Acer Aspire One – en filserver som drar 15 watt

En filserver som drar 15 watt och som tar 15 minuter att konfigurera. Är det möjligt? Ja, om du inte har en massa exotiska idéer om kryptering och användning av underliga filsystem går det alldeles utmärkt. Dessutom kan du fortfarande använda din dator som dator när du är klar.

Man ska testa allt minst en gång, har jag hört, och idag tänkte jag att det var dags att testa hur bra det går att använda sin netbook som filserver. Det var väl kanske inte det Acer hade tänkt sig, men en dator som kostar under tre tusen och som drar ganska lite ström borde vara den perfekta utgångspunkten för ett sådant projekt.

Utrustning

Utrustningen bestod av en Acer Aspire One Linux, nyligen återuppstånden från tegelstensriket, och min gamle vän Lacie, en hårddisk på 160 GB som i ett tidigare liv tjänstgjort som backupdisk.

Utförande

Efter att ha lagt en stund på att fippla med kryptering och exotiska filsystem bestämte jag mig för att det kanske var bättre att prova något som faktiskt fungerar till att börja med. Formatering av hårddisken på enklaste sätt alltså, med EXT3, och sedan installera en Samba-server.

Fast installera Samba-server visade sig onödigt. Allt nödvändigt fanns förstås redan på plats och bara lite konfiguration krävdes. Därefter var allt klart för test.

Testresultat

Det föga vetenskapliga prestandatestet utfördes genom kopiering av en rejäl avi-fil på sådär 750 MB till den utdelade disken, vilket tog drygt fem minuter, vilket den enhövdade juryn valde att betrakta som acceptabelt. Lite slött räknat blir detta runt 20 Mbit per sekund, men då körde jag alltså servern trådlöst. Med en nätverkskabel inkopplad kan du säkert komma upp i högre hastigheter utan problem.

Prestandatest nummer två bestod i att försöka titta på den just kopierade filmen, direkt från den utdelade disken. Och det går bra. Nästan. Men all tillgänglig erfarenhet visar att det trådlösa nätverket i det här hushållet inte är så fantastiskt stabilt, så jag är nog benägen att skylla de enstaka problemen på nätet.

Slutsats

Det här är en filserver du kan bygga in i väggen, bokstavligt talat, och sedan glömma bort. Sen kan antipiratbyrån eller polisen försöka hitta den om de kommer på besök. Eller så kan du ju helt enkelt ha den stående i ett hörn, om du tillhör de mindre paranoida. Eller hos grannen, om du föredrar det. Eller i en låda i trädgården. Eller i blien. Den funkar överallt där det finns ström och tar nästan ingen plats.

Eftersom det är en bärbar dator har den dessutom inbyggd UPS, så att den klarar ett kortare strömavbrott och stänger av sig snyggt och prydligt om strömmen är borta längre. Dessutom drar den 15 watt när skärmen är avstängd. Ja, det är ju nästan ingenting faktiskt.

För under fyra tusen får du en strömsnål filserver som lagrar 500 GB och det blir ganska mycket musik och film innan den är full. Och när det händer kan du ju köpa en ny, större disk för mindre pengar än du gav för den första.

Ja, sen måste du ju köpa en hårddisk till förstås, för att göra backup. Eller två om du är en vidskeplig gammal gubbe som trots noll hårddiskkrascher hittills tror att det värsta verkligen ska inträffa. Men backup måste du ju ändå ha…

Såhär gör du

Fortsätt läsa Acer Aspire One – en filserver som drar 15 watt

Nu kan även nördar gifta sig

M3 låter oss veta att det numer är fritt fram även för nördar att gifta sig. Nu finns nämligen ringar med kategori 5 ethernet-kontakt, i han- och honmodell.

Det går alltså än så länge bara att gifta sig i 100 Mbps. För den som vill gifta sig snabbare än så gäller fortfarande att vänta. Eller, så kan man ju gifta sig trådlöst.

Acer Aspire One, och en otålig idiot

Det börjar inget vidare för mig och Acer Aspire One. Faktum är att det börjar riktigt jävla dåligt – katastrofalt dåligt.

Datorn startar visserligen och ”installationen” som består av två eller kanske tre val går smärtfritt, men så fort jag skall börja använda den går det åt helvete. Det börjar med att jag inte lyckas välja tangentbordslayout. Jag har läst om problemet och vet att det finns en lösning, men den här gången vill jag ha en dator som funkar direkt, inte en hackarleksak att hålla på med timme in och timme ut.

Fortsätt läsa Acer Aspire One, och en otålig idiot

Ge mig ett slumpat lösenord på en papperslapp jag kan lägga i fickan!

Alltså jag förstår inte hysterin med att byta lösenord var 60:e dag, som företaget kräver. Vad positivt kan någonsin komma ut av det?

Argumentet brukar vara något i stil med att lösenord på något sätt läcker ut och att de därför bör bytas med jämna mellanrum för att de inte skall hinna läcka för långt.

Det kanske är sant att lösenord läcker. Vad vet jag? Mina lösenord läcker inte på något sätt som jag är medveten om men det är klart att om någon avlyssnar mitt tangentbord så läcker det förstås.

Om man har delade lösenord läcker det kanske, men det är ju inte tillåtet med delade lösenord längre. Alla skall kunna logga in med sitt personliga konto, registreras, mätat och vägas. Och bevisföras förstås. Ifall något händer någon gång har vi här en ocean av logginformation som eventuellt kan användas för att utse en syndabock.

Men så var det ju grejen med de ständiga lösenordsbytena. Jag kan föreställa mig att det är möjligt att övertyga människor om vinsten med att ha ett bra lösenord och att hålla det hemligt. Ett lösenord att minnas alltså. Det tror jag faktiskt kan fungera.

Men vi tillåter ju inte det. Istället skall vi tvingas byta lösenord sex gånger per år. Det blir sex nya lösenord att lära sig, varje år. Hand upp alla som tror att någon orkar lära sig sex nya, bra, svårknäckta lösenord om året. Någon?

Kanske om man är autistisk. Då kan man nog byta lösenord varje dag. Men det är jag inte. Åtminstone inte på något diagnostiserbart sätt. Inte mina kollegor heller.

Så vi människor gör det vi är bäst på. Vi överlistar maskinen och inför ett sytem som fungerar och som är enkelt att komma ihåg. Vi börjar med lösenordet kuk0kuk. Sedan byter vi till kuk1kuk och så räknar vi vidare upp till kuk9kuk. Därefterbörjar vi om, för då har maskinen glömt och förlåtit.

Det här blir ju jättesäkert och bra. Dessutom underlättar det när man delar ett konto, för man behöver bara hålla ordning på dagarna och vilken siffra man är på för att kunna logga in för all framtid.

Vad var det vi skulle uppnå med det här egentligen?

Linux – En bra väg till personlig olycka

Linux-pingvinen Tux Det finns många bra sätt att göra sig olycklig. Att byta till Linux i datorn är definitivt en bra metod.

Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut

I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.

Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?

Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.

Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.

Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: ”Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.

Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.

Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.

Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.