta är överdrifter och hur det aldrig skulle kunna gå så långt. Vi ska lita på de hemliga männen och kvinnorna som deltar i de hemliga förhandlingarna. De litar visserligen inte på oss. Det förstår man ju. Vi skulle ju kunna ställa till med ett jävla liv om vi på förhand fick veta vad som planeras.
Ta en titt på den här listan över människor som får läsa de hemliga dokumenten och fundera över om du tycker att företrädare för en massa storföretag är mer pålitliga när det gäller förhandlingar om dina och mina rättigheter än vi själva.
Det pågår en konstant nedmontering av dina och mina rättigheter till förmån för staten (teledatalagringen, FRA-lagen) och storföretagen (IPRED, ACTA). Denna nedmontering drivs i slutändan av dina och mina politiker. Trots att den ständigt tycks accelerera kan du och jag när som helst trycka på stoppknappen.
Det som krävs är att vi röstar in nya politiker i riksdagen. Det krävs att vi röstar in politiker som fattar vad som är på väg att hända och som står upp för våra rättigheter både på nätet och i köttvärlden. Det som behövs just nu är ett piratparti och din röst.
Piratpartiet finns redan. Det är bara din röst som saknas.
19 september är det val till riksdagen.
Att ge efter för sin inre nörd
Ojdå!
Jag hade ju bestämt mig för att jag skulle hålla mig borta från det förbannade nörderiet som omger alla typer av idrottsverksamhet.
Det gick ju bra en stund. Sen blev det svårt, mycket svårt, med motivationen.
Springa samma gamla uppmätta slinga på tid, dag ut och dag in. Det har funkat fint långa stunder, men nu gick det inte längre.
Så, nu kan jag löpa fritt över gator och torg och slippa oroa mig över att inte veta hur fort det går och hur långt jag sprungit.
Äntligen är jag fri!
Eller?
Antagligen går det åt helvete nu. Antagliten fastnar jag helt nörderiet och bara inte sluta titta på kartor, grafer och statistik. Och om inte det räcker kan jag säkert förstöra mitt liv genom att försöka få denna tingest att fungera i Wine.
Så jag är inte alls fri. Jag är fången, fast på ett annat sätt. Fången i apparaternas klor.
Hålögd och utan vänner kommer jag att sitta framför datorn och snöa in.
Men jag kommer i alla fall att vara jävligt vältränad.
Om vi inte hörs mer så vet ni varför.
Epic fail – En månad med västtrafikkortet
Det har blivit dags att summera min första månad med västtrafikkortet som som jag till slut blev tvungen att skaffa, eftersom det gamla biljettsystemet fasas ut.
Eftersom jag är sällanresenär har det inte blivit jättemånga resor. Hade jag varit oftaresenär hade jagväl antagligen köpt ett månadskort och därmed kunnat undvika i stort sett all kontakt med biljettsystemet.
Hur har det då gått att använda det nya, fantastiska biljettsystemet? Vi får igenom mina resor…
- 30 januari, buss 60 till Masthugget – Fail
Vi ska åka två personer på ett kort. Det går alldeles utmärkt men det är bara på spårvagnen du kan lösa detta själv. Nu åker vi buss och ber chauffören stämpla kortet.
Han har absolut ingen aning om hur någonting fungerar, så det går inte. En av oss får köpa SMS-biljett istället, till högre pris. - 31 januari, spårvagn till Krokslätts torg – Fail
Vis av gårdagens händelse försöker vi inte ens ta bussen, vilket vore det normala, utan går lite längre, till en spårvagn istället. På spårvagnen finns nämligen en av de gula automaterna där passageraren själv kan stämpla för flera personer.
Här får vi alltså anpassa vårt resande till Västtrafiks biljettsystem, vilket jag betraktar som ett misslyckande. - 1 januari, nattvagnen från Krokslätts torg – OK
Här finns inget bussalternativ och därmed ingen busschaufför som kan ställa till det med sin okunskap, så resan förflyter felfritt. - 1 januari, spårvagn och pendeltåg till Jonsered – Epic fail
Vi tar vagnen, återigen för att slippa inkompetenta busschaufförer och stämplar en flerzonsresa på vagnen. Sedan byter vi till pendeltåget. När jag går av i Jonsered glömmer jag förstås att stämpla ut. (Vem hittade på denna idioti?)
Nåväl, jag är påläst och vet att det är bara att uppsöka närmsta buss för att få hjälp med detta, så jag inväntar nästa buss och ber om att få hjälp med utstämplingen. Busschauffören är mycket hjälpsam, men tyvärr går allting åt helvete i alla fall. Plötsligt har jag inte ett plussaldo på 40 kronor, utan istället ett minussaldo på lika mycket.
Vi får åka på SMS-biljett tillbaka till Göteborg och några dagar senare tvingas jag köa hos tidpunkten i 30 minuter för att återfå mina 76 försvunna kronor. - 15 januari, buss 60 från Masthugget – Fail
Två personer ska åka buss från Masthugget på ett kort, och gissa vad! Busschauffören har ingen aning om hur han ska fixa detta. Västtrafik har lagt en halv miljard kronor på ett biljettsystem som inte ens deras egna personal klarar av att hantera efter att systemet varit i drift i flera månader.
Bla bla bla. En av oss får köpa SMS-biljett till högre pris… - 28 januari, buss 60 från Masthugget – OK
En person ska resa på ett kort i en zon. Spänningen är olidlig!
Men ja, systemet klarar faktiskt av den enklaste typen av resa som är tänkbar utan att haverera på någon punkt. Men å andra sidan hade vi klarat detta lika bra med papperskupongerna från 1970-talet, så jag tycker verkligen inte att detta är något att gratulera Västtrafik för.
Med Västtrafiks tidigare biljettsystem var det enkelt att hålla koll på resorna. De stod utskrivna på kortet. Du kunde direkt se ditt saldo och dina tidigare resor. Det var också enkelt att betala. Automaterna hade siffror för hur många “kuponger” du ville köpa. Det var bara att stoppa i kortet och trycka på rätt sifferknapp.
Nu är allting lite krångligare. Biljettautomaterna har en massa knappar märkta Å,S,V,K,+, och så vidare och en liten display med kryptiska symboler. Genom att trycka på rätt knappar i rätt ordning och därefter hålla fram ditt kort förväntas du kunna lösa dina behov av att kunna resa flera på ett kort, eller om du är vågad, resa i flera zoner.
Istället för att du talar om vad du vill betala för och får veta hur mycket det kostar så drar systemet kontinuerligt av pengar från ditt kort, utan att du egentligen har någon kontroll över det. Reser du över flera zoner drabbas du dessutom av behovet av att stämpla ut, för att inte systemet ska löpa amok och tömmas på pengar.
Av sex resor under en månad misslyckas fyra. I 1/3 av fallen fungerar alltså biljettsystemet. I ett fall tvingas jag stå i kö 30 minuter för att får tillbaka 76 kronor.
Detta kan bara sluta på ett sätt. Resorna blir dyrare. De blir dyrare eftersom biljettsystemet är obegripligt både för chaufförer och resenärer, vilket slutar med att människor blir av med pengar.
Om inte annat blir det dyrare därför att människor kommer att dissa kontoladdningen och istället välja begripliga, men dyrare alternativ som femresorsladdningen eller SMS-biljetten.
Som om det inte vore nog drabbas vi dessutom av att allas resor registreras i en databas som vi inte har en aning om vad den kommer att användas till i framtiden.
Vad var egentligen syftet med den här miljonrullningen?
Carl Bildt borde lämna sin skyddade verkstad
Carl Bild går i försvarsställning efter Rick Falkvinges replik angående hyckleriet om nätfriheten. Sverige är en öppen demokrati och fungerande rättsstat, hävdar Carl Bildt, och vi borde alla applådera hans initiativ för ökad frihet på nätet.
Ur mitt perspektiv känns det som om Carl Bildt kanske skulle ta och kliva ur sin skyddade verkstad en stund och studera det samhälle som hans regering, med moderaterna i spetsen håller på att skapa här hemma i Sverige.
Sverige är en öppen demokrati. Ja, det är sant, om man med öppen demokrati menar ett samhälle där medborgarnas samtliga göromål är helt öppna för statens granskning. Det är ju den verkligheten vi har fått med FRA-lagen. Var någonstans befann sig Carl Bildt när FRA-debatten rasade som värst? Inte stod han på barrikaderna och kämpade för ett fritt internet i alla fall.
Sverige är en fungerande rättsstat. Ja, det är sant, om man med fungerande rättsstat menar ett samhälle där politikerna lämnat över rättsskipningen till privata aktörer, så att de kan driva civilrättsliga processer mot medborgarna utan att de har rätt till offentlig försvarare, utan de anses oskyldiga tills motsatsen bevisats och utan att det finns några som helst begränsningar i påföljd. Var någonstans befann sig Carl Bildt när IPRED-lagen skulle införas? Inte stod han på barrikaderna och kämpade för rättssäkerhet i alla fall.
Detta är bara toppen av isberget på vad den regering som Carl Bildt representerar har åstadkommit under sin mandatperiod, men det är fullt tillräckligt för att konstatera att Carl Bildt antingen lever i landet Fantasien eller att han helt enkelt bara ljuger för att rädda det som räddas kan.
Inget av de två politiska blocken i Sverige förmår lyfta näsan ur vattnet när det gäller försvaret av friheten och rättssäkerheten på nätet. De initiativ som funnits har undantagslöst sablats ned till förmån för andra politiska hänsyn.
Det är därför Piratpartiet behövs. Vi behövs därför att vi är det enda partiet som sätter integritets- och rättighetsfrågorna högst på dagordningen, utan kompromisser. Vi behövs därför att vi är det enda politiska partiet som förmår fokusera på det som betyder mest för framtiden.
19 september har du chansen att ge Sverige ett riksdagsparti som kämpar för frihet och rättssäkerhet i handling och inte bara i ord. Det är enkelt.
Rösta på Piratpartiet!
Läs också:
