Grannen, alltså inte syrran, utan grannen under mig, har tidigare ägnat sig åt s k nattrenovering. I samband med denna pratades det även i telefon i den helt kala och tomma lägenheten. Att han har en bullrig röst hjälpte förstås också till, men när renovering och telefonbabblande pågick för tredje natten i rad gick jag ned och klagade. Kände mig gränslöst gubbig över detta, men det gick genast över när jag möttes av en attityd av typen ”Jag pratar väl i telefon hur mycket jag vill och när jag vill i min lägenhet.”
Renoveringen gick dock över och eftersom människan jobbade på sjön försvann problemet. Bara för att återkomma denna höst. Inte i form av renovering men i form av ständigt nattsuddande åtföljt av högljutt prat, högljutt bullrigt skrattande, springande i trappuppgången åtföljt av ännu mer störande prat i trappuppgången och smällande i dörrar. Dumma jag trodde att det var någon ny tillfällig nyck och att det skulle gå över.
När jag ligger i min säng och försöker sova mitt i natten och är som ett åskmoln av ilska över de ständiga störningarna är inget bra tillfälle att försöka föra en dialog med den som redan tidigare visat en avig attityd. Vid andra tider på dygnet är människan knappast hemma, så problemet är ju uppenbart. Alltså blev det inget klagande. Förrän idag. Jag skrev ett litet vänligt vykort och påpekade att huset är lyhört (alla vet detta redan, men ändå) och att jag skulle uppskatta lite lägre ljudnivå på kvällar och nätter. Uppskatta. Så skrev jag. Inget annat.
Lite senare ikväll när jag satt och titta de på TV fick jag en lapp i brevlådan. Jag var hemma. Det måste ha framgått väldigt tydligt genom det lyhörda golvet och ljuset i brevinkastet. En lapp alltså. Inte ringa på.
Tydligen är mitt resonemang befängt. Att man inte skulle få klampa runt i sin lägenhet och prata eller skratta vid valfri tid på dygnet är befängt tydligen. Så tolkade jag svaret. Han är också noga med att påpeka att han inte vill starta en grannfejd och det är väl ungefär exakt när han gör detta som han bekräftar att detta nu blivit en grannfejd.
Nästan rond. Syrrans granne, efter att ha laddat en ordentlig stund, (Jag blir alltid så upprörd i sådana här lägen och det är ju inget bra utgångsläge för den typ av samtal jag hade tänkt mig.) Går jag ner och knackar på. Blir mycket artigt inbjuden, till och med erbjuden att sitta i soffan. Jag väljer förstås att stå i hallen. Frågar om han verkligen menar detta. Attityden är sig lik från förra mötet, men jag är lite mer påstridig nu. Jag får veta att han pluggar väldigt mycket nu och då måste man tydligen ringa folk mitt i natten och prata med sin bullriga röst i sin fortfarande kala lägenhet. (Där finns förvånande nog en soffa och en säng, men sen är det väl slut på textilier. Mottagligheten för budskapet är väl sådär. ”Jag har muckat nu och bor inte på ett logement med släckning 22:30” är ett favoritcitat när jag påpekar att det faktiskt finns regler för flerbostadshus och störande ljud. Sen får jag veta att jag klampar i golvet också. Närdå? När han är uppe och pratar i telefon. Stör det? Vore jag uppe och klampade om det vore tyst så man kunde sova? Frågorna hopar sig men jag finner för gott att inte ställa dem.
Jag lämnar människan med ett löfte om att han minsann får ringa folk när han vill, vare sig det sker klockan tolv, två eller fem på natten, men att han skall försöka visa hänsyn.
Nu är det märkligt tyst en våning ner. Undrar hur länge det skall hålla i sig. Jag får väl vänta några dagar och se om kriget fortsätter. Då blir det skriftväxling med styrelsen. Jag älskar skriftväxling. Det är min paradgren. Jag piskar skiten ur vem som helst. Nåja, kanske inte proffessionella talskrivare och liknande, men annars. Jag har ett fungerande minne och jag har tack vare min grannes beteende fått tillgång till en massa fakta som knappast kommer att framställa mitt ärende i en sämre dager. Dessutom är jag läskunnig och det kan ju vara av värde när man öppnar lagboken.
Jag är förberedd. Jag är laddad. Om kriget kommer. Jag älskar krig. Pennkrig, that is. Jag får energi av pennkrig. Jag kan hålla på länge. Så länge det roar mig. I det här pennkriget gör det mig inte så mycket om det skulle råka bli mos av motståndaren, till skillnad från de där besvärliga pennkrigen på jobbet där man måste vara diplomatisk och ta hänsyn till en massa politik och annan skit.
Nu jävlar! Men i slutändan slipper jag gärna, hur underligt den än kan låta efter denna proklamation. Jag vill inte göra mos av folk. Jag vill ha det trevligt och dricka pilsner och tjuvröka tillsammans. Det kanske vi kan göra om den här situationen normaliseras. Men attityden är utmanande, tonläget är högt och vapnen vässade. Vad som helst kan hända.
Over and out!
