Humor

Småtråkig söndag med public service

Söndag. Samma gamla söndag som alltid, med samma gamla vanor, samma gamla samtal och samma gamla teveprogram. Min första tanke är: ”Ska vi ha det såhär”. För det är hög igenkänningsfaktor på Stadsteaterns uppsättning av Söndag med public service.

Det är ett ändlöst gafflande. Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla. Precis som hemma. Nåja, kanske inte precis som hemma men bra nära ändå.

Till slut kommer dottern på besök och då inser jag att det nog inte handlar om mig i alla fall, utan om mina föräldrar. Fast eftersom man blir sina föräldrar med tiden så handlar det väl om mig i alla fall. Det är såhär vi har det hemma, tydligen. Allihop.

Fast jag hoppas ändå att det inte riktigt stämmer för det blir ganska trist efter en stund. Tjatigt och tråkigt. Det händer ju ingenting i den här pjäsen, åtminstone ingenting oväntat. Det bara håller på och håller på i 90 minuter och blir ungefär lika varierat som det där livet verkar vara som man lever när man varit gift i 40 år. Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla.

Den äldre publiken verkar tycka föreställningen är enormt underhållande. De kanske har varit gifta i 40 år och känner igen sig på riktigt.

Två grannar, av fem, blir betyget. Henric Holmberg är väldigt bra, men det räcker inte för att bära upp denna skapelse som inte riktigt har något innehåll och därför inte blir riktigt sevärd. Bara ömsom smårolig och ömsom småtråkig.

Söndag med public service, spelas på Göteborgs stadsteater fram till och med 17 januari. Rekommenderas till dig som varit gift i 40 år. Har du varit gift i ett halvår är det nog bättre att du provar något annat.