När jag nästan blev patentjurist
Det var en gång, för inte alls många år sedan alls faktiskt, som jag var nära att bli patentjurist*. Eller det var i alla fall nära att jag försökte.
Det var en patentbyrå som sökte traineer och just då befann jag mig liksom i rätt läge för att söka en av de där platserna. Jag minns det tydligt. Vad jag inte minns är varför jag lät bli att söka, men det blev i alla fall ingenting av det där.
I efterhand kan vi väl konstatera att det var tur för mig att jag inte gav mig på det där. Jag vet alltför väl vad det är att ha ett jobb som känns meningslöst och att arbeta med patent hade inte bara känts meningslöst. Det hade faktiskt varit meningslöst, på riktigt.
Som Rick Falkvinge belyser i dagens lektion om patentsystemet finns det egentligen ingen i samhället som tjänar något på patent, förutom patentjurister och andra som arbetar med att administrera just patent. För alla andra är patentsystemet bara en stor och onödig konstadspost som gör saker dyrare och bidrar till långsammare utveckling.
Jag är alltså rätt glad att jag lät bli att ge mig in i den där branschen, för jag hade blivit gruvligt missnöjd när det gått upp för mig vad det egentligen är som försiggår. Jag har faktiskt för avsikt att bidra med något, om det så bara blir en stunds läsning för mina läsare.
* Jag minns ärligt talat inte om det var just patentjurist de där tjänsterna kallades, men företaget som annonserade ut dem ägnar sig i alla fall åt juridisk rådgivning i patentärenden, så någonting ditåt i alla fall. Arbete med patent och patentrådgivning var det i alla fall.
Kommentera