Efterlysning: Tangentbord till Thinkpad X40
Tangentbordet på bilden ser fint ut, men det finns ett problem: Någon har hällt rödvin i det.
Vi har provat med lite olika räddningsmetoder och bland anant badat tangentbordet i destillerat vatten – vilket löste ut en hel del smuts – tyvärr utan att lyckas få till ett användbart resultat, så nu vänder jag mig till er läsare.
Har du ett tangentbord till en IBM (numer Lenovo) Thinkpad X40 liggande? I så fall kan jag tänka mig att befria dig från bördan. Det ska helst vara svensk layout, men egentligen funkar det med vilken layout som helst. Jag är inte så petig med vad som står på knapparna.
Jag kan tänka mig att betala en slant.
Har någon en 1,8-tums hårddisk liggande är det också av intresse.
Hör av dig per kommentar eller epost!
IBM omdefinierar enkelhet
IBM säljer ett programpaket som jag kan tänka mig att köpa. Jag vet, det låter jätteunderligt, men så är det i alla fall. Allt är mycket klyftigt uttänkt och verkar bra på alla sätt, så jag överväger att faktiskt slå till.
Men så är det ju problemet att handla av IBM. Det korta svaret är att det kan man inte.
Man kan köpa IBM:s mjukvaror av deras business partners. Om man har tur kan man det. Efter att man först letat upp någon som är intresserad av att göra affärer och därefter forcerat en säljare som har dollartecken där pupillerna borde sitta kan man säkert köpa deras produkter.
Men jag är inte intresserad av någon affärsrelation. Jag vill ha produkten nu genast i min dator. Sedan vill jag inte ha någonting mer. Inga konsulttjänster och inga anpassningar. Ingenting som en business partner vill sälja är jag intresserad av.
Det är lätt att få för sig, när man besöker IBM:s sajt, att det faktiskt går att köpa licenser där. Det finns till och med en flik med texten Köpa och där kan du klicka, men när du väl hittat fram till rätt produkt har du hamnat någon helt annanstans och klickar du på köpa-fliken igen är du plötsligt tillbaka där du började.
Fast ja, det finns någonting där. Det finns en liten ruta där det står om “Enkla sätt att handla.”
Bra! Men nej! Skit!
IBM:s enkla sätt att handla består i att du antingen fyller i ett formulär med 750 fält som därefter går in i något system någonstans. Sedan ringer väl någon av de där säljarna efter ett tag, kanske. Eller så kan du ringa IBM och säkert bli rundkopplad en stund och sedan kanske få hjälp. Eller skicka epost. Jag antar att det egentligen är ett formulär det också.
Det här är inte enkelhet. Det här är byråkrati.
Enkelhet är “Fyll i ditt kreditkortsnummer här så får du en licensnyckel och en URL för att ladda ned programvaran” eller möjligen “Fyll i beställningsformuläret så skickar vi CD:n och fakturan med vändande post.” Det är relativt enkla alternativ som jag kan tänka mig att utnyttja.
Att fylla i en massa skit i ett formulär eller att ringa något anonymt telefonnummer är jag däremot väldigt lite intresserad av. Om de åtminstone publicerade prisuppgifter så kanske. Men nu blir jag mest trött. Och missnöjd.
Och så finns det folk som på allvar undrar varför företag använder olicensierad programvara. Hur vore det att hjälpa sina potentiella kunder, istället för att skicka BSA:s advokater på dem?
“It said: Insert disk #3, but only two will fit”
Mental note: Nästa gång du undrar varför din dator vägrara starta på CD:n du just stoppat i CD-läsaren, kontrollera först att det verkligen är en CD du stoppat i och inte en DVD.
Senast jag stötte på det här problemet var i och för sig på bronsåldern (ungefär när den nu aktuella datorn tillverkades) och då hade jag inte ens några DVD:er, så jag kanske kan skylla på att det var första gången, men ändå. En halvtimme är faktiskt för mycket.
Rubriken, för er som inte förstår, är en vandringssägen från den tiden då människan använde disketter som bärbart lagringsmedium. Ofta tvingades man mata in en hel bunt av dem för att installera större program. Skivorna skulle alltså stoppas in en och en, efter varandra, men det ska tydligen vissa användare ha missuppfattat.
Mac Quality
Här ser vi ett exempel på så kallad Apple-kvalitet: En Mac Book som börjar spricka efter mindre än två år.
Det ska bli spännande att se hur länge den håller ihop. Jag tänkte att vi kunde använda farsans gamla Thinkpad som jämförelseobjekt…
Fullständig härdsmälta på datorfronten
Det börjar med att jag slår på strömmen till lägenhetens andra trådlösa accesspunkt. Det som därefter inträffar ska komma att utvecka sig till en fullständig mardröm.
För det som händer när jag slår på strömmen till lägenhetens andra trådlösa accesspunkt är att datorn som jag just jobbar på (En Mac Book – Ni vet, en sån där som “bara funkar” enligt reklamen) får spader och bestämmer sig för att tappa bort det primära trådlösa nätverket, som den är kopplad till.
Detta utlöser i sin tur att flyttningen av en större fil drabbas av ett avbrott, när den fjärranslutna disken plötsligt upphör att vara fjärransluten. Sen bestämmer sig min Mac Book för att vara underlig en stund, innan den återhämtar sig och åter går att koppla upp till den fjärranslutna disken.
Det är bara ett problem. Den där stora filen jag höll på att flytta är förstås bara delvis flyttad och den halva som skapats på destinationen är låst, antagligen av programmet som delar ut filen.
Så jag loggar väl in på servern då och startar om programmet. Så! Problemet löst!
Här någonstans är saker fortfarande begripliga. Normala om man så vill. Jag är bara något irriterad över att ha tvingats avbryta det jag höll på med, men verksamheten ska snart vara igång igen. Jag ska bara koppla upp mig mot disken igen.
Det går inte.
Fel användarnamn och lösenord tycker min Mac Book. Den har uppenbarligen blivit knäpp och måste startas om. Alldeles strax ska jag kunna komma åt den där filen. Eller kanske inte, för efter omstarten är det fortfarande fel på användarnamnet eller lösenordet.
Nu följer en stunds febrilt pillande på servern med återställning av lösenord och omstart av diverse tjänster vilket leder till att cirkusen upprepas några gånger. Slutsatsen blir att något blivit fel på servern och att det är lika bra att starta om den helt. Det går ju ganska fort. Alldeles strax ska jag kunna fortsätta med att sortera filer.
Vad händer då?
Jo, den där servern då. Den har en krypterad disk. Det för med sig olägenheten att jag måste skriva in ett lösenord vid start. Men det tar inte så lång tid. Eller skulle inte ta så lång tid, om det trådlösa tangentbordet behagade fungera.
Det behagar inte fungera. Inte alls behagar det fungera. Jag rycker ur USB-pluggen och testar ett annat uttag. Jag försöker starta om kopplingen mellan tangentbordet och USB-pluggen men tangentbordet vägrar kännas vid några USB-pluggar. Så jag går och hämtar ett gammalt hederligt tangentbord med kabel och pluggar i. Nu ska det väl ändå fungera?
Inte.
För det är helt dött i samtliga USB-uttag på skärmen där grejerna sitter. Men nu kommer jag på något. Jag har dragit om en annan kabel idag och då har USB-kabeln till skärmen antagligen dragits ur av misstag, så jag gräver mig in i garderoben, där servern står för att kolla, men inte fan hittar jag någon urdragen kabel.
OK. Det är något annat fel. Jag stänger av strömmen till burken och kallstartar. Sedan måste det ju bli ordning på tillvaron igen och jag ska strax få chansen att fortsätta sortera filer.
Är du med nu? Nu kommer slutklämmen. Historien blir alldeles strax helt fantastisk.
Jo, den här servern är lite gammal och strömbrytaren har en tendens att fastna i intryckt läge, så att man får lirka ut den igen. Det brukar gå bra. Men den här gången fastnar den extra bra. Alldeles fantastiskt bra fastnar den, för att vara exakt. Den sitter helt fast faktiskt. Datorn är nu avstängd och knappen sitter fast i intryckt läge.
Till slut får jag äntligen knappen att hoppa ut ur sitt hål igen och det är äntligen dags att slå på strömmen och starta servern igen så att jag kan fortsätta med det jag höll på med för en halvtimme sedan.
Det är bara ett problem. Strömbrytaren har gått sönder och hur jag än trycker händer ingenting.
*Ridå*
Acer Aspire One – en filserver som drar 15 watt
En filserver som drar 15 watt och som tar 15 minuter att konfigurera. Är det möjligt? Ja, om du inte har en massa exotiska idéer om kryptering och användning av underliga filsystem går det alldeles utmärkt. Dessutom kan du fortfarande använda din dator som dator när du är klar.
Man ska testa allt minst en gång, har jag hört, och idag tänkte jag att det var dags att testa hur bra det går att använda sin netbook som filserver. Det var väl kanske inte det Acer hade tänkt sig, men en dator som kostar under tre tusen och som drar ganska lite ström borde vara den perfekta utgångspunkten för ett sådant projekt.
Utrustning
Utrustningen bestod av en Acer Aspire One Linux, nyligen återuppstånden från tegelstensriket, och min gamle vän Lacie, en hårddisk på 160 GB som i ett tidigare liv tjänstgjort som backupdisk.
Utförande
Efter att ha lagt en stund på att fippla med kryptering och exotiska filsystem bestämte jag mig för att det kanske var bättre att prova något som faktiskt fungerar till att börja med. Formatering av hårddisken på enklaste sätt alltså, med EXT3, och sedan installera en Samba-server.
Fast installera Samba-server visade sig onödigt. Allt nödvändigt fanns förstås redan på plats och bara lite konfiguration krävdes. Därefter var allt klart för test.
Testresultat
Det föga vetenskapliga prestandatestet utfördes genom kopiering av en rejäl avi-fil på sådär 750 MB till den utdelade disken, vilket tog drygt fem minuter, vilket den enhövdade juryn valde att betrakta som acceptabelt. Lite slött räknat blir detta runt 20 Mbit per sekund, men då körde jag alltså servern trådlöst. Med en nätverkskabel inkopplad kan du säkert komma upp i högre hastigheter utan problem.
Prestandatest nummer två bestod i att försöka titta på den just kopierade filmen, direkt från den utdelade disken. Och det går bra. Nästan. Men all tillgänglig erfarenhet visar att det trådlösa nätverket i det här hushållet inte är så fantastiskt stabilt, så jag är nog benägen att skylla de enstaka problemen på nätet.
Slutsats
Det här är en filserver du kan bygga in i väggen, bokstavligt talat, och sedan glömma bort. Sen kan antipiratbyrån eller polisen försöka hitta den om de kommer på besök. Eller så kan du ju helt enkelt ha den stående i ett hörn, om du tillhör de mindre paranoida. Eller hos grannen, om du föredrar det. Eller i en låda i trädgården. Eller i blien. Den funkar överallt där det finns ström och tar nästan ingen plats.
Eftersom det är en bärbar dator har den dessutom inbyggd UPS, så att den klarar ett kortare strömavbrott och stänger av sig snyggt och prydligt om strömmen är borta längre. Dessutom drar den 15 watt när skärmen är avstängd. Ja, det är ju nästan ingenting faktiskt.
För under fyra tusen får du en strömsnål filserver som lagrar 500 GB och det blir ganska mycket musik och film innan den är full. Och när det händer kan du ju köpa en ny, större disk för mindre pengar än du gav för den första.
Ja, sen måste du ju köpa en hårddisk till förstås, för att göra backup. Eller två om du är en vidskeplig gammal gubbe som trots noll hårddiskkrascher hittills tror att det värsta verkligen ska inträffa. Men backup måste du ju ändå ha…
Såhär gör du
Nu kan även nördar gifta sig
M3 låter oss veta att det numer är fritt fram även för nördar att gifta sig. Nu finns nämligen ringar med kategori 5 ethernet-kontakt, i han- och honmodell.
Det går alltså än så länge bara att gifta sig i 100 Mbps. För den som vill gifta sig snabbare än så gäller fortfarande att vänta. Eller, så kan man ju gifta sig trådlöst.
Acer Aspire One, och en otålig idiot
Det börjar inget vidare för mig och Acer Aspire One. Faktum är att det börjar riktigt jävla dåligt – katastrofalt dåligt.
Datorn startar visserligen och “installationen” som består av två eller kanske tre val går smärtfritt, men så fort jag skall börja använda den går det åt helvete. Det börjar med att jag inte lyckas välja tangentbordslayout. Jag har läst om problemet och vet att det finns en lösning, men den här gången vill jag ha en dator som funkar direkt, inte en hackarleksak att hålla på med timme in och timme ut.
Ge mig ett slumpat lösenord på en papperslapp jag kan lägga i fickan!
Alltså jag förstår inte hysterin med att byta lösenord var 60:e dag, som företaget kräver. Vad positivt kan någonsin komma ut av det?
Argumentet brukar vara något i stil med att lösenord på något sätt läcker ut och att de därför bör bytas med jämna mellanrum för att de inte skall hinna läcka för långt.
Det kanske är sant att lösenord läcker. Vad vet jag? Mina lösenord läcker inte på något sätt som jag är medveten om men det är klart att om någon avlyssnar mitt tangentbord så läcker det förstås.
Om man har delade lösenord läcker det kanske, men det är ju inte tillåtet med delade lösenord längre. Alla skall kunna logga in med sitt personliga konto, registreras, mätat och vägas. Och bevisföras förstås. Ifall något händer någon gång har vi här en ocean av logginformation som eventuellt kan användas för att utse en syndabock.
Men så var det ju grejen med de ständiga lösenordsbytena. Jag kan föreställa mig att det är möjligt att övertyga människor om vinsten med att ha ett bra lösenord och att hålla det hemligt. Ett lösenord att minnas alltså. Det tror jag faktiskt kan fungera.
Men vi tillåter ju inte det. Istället skall vi tvingas byta lösenord sex gånger per år. Det blir sex nya lösenord att lära sig, varje år. Hand upp alla som tror att någon orkar lära sig sex nya, bra, svårknäckta lösenord om året. Någon?
Kanske om man är autistisk. Då kan man nog byta lösenord varje dag. Men det är jag inte. Åtminstone inte på något diagnostiserbart sätt. Inte mina kollegor heller.
Så vi människor gör det vi är bäst på. Vi överlistar maskinen och inför ett sytem som fungerar och som är enkelt att komma ihåg. Vi börjar med lösenordet kuk0kuk. Sedan byter vi till kuk1kuk och så räknar vi vidare upp till kuk9kuk. Därefterbörjar vi om, för då har maskinen glömt och förlåtit.
Det här blir ju jättesäkert och bra. Dessutom underlättar det när man delar ett konto, för man behöver bara hålla ordning på dagarna och vilken siffra man är på för att kunna logga in för all framtid.
Vad var det vi skulle uppnå med det här egentligen?
Linux – En bra väg till personlig olycka
Det finns många bra sätt att göra sig olycklig. Att byta till Linux i datorn är definitivt en bra metod.
Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut
I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.
Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?
Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.
Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.
Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: “Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.
Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.
Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.
Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.
Jag heter Fredrik Moberg och är riksdagskandidat för Piratpartiet. Du hittar mig på plats 18 på Piratpartiets lista Väst.
