Etikett: posten

Dagens känga: DB Schenker Privpak

Dagens utmärkelse för dålig kundservice går till DB Schenker Privpak och deras paketombud Candy Kings, som vägrade ta emot en förbokad försändelse för att de ”saknar plastfickor till adresslappen”. Dessa måste jag tydligen beställa själv, oklart varifrån och hur.

Det är sannerligen fler än Posten som vill vara med och och tävla om att vara sämst på att distribuera paket.

Uppdatering: Jag har nu blivit utlovad kompensation, i form av en biobiljett, för min förlorade halvtimme. Det är en bra början i och för sig, men egentligen låter vi företagen slippa undan alldeles för lätt i sådana här lägen. De borde krypa och ge oss rejält tilltagen kompensation i kontanter, utan att man ska behöva påtala det.

1857 ringde – kräver åter feltryckt frimärke

Redaktionen mottog tidigare idag ett mycket upprört samtal från 1857. Det var postmästaren i Kopparberg, Sven Lilliequist, som ringde för att kräva tillbaka vad som av många betraktas som världens mest kända frimärke – gul tre shilling banco.

– OK, jag erkänner att det var klantigt att montera fel tryckmatris, men vi gör alla misstag ibland. Att ni nu håller på och säljer detta vedervärdiga feltryck till rena fantasipriser däremot är bara löjligt, säger han upprört.

Det gula frimärket, som egentligen skulle varit grönt, upptäcktes av en ung filatelist 1886 och har sedan dess sålts gång på gång i en alltmer skenande prisspiral. Det är världens i särklass dyraste frimärke, men postmästare Lilliequist är upprörd.

– Ni verkar inte fatta hur oerhört pinsamt det här är. Man gör en, säger en dundertavla i sitt liv och detta skall man tvingas leva med för, vad det verkar, all framtid. Vi är många som skäms här på 1800-talet för vad ni håller på med och skammen kan aldrig försvinna förrän vi får tillbaka detta hemska frimärke och kan förpassa det till den historiska sophög där det hör hemma, säger han.

Gul tre shilling banco såldes 1998 privat, till en för redaktionen okänd köpare. När Sven Lilliequist får höra detta blir han nästan utom sig av frustration.

– Alltså, vi har inga högar med pengar här på 1800-talet, men jag vill verkligen vädja till ägaren att genast skicka tillbaka det. Jag bjuder på portot! Jag gör vad som helst!

Det nya ”Det ligger på data”

En gång i tiden, det kan ha varit under tidigt 80-tal, när banker och andra myndigheter var ännu mer illvilligt inställda till undersåtarna än idag (Sic!) myntades frasen: ”Det ligger på data.”

Det blev snabbt en universalfras bland myndighetsanställda. En fras som kom till användning i stort sett jämt. När helst en person på en myndighet inte kunde, ville eller iddes göra något till undersåtarnas belåtenhet, dvs ganska ofta, användes förklaringen ”Det ligger på data.”

Att något låg på data var synonymt med att det var obegripligt, ohanterligt, bortom all kontroll. Det man inte kunde göra något åt på grund av att ”Det ligger på data” var alltså inte ens eget fel utan ”datans”. Åtminstone om man arbetade på en svensk myndighet.

Sedan gick det över. Säkert fanns det massor av orsaker. Personalen fick bättre kunskaper. Datorsystemen förbättrades. Till och med myndigheters inställning till undersåtarna förbättrades. (Egentligen inte, men gränssnittet blev i alla fall bättre.)

Sedan dök Internet upp och ställde allt på ända. Vi kan väl uttrycka det som att all personlig service försvann över en natt. Det är förstås en överdrift men personlig service, as we once knew it, är ett minne blott. Kommer aldrig tillbaka.

Visst, det är jättebra att kunna göra en massa saker på webben. Saker vi inte skulle kunnat drömma om att över huvud taget göra kan vi nu fixa till sittandes på toalettstolen om vi skulle ha lust.

Men det finns förstås en gräns för hur bra det blir. En gräns för hur mycket information som går att få ut och framför allt finns det en gräns för hur dåliga webbplatser användarna klarar av. Ibland måste man faktiskt vända sig till en människa med sitt ärende. Det är då den dyker upp. Den nya frasen.

Mina damer och herrar. Jag har härmed äran att presentera det nya ”Det ligger på data”:

”Det finns på vår hemsida”

Jaha!  Naturligtvis! Vilken idiot jag är! Jag hade ingen aning om att ni fanns på internet. Så dumt av mig att komma hit och förspilla er dyrbara tid med frågor när svaret finns på er hemsida. Någonstans. Bland femtusen andra saker som inte heller går att hitta. Dumma mig!

Det bästa är när man dessutom blir idiotförklarad. Som på Posten härom dagen. Då fick jag veta att ”Det finns på vår hemsida. Det är ganska logiskt faktiskt.” Logik är som alla vet en vetenskap som handlar om hur man hittar saker på internet.

Hemsida förresten? Vad är det för något? Eller jag vet förresten. Jag hade en hemsida. På 1900-talet. Det var en statisk html-sida som handlade om mig. Min person. Jag undrar om Posten och bankerna, alla försäkringsbolag och myndigheter försöker lura i mig att de är personer. Kompisar.

Jag är visserligen knäpp men jag är väl inte helt jävla dum i huvudet liksom! Hemsida… Väx upp nu! Vi lever faktiskt i framtiden.

Vad är egentligen en postadress?

Postadress… Det måste vara den adress dit man får sin post, eller? För många av oss är det nog detsamma som bostadsadressen. Rätt många företag och myndigheter har nog däremot en separat adress för posten. En box, eller som Svullo, eget postnummer.

Men det är något som inte stämmer. Det gäller ifyllandet av blanketter där man anger sin adress, i allmänhet i avsikt att det skall komma fysiska försändelser hem till brevlådan. Det är alltså postadressen som avses.

I allmänhet har blanketten olika rutor. Först kommer rutan för namn. Den är lätt. Jag vet vad jag heter och det är precis vad som skall stå i rutan. Sedan kommer rutan för adress. Även här är det ju ganska enkelt. Det kan bara vara en adress för min brevlåda och jag bor på samma ställe. Jag fyller i min adress.

Därefter följer ibland en ruta för postnummer. Även det är enkelt. Men sen. Sen blir det riktigt underligt. För nu kommer rutan för… postadress.

Är det inte postadressen jag fyllt i hela tiden? Den adress dit jag vill ha min post, det är väl postadressen. Namn, gata, nummer, och så vidare. Det och några uppgifter till är vad min postadress består av och nu när jag nästan är klar med fylleriet kommer plötsligt denna ruta.

Jag vet ju att det är orten jag skall skriva i rutan. Orten dit min post skall levereras. Det är ju det som kommer sist i adressen om jag nu inte bor utomlands. Namnet på orten.

Varför skriver man postadress när man menar ort? Finns det ett skäl? Jag gissar att det finns någon historisk förklaring, men varför envisas en massa människor för att skriva postadress när de egentligen menar ort?

Är det klyftigt? Tydligt? Begåvat? Fyller det någon funktion? Nej, jag tänkte väl det.

Sluta! Det är bara löjligt!