Noterat

Välkommen till Sovjetunionen!

Det är lördag. Jag går på stan. Det gör alla andra också. Det är lönehelg. Och Halloween. Det är fullt med folk och full rulle i alla butiker.

Jag får stå i kö. Varje gång jag ska handla något får jag stå i kö. Det är inte så konstigt. Alla är ju ute. Det finns ingen kapacitet för att helt eliminera köerna, så jag står där.

Men inte så länge. Jag kanske får stå i kö tre minuter, högst. Sen är jag klar. Detta gäller alla butiker.

Alla butiker utom en. För jag vill köpa öl också. Jag har ett helt skåp fullt med sprit hemma och åtskilliga flaskor vin, men ikväll vill jag dricka öl. Så jag får gå till butiken. Den statliga monopolbutiken får jag gå till. Ni vet den där statliga monopolbutiken som stänger tre på lördag. Om man har tur. Har man otur stänger den två. Men den här stänger tre.

Och här upphör plötsligt naturlagarna att gälla, för här får jag stå i kö för att komma in i butiken. Inte i en minut eller två. Inte i tre heller. I tio minuter får jag stå i kö för att komma in.

Och vi står där som en skock får och väntar på att få köpa vår älskade sprit på vårt älskade systembolag. Vi står där för att… Ja, varför står vi där egentligen? Det är för att någon annan anser att det är bra för att vi står i den där kön. Vi vet inte vårt eget bästa (och vårt eget bästa är att stå i kö i tio minuter helt i onödan) och därför får vi inte bestämma själva.

Efter tio minuter får jag faktiskt komma in i butiken och köpa min hett eftertraktade öl. Och nu kommer det intressanta. Jag köper mer öl än jag tänkt göra av med. Jag gissar att det blir ungefär 40 procent mer. Inte för att jag egentligen tror att jag kommer att vilja ha så mycket öl ikväll, utan på grund av monopolet.

För om jag inte köper extra öl nu kanske jag står utan sen. Ikväll. Inatt. Eller imorgon. Vad fan vet jag, men i Sverige gör man ju säkrast i att alltid ha ett rejält lager öl hemma. Och vin. Och sprit. För man vet ju aldrig när man vill ha en öl eller en grogg, men jag kan tala om att det ytterst sällan sker under de tider då Systembolaget är öppet. Då är det nog mest alkoholister som tar sig en grogg.

Vi har alltså ett statligt monopol här i Sverige vars syfte är att jag ska dricka mindre och konsekvensen är att jag köper mer öl än jag tänkt dricka. Jag kommer antagligen att dricka mer också. Jag kommer i alla fall att ta med mer till festen. Ifall. Man vet aldrig. Det enda man vet är att Systembolaget kommer att vara stängt när det händer, om det händer.

Sen, bara för att roa mig lite till, anlitar jag ett annat monopol, nämligen det kommunala bussmonopolet. Det går otroligt nog en buss från stan hem till mig. Jag kan åka buss hem på 20 minuter och jag behöver inte ens byta.

Om man nu ska kalla det en buss. Det liknar mer en boskapstransport. Det är trångt på den där bussen. Trångt och obekvämt är det och har varit så länge jag kan minnas. I en normal marknadssituation hade det inneburit att fler och rymligare bussar köpts in och satts i trafik, så att det blev mindre trångt istället.

Men det här är ingen normal verkamhet. Det är en skattesubventionerad monopolbuss. Då gäller inte regeln att många resenärer gör att du kan skaffa fler bussar. Istället gäller tvärtomregeln att ett större antal resenärer ökar förlusten för verksamheten. För vi betalar ju bara en del av vad det kostar att köra den där bussen.

Om 100 personer betalar 10 kronor var för att åka med en buss som är till hälften skattefinansierad får bussbolaget in 1000 kronor för biljetterna och 1000 kronor måste skjutas till från skattepengar. Om plötsligt 100 personer till får för sig att ta bussen ökar intäkterna visserligen till 2000 kronor, men det innebär också att dubbelt så mycket, 2000 kronor, måste skjutas till från skatten.

Det är ju inte ett framgångsrikt sätt att bedriva verksamhet. Det är tvärtom ett ganska dumt upplägg, i synnerhet om man vill att fler ska ta bussen. Det vore katastrofalt om fler tog bussen. Det bästa vore om ingen tog bussen. Det skulle vi spara massor av skattepengar på.

Nu ska jag strax åka med den skattefinansierade bussen igen. Den kommer att vara väldigt tom. Att köra tomma bussar är ingen bra idé, men det gör vi ändå. Det hade varit mer rationellt att låta folk åka taxi för 20 spänn.

Det hade vi kunnat göra. Om vi inte hade bott i Sovjetunionen.

För övrigt anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Gör om! Gör rätt!

Humor

Syrrans granne Sovjetunionen, del 2 – fransk toalett

Fransk toalett

Det ni ser på bilden, mina damer och herrar, är ingenting mindre än en fransk toalett. Franska toaletter har vi skrivit om förr.  Men vi kan inte låta bli att göra det en gång till. För det här tycker vi är helt fantastiskt.

Ser ni vad det är på bilden? Det är en toalettstol. En helt vanlig, golvmonterad toalettstol. Som någon byggt in. De har byggt en vägghängd toalett alltså, av en helt vanlig toalettstol.

Vi kan bara inte riktigt fatta det här. Vem orkar bygga in en golvmonterad toalettstol och framför allt: Varför???

Vi är tacksamma för förslag här. Kommentera på bara! Gärna på franska, så vi kan framföra era kommentarer till värdfolket.

Humor

Syrrans granne Sovjetunionen, del 1

Jag befinner mig just nu i Sovjetunionen. Du kanske tror att Sovjetunionen har förpassats till den historiska sophögen, men det är fel. Sovjetunionen lever och frodas – i Frankrike.

Husen i Sovjetunionen är gjorda av betong. Även madrasserna är gjorda av betong. Det enda som inte är gjort av betong är möblerna. Alla möbler är gjorda av trä. Furu närmare bestämt.

Hotellrummen i Sovjetunionen är ungefär som husvagnar. De rymmer sex personer, som kan sitta, stå eller ligga. Om någon av hotellrummets invånare skall förflytta sig genom rummet måste samtliga övriga invånare i rummet först lägga eller sätta sig på sina sängar.

Ventilation är ett okänt begrepp. De otroligt trånga hotellrummen kan ventileras antingen genom att fönstret öppnas, eller inte alls. Om rummet ventileras genom att fönstret öppnas får invånarna finna sig i att vakna stela som fiskpinnar på morgonen. Om rummet ventileras inte alls dör invånarna under natten av gasförgiftning  eller värmeslag.

Varje morgon i Sovjetunionen inleds med tio armhävningar. Därefter sker utfordring, frukost, i matsalen.

Frukosten i Sovjetunionen består av vitt, fiberfritt bröd, kylskåpskallt smör, marmelad, extremt sockrade flingor och högpastöriserad mjölk som de flesta antagligen minns med fasa sedan sin bardoms tältsemestrar.

Frukostkaffet är ett kapitel för sig. Det är kolsvart, trögflytande och kan i det närmaste liknas vid tjära. För att det överhuvud taget skall vara drickbart måste det spädas. En del kaffe och sjutusen delar mjölk är en ganska lagom blandning.

Avsikten med frukosten är att deltagarna skall drabbas av akut damp av det höga sockerintaget, under någon timme. Därefter trillar de obönhörligen ihop i en dallrande hög.