Förstämning i köket – soppslev försvunnen!

Massor av köksredskap - men ingen soppslevBeskedet slog ned som en bomb vid lunchtid idag: Soppsleven var borta! Det var under tillredningen av en linssoppa enligt Elins gamla recept som det uppdagades att soppsleven inte längre fanns på sin plats. Trots omsorgsfullt letande i lådor och skåp stod den inte att finna.

Stämningen bland övriga köksredskap var tryckt. Stekspadarna stod tysta i grupp och begrundade situationen. Visparna sprang runt, runt, alldeles förvirrade. Kökets innehavare var mycket förbryllad, men tog situationen med ro.

– Nu kan jag köpa en ny soppslev i rostfritt stål som jag ändå tänkt på så länge

Syrrans granne blir professionell bloggare

Insättning från Google Adsense

Idag fick jag min första insättning om 5,86 kr från mina annonsörer och inledde därmed min karriär som professionell bloggare. En modest början kan tyckas, men jag räknar kallt med att det släpper alldeles strax och att kulorna börjar rasa in.

Jag vill rikta ett stort tack till er, mina trogna läsare (alla två) som gjort detta möjligt. Vilken dag som helst nu säger jag upp mig från jobbet. Keep on reading!

Syrrans granne allvarlig – studentskor i chock

Chockade studentskor efter syrrans grannes plötsliga anfall av allvar

Syrrans granne chockade i eftermiddags sin omgivning genom att vara allvarlig på riktigt. Det var efter en ovanligt slapp helg som incidenten inträffade. Möjligen kan händelsen ha underlättats av ett längre arbetspass strax före anfallet.

– Jag vet inte riktigt vad som hände, säger syrrans granne i en kommentar.

– Jag skulle bara blogga lite och plötsligt hade jag skrivit en lång och mycket allvarlig text om företags-xenofobi.

Syrrans granne är normalt en blogg för humor och blandat trams. Ingen vet vad det allvarliga inlägget får för konsekvenser. Vissa ser det som tecken på stundande förändring, medan andra bara betraktar det som en tillfällig nyck.

– Jag förväntar mig att detta går över snarast så att jag kan fortsätta blogga om ingenting, avslutar syrrans granne.

Syrrans gggranne

Sony Ericsson K800iTotal idetorka. Så har det varit nu i över en vecka. Nu stannar ju inte resten av världen av för det. Snarare bara maler den på och till slut blir man alldeles omkörd och ifrånsprungen om man inte ser upp. Det måste ju vara varje bloggares värsta mardröm.

Ingenting av vikt har hänt. Eller en sak har ju hänt. Jag tröttnade slutligen på att leva i den gamla världen och bestämde mig för att skaffa lite fler g. Det är bra med många g. Man kan surfa fort, skicka mejjl och ta högupplösta bilder. En del påstår till och med att man kan titta på tv.

Nu ligger den här på ekbordet. Ja, det syns ju tydligt förresten, att det är ek. Såhär i efterhand undrar jag lite om det var så klokt val av bakgrund egentligen. Den är ju ganska skrikig och kontrasten till omgivande vita ytor blir väldigt stor. Jag är nog inte helt nöjd med denna bild. Jag har inte blivit mästerfotograf än. Imorgon…

Nej, men jag skall nog kontakta lite fler nyhetsredaktioner och se om det går att hitta en praktikplats så att jag kan få min journalistexamen. Fler intyg och examensbevis som ingen vill se, det är precis vad jag behöver.

Egentligen behöver jag något att skriva om. Kom hit och ge mig lite intryck nu! Jag är för lat för att gå ut.

Botanikstudier

Botanikstudier - här i svartvittGårdagen ägnades helt otippat åt botaniska studier. Egentligen är det väl rätt uppenbart vad som skall hända när man släpper in två tekniker med nyinköpta kameror i en botanisk trädgård. Rätt vad det är så står man ju där med kameran 1 cm från någon okänd blomma och mixtrar med olika inställningar.

Jag har ingen aning om vad jag har fotograferat, men jag kan tala om ungefär vilka inställningar jag använde, om det intresserar någon. Sådan är teknikerns lott.

Journalistens nya kläder

City Göteborg får nya kläder: Röd jacka med svart dekor – och så svart struthatt förstås

Idag presenterade City Göteborg under buller och bång sin nya uniform. Syrrans granne var förstås på plats och ni kan här med egna ögon se vad som kommer att bli det allenarådande modet inom mediebranschen. Kolportörerna går före med skrikigt rött. För journalisterna kommer en något dovare grå eller svart klädsel att gälla. Som synes är maskering ordet för dagen. Lösnäsan har hittat fram ur garderoben och Syrrans granne förutspår trenchcoatens snara återkomst tillsammans med falska glasögon och lösnäsa.

– Vi har länge kunnat verka öppet men samhällsklimatet tvingar nu allt fler journalister att jobba incognito, säger en reporter som vill vara anonym.

2.0

Sådärja! Nu behöver jag aldrig mer göra högskoleprovet. Jag vågar nog aldrig mer göra högskoleprovet. Nu kan det bara gå utför.

Men ni behöver inte buga för mig. Det räcker med att ni erkänner min överlägsenhet när det gäller begåvning och intelligens. Det vore trevligt om ni beströr min väg med rosenblad och kysser mina fötter också.

Bortsett från detta kommer jag att försöka fortsätta leva ett normalt liv. Gå till jobbet som alla andra. Gå på dass som alla andra. Äta som alla andra. Sova som alla andra. Nästan som alla andra. Bara lite bättre.

Jag hade egentligen tänkt vara omåttligt dryg och helt outhärdlig i flera veckor framöver, men jag orkar inte. Detta, kära läsare, är allt. Jag nöjer mig med att Daniel verkar lite störd över sina 1,9 och funderar på att göra om. Det räcker för mig.

Mat

Det är något med mitt ätande. Jag äter jämt. Åtminstone om man jämför med mina kollegor och vänner. De äter ju aldrig. Nåja, vissa äter lika ofta som jag. Morgan till exempel. Han äter nog lika ofta som jag. Eller borde åtminstone. Ibland glömmer han att äta. Då slutar han fungera.

Men det var ju inte Morgans matvanor jag skulle skriva om, utan mina. Jag är ett barn. Jag måste äta var tredje timme, annars blir jag grinig och dum i huvudet. Ja, jag blir ju förstås hungrig också, men det stör ju inte omvärlden lika mycket som grinigheten.

Så jag äter. Hela tiden. Massor! Inte blir jag tjock heller, men det kan vi nog bortförklara med att jag tränar. Det kanske är orsaken till att jag måste äta hela tiden också. Jag vet inte. Det är så konstigt. Och lite komplicerat. Det skulle vara lite enklare om jag slapp äta hela tiden. Jag kan ju knappt leva ett normalt liv. Måste planera mitt ätande hela tiden. Ibland måste jag äta preventivt för att jag skall kunna gå och träna. Energin får inte ta slut! Energi kan inte ta slut. Den kan bara övergå till alltmer lågvärdiga former. Värme är sämst. Energidegraderingen måste ständigt bekämpas!

Nu är jag faktiskt hungrig igen, trots att jag åt för en och en halv timme sen. Dags att proppa i sig!

Måndag. Det måste absolut vara en måndag.

Måndag. Det måste absolut vara en måndag det sker. Sånt här händer bara på måndagar. Sånt här och börs-krascher. Kärnkraftsolyckor inträffar inte på måndagar, åtminstone inte på dagen, eftersom kärnkraftverk är igång dygnet runt, men om de kunde så skulle de också inträffa på måndagar.

Jag behöver ju inte ens skriva här. Jag har ju redan en blogg. På papper. Flera sidor lång är den. Bara att riva ur sidorna och scanna, eller kanske fotografera. Såhär till exempel…

Bloggboken, sidan 1

Bloggboken, sidan 2

Bloggboken, sidan 3

Bloggboken, sidan 4

Bloggboken, sidan 5

Ja, detta är början på min bloggbok. Detta evighetsprojekt. Säkert 80 sidor kvar.