Etikett: SJ-bloggen

– av hannaholivia

12.44 tuffar tåget iväg från Stockholm central. Jag är tvungen att lämna mitt Stockholm än en gång. Jag slår mig ner, på den såklart bak- och framvända platsen. Jag sjunker ner och har planer på att sova eftersom de två senaste dygnen har saknat viss sömn.

Jag hör en konversation på långt håll. Det vill säga utanför tåget. Det är ett språk jag inte känner till. De talar högt och jag är osäker på om de är ett gräl eller om de bara pratar om vädret.

De kliver in i min vagn och slår sig ner en bit längre bort. De stimmar värre en 60 fulla dalmasar. Jag försöker trolla bort mig till första klass. Det misslyckas. Paret reser sig och väljer att byta plats. Pust tänker jag, tills de väljer platserna BAKOM MIG!

Min hjärna håller vid det här tillfället på att explodera. I Borlänge, cirka 2,5 timmar senare kliver de av. Då har de fortfarande inte slutat stimma. Jag funderar på hur man orkar. Om man inte blir torr i munnen, om man verkligen kan hitta ämnen att högljutt diskutera om i flera timmar. Något svar har jag såklart inte. Jag fattade inte ett ord.

Under resan har jag dock ett nöje. Två äldre herrar sitter på platserna bredvid mig. De har med säkerhet passerat 80. De har en varsin portfölj med sig. I den enas ligger tre gamla brev med frimärken. De tar upp dem, tittar på dem och lägger tillbaka dem. Den ena herren berättar att han brutit tre revben igår, i sitt kök. Den andre herren tar av sig skorna och lägger upp fötterna mittemot, det vill säga på platsen bredvid revbensherren. Min blick dras genast mot hans strumpor. Den ena än lysande grön, den andra är lysande orange. Konstigt. Revbensherren blir sugen på kaffe. Inte den andra. Tro inte att han flyttar på fötterna. Nej, herren med de brutna revbenen får klättra över den andra. En kollosalt rolig syn.

När han är tillbaka ringer det i en telefon.

– Oj, nu ringer apparaten. (jag kom genast att tänka på en helt annan apparat) Tänk att jag aldrig hittar apparaten när den ringer. De hinner alltid lägga på.

– Men kan du inte se vem som ringt då?

– Nej, det tror jag aldrig. Hopplös apparat.

Han hittar nu apparaten som visar sig vara en hyfsat ny Nokia. Han slår ett nummer, håller telefonen upp och ned och lyssnar noga.

– Nej, det är inte ens någon som svarar när jag ringer.

– av hannaholivia

Jag är som vanligt sen till tåget från Stockholms central. Jag rusar in i vagnen, svettig och upprörd över att jag inte äger ett jetplan.

Jag hittar min plats – men den är upptagen. Där sitter en man. Jag förklarar att det är min plats.

– Dit ar min plats, svarar han.

– Nej, tyvärr det ÄR min plats.

– Dit ar min plats.

– Nej, det är min!

Han tar fram sin biljett.

– Hoppsan, fel vagn.

Jag suckar och ska precis kasta upp min väska på hyllan. Då reser han sig. Och *PANG* jag råkar slå till honom i huvudet.

– Aj, aj, aj, åmar han sig.

– Förlåt, det var verkligen inte meningen.

Folk skrattar åt mig.

Jag slår mig ner. Resan till Borlänge är en pest, som vanligt. Sen tågbyte.

Personalen på Tåg i Bergslagen informerar om att AC:n är sönder. HURRA! Det är ju bara 45 grader varmt. Jag svettas, jag är riktigt äcklig. Precis som alla andra, och stanken av korpenlag efter match sprider sig i vagnen. Jag vill spy.

Jag sneglar på en tjej som sitter bredvid mig. Hon ser bra ut där hon sitter med sin bok, så plötslig – börjar hon äta hårskorpor. Hon riktigt maler i sig. Jag vill spy.

Jag blickar framåt och försöker glömma det fruktansvärda. Två killar sitter framför mig. Med skön stockholmska snackar de om ditten och datten. Bakifrån har de snygga frisyrer, den ena har även en snygg klocka. Jag vilar ögonen på dem. Skönt, jag vill inte spy.

Sen ska de kliva av. De ställer sig upp och vänder sig. JESUS! Vilken katastrof. Den ena väger 250 kg och den andra ser ut som om han varit med om en bilolycka. Jag vill spy.

Jag gör ett försök att ringa Lina, som förövrigt ska hämta mig. Vad händer? Batteriet tar slut. Jag letar efter ett uttag. Det finns inget. Jag vill spy.

Rättvik, skönt, snart framme! Tio minuter från Mora gör tåget en tvärnit. *PANG* Vi väntar på att nån ska säga nåt i högtalarna, vi väntar, vi väntar och vi väntar… Värmen stiger till 800 grader. Jag vill spy.

30 minuter senare kommer en svettig lokförare ut.

– Vi har slut på luft. Vi kan inte åka längre.

KATASTROF!

Han hoppar ut och försöker mecka. Jag vill röka. Jag vill andas. Till slut öppnas dörrarna och passagerarna slänger ut sina näsor för att inte kvävas.

20 minuter senare förstår vi att det är kört. Vi får hoppa, två meter ner med packning. Väska efter väska – sen traskar vi. 250 meter genom skogen. Mallisresenärerna kånkar på STORA resväskor. Jag kånkar på mina 20 småväskor… Jag vill spy!

Ut från skogen, på riksväg 70 kommer 60 äckliga, upprörda och svettiga tågresenärer som vill SPY!

Någonstans i Sverige, 11 april 2007 – av hannaholivia

Det blev en blixtvisit till sthlm. Igår drog jag iväg på tåget, idag kom jag hem. SJ har blivit som min bästa vän. Ja, det skulle kunna vara så. Men SJ är min värsta fiende.

Niklas och Zara åkte med till Uppsala. Det var skönt med lite sällskap. MEN: Jag satt vid ett fyrabord. Alldeles själv. De satt på andra sidan gången. Jag gick och köpte mig en lasagne och slog mig ned vid bordet igen. Jag tänkte göra mig mätt och läsa senaste Allt om Kök & Badrum. Håll i hatten nu!

Tåget stannar. In kommer två stooora ikeakassar följt av ett par. De slår sig lägligt ner vid mig. I Ikeakassarna finns hö, under höt två kaniner i en bur. Jag tar en tugga och sneglar lite på paret som slår sig till ro. Upp ut påsarna hoppar kaninerna. De hoppar runt på sin husse och matte.

Jag förflyttas från en ovanligt lugn vagn rakt in i värld à la Skansen-Jonas. Mina tankar snuddar vid ”Kommer kaninen hoppa i min mat” ”Kommer kaninen bajsa på bordet” ”Kommer kaninen smita iväg och hussen efter och min lasagne täckas av hö, kaninhö” Jag blundar och tar nästa tugga. Motvilligt.

Jag vänder på blicken för att tänka på nåt annat. *AHHHHHH* Jag hoppar till och slänger gaffeln ner i lasagnen. Där hänger två fötter. En typ av fjällvandrare har tagit av sina strumpor. Fötterna är röda, seniga, såriga, svampiga, långa naglar och vidriga. Fullkomligt oaptitliga. De hänger där, ute i gången.

Jag lägger min servett över lasagnen och funderar på att gå och spy.

Någonstans mellan Stockholm och Norrköping, en fredag eftermiddag

Vi är 16 minuter försenade på grund av ett tekniskt vagnfel. Jag undrar lite över det här. Finns det några icke-tekniska vagnfel som kan orsaka förseningar? Vilka är dessa egentligen?

Nåja, är det ju inte det som är poängen, utan det faktum att SJ ber att få beklaga. Det har SJ gjort minst tio gånger under den här resan. Det börjar bli lite, nej mycket tjatigt.

Undrar om SJ ber att få beklaga även detta. De har inte sagt något om att de ber att få beklaga att de ber att få beklaga så mycket, men nu ber åtminstone jag om att få beklaga mig lite inför er läsare. Går det bra? Tack!

För min del behöver inte SJ be. Det går bra att beklaga sig bara, rätt ut i luften, utan att be om lov.

Fast de behöver inte beklaga. Jag förstår att de beklagar. Jag tycker det räcker om de berättar att vi är försenade på grund av ett vagnfel. Inte för att jag egentligen bryr mig om det heller. Om tåget hade varit försenat på grund av att föraren var full, det hade varit något att komma med. Något att beklaga.

Eller om tåget varit en timme försenat, då hade jag nog undrat varför.

Nu är vi 16 minuter försenade och SJ ber att få beklaga. Och beklaga och beklaga och beklaga. Och beklaga lite till. Några gånger till bara.

Jag ber att få beklaga så hemskt mycket att jag beklagar mig så. Det är ju inte meningen att ni skall behöva lida för att SJ råkar ut för tekniskt vagnfel. Det blir nog med lidande ändå på grund av detta.

Nu drabbades ni i alla fall. Det var inte meningen. Jag ber att få beklaga.

– Ett trafikmeddelande: Tåget står still eftersom vi måste göra en reset, men vi hoppas snart få igång tågsetet igen.

Informationen som når mina öron är begriplig, men ändå inte. Tåget har alltså stannat och måste nu startas om innan vi kan fortsätta färden. Exakt vad är det som måste startas om?

Är det så att tågpersonalen driver med oss; att de ligger och vrider sig av skratt i personalkupen? För det kan väl inte vara så att de väntar sig att vi skall förstå den där förklaringen på allvar?

Flygbolag har för vana att förklara alla problem som tekniska problem. Det kanske är att gå lite långt, men snälla SJ, om det nu är just ett tekniskt problem med tåget, som gör att det måste stanna, säg det då istället för att hålla på och prata obegripligheter!

För en stund sedan hände det en gång till. Jag börjar misstänka att SJ kör Windows Vista som operativsystem ombord.

Nåja, så länge jag inte sitter på ett flygplan som måste göra en reset är jag inte sååå bekymrad.

X2000, Skövde, 14:08

Jag har efter vissa umbäranden lyckats ta mig till bistron och har just fått i mig min mat när uppehållet i Skövde ropas ut. Perfekt tillfälle att gå av tåget och sträcka på benen i ett par minuter.

Tyvärr är jag bara nästan tillräckligt snabb. Innan jag hinner till vagnsänden hinner det bildas en kö genom hela vagnen. Men jag är listig. Jag går till andra änden av vagnen. Där är det bistro, och ingen kö.

I utrymmet mellan vagnarna står två barnvagnar. Två enorma barnvagnar blockerar bägge dörrarna. Jag vet inte hur det är tänkt att det skall gå till att få av sitt bagage, men det kanske finns en plan för det. Mellan vagnarna befinner sig också en man och hans koffert. Det är nätt och jämnt att även jag kan pressa mig in i utrymmet.

Då dyker hon upp. Hon är ganska piffigt klädd, går i högklackat och släpar på en enorm koffert. Hon skall av i Skövde. Hon undrar om hon kan få hjälp. Det förstår jag. Människan stinker sprit och kan knappt stå på sina höga klackar.

Men hon vill inte bara ha hjälp att komma av tåget. Hon vill ha hjälp att komma ut i utrymmet mellan vagnarna, där det är fullt av barnvagnar, en man med jättekoffert och jag. Det finns ingen plats. Men hon vill ha hjälp ändå. Nu genast!

Hon pratar i telefon också. Pratar och ojar sig över att hon inte får hjälp av någon av herrarna. Nog behöver hon hjälp. Med sitt förstånd, först och främst. Jag bestämmer mig för att fly innan situationen ballar ur helt. I dörren möter jag två bastanta damer ur tågpersonalen. Det här kan bli spännande!

Ibland är jag glad att jag åtminstone inte jobbar på tåget. Eller på cirkus.

X2000 från Göteborg till stockholm, 3 augusti, 15:48

Det är en rätt skön eftermiddag på tåget. Inga skrikande barn och inte en massa människor som har sitt bagage över hela tåget. Det går riktigt bra att arbeta eller läsa eller bara slappa.

Då dyker de upp. Två kärringar i kanske 40-årsåldern som har kommit på att de skall byta platser. Tyvärr skall de byta till just de två platser som är bredvid mig.

Nu sitter de där, i två säten bakom varandra och har ett ”förtroligt” samtal. Det är uppenbart att de just träffats, men det hindrar dem inte från att berätta allt för varandra. Eftersom vi sitter i samma tåg är det oundvikligt att vi andra också får del av alla detaljer.

Förresten är det mest den ena som berättar. Den andra ägnar sig mest åt att hälla i sig rödvin från bistron och tycka att allt är förskräckligt, och förstås åt att ge goda råd och berätta hur fantastiskt jobbigt allting är och kommer att förbli.

För all del! Sitt gärna och berätta om era liv för varandra, men sitta och oja sig över hur jobbigt allting är, skall det vara nödvändigt? Till slut funderar jag på om jag skall nita rödvinskärringen eller om jag skall ta livet av mig.

Som tur är går de av i Katrineholm.

X2000 från Göteborg till Stockholm, 4 mars 2007, klockan 18:42

Tåget är fullt och jag inser ganska snabbt mina två misstag: andraklassbiljett och fönsterplats med bord. Särskilt bordet ångrar jag. Nu får jag sitta och sparka på någon annan hela resan. Dessutom blir det svårt att få plats med datorn. Varför gör jag alltid såhär?

Kvinnan mitt emot har dock värre problem än mig. Hela hennes tillvaro håller på att gå i bitar över att hon inte kan titta på film. Eluttaget mellan stolarna sitter på fel håll. Eller så är det hennes nätadapter som är på fel håll. Bra är det i alla fall inte. Hennes liv är hopplöst just nu.

Konduktören dyker upp och dålig situation blir om möjligt ännu värre, för nu är det två personer vars liv håller på att gå i bitar. Den stackars passagerarens över att hon inte kan titta på film som planerat och konduktören över att en passagerare klagar över elen och föreslår att SJ tillhandahåller skarvsladdar.

Själv sitter jag där med all el i världen men får ingenting gjort i alla fall. Jag åker snålklass och det märks för det finns ingenstans att göra av armbågarna. Det intressanta i sammanhanget är att jag inte tjänar något på arrangemanget.

När andraklassbiljetten väl är kompletterad med internet ombord är kostnaden nästan uppe i vad det skulle kosta i första klass och där får man förutom gott om plats även kaffe och frukt. Jag är dumsnål och nu får jag lida.

Varför SJ envisas med att ta så lite betalt i första klass vet jag inte. Det spelar uppenbarligen ingen roll eftersom resenärerna är för dumma för att utnyttja det.

När jag väl inser att det finns en bistro att breda ut sig i är det för sent। Bistron är redan full av människor som definitivt borde åkt i första klass och som definitivt inte behöver gå till någon bistro. De behöver nog inte äta mer den här månaden.