Vem blir först med piratfonder?

Etiska fonder finns det gott om. Vad jag däremot inte tycker att det är så gott om är variation i de etiska principerna. För den som ogillar vapen, tobak, alkohol och miljöförstöring finns mängder av fonder att investera i.

Men var är egentligen piratfonderna? De där fonderna som jobbar hårt för att mina pengar inte ska komma i närheten av upphovsrättsutpressningsindustrin?

Alltså, jag gillar varken krig, lungcancer, alkoholism eller miljöförstöring och jag är väl inte så benägen att investera i företag som sysslar med dylikt, men de företag som jag verkligen tycker genuint illa om är de som tjänar pengar på hot, trakasserier och utpressning.

I Sverige företräds många av dem av branschorganisationer som IFPI, BSA, Förläggarföreningen och Antipiratbyrån. De har tidigare försörjt sig på att distribuera plastskivor och pappersluntor men har på grund av den tekniska utvecklingen sett sina traditionella affärsmöjligheter förtvina.

Man kan inte anklaga dem för att ha försökt hitta på något nytt. Oviljan hos dessa företag att försöka hitta på nya hederliga sätt att tjäna pengar har varit total.

Istället har företagen ägnat sig åt hot, trakasserier och utpressning. Ja och lobbyism förstås. Lobbyism är en av upphovsrättutpressningsindustrins paradgrenar och har gett god utdelning i form av EU-direktivet IPRED som i sin svenska version get utpressningsindustrin större befogenheter än polisen när det gäller att jaga fildelar för att, just det, bedriva utpressning, på egen hand, utan besvärliga rättegångar eller höga beviskrav.

I Frankrike antogs i dagarna Hadopi-lagen (Läs mer hos Anaïs som rapporterar löpande.) som gör alla Frankrikes internetanvändare till utpressningsindustrins bitch. Det krävs inte bevis. Det krävs inte någon löjlig rättegång. Det enda som krävs är att du blir anklagad för upphovsrättsintrång tre gånger så stängs du av från internet.

Ingen post, ingen informationssökning, inget chattande, inget köpa resa, inget handla prylar, inget betala räkningar på banken… Kan du ens föreställa dig en tillvaro utan internet? Om du bor i Frankrike är det bäst att du börjar nu för Hadopilagen kommer, om den överlever, att slå helt godtyckligt.

Telekompaketet var tänkt att göra samma princip tvingande i hela EU, men föll oväntat samman och det ligger nu på den svenska regeringens bord att försöka lappa ihop eländet under sitt oförandeskap.

Du vet den svenska regeringen? Den som gav oss FRA-lagen, IPRED-lagen och som till hösten kommer att ge oss datalagringslagen som bland annat gör din mobiltelefon till en spårsändare i statens tjänst. Tror du att den svenska regeringen drar sig för att låta EU tvinga oss att stänga av människor från internet på lösa grunder?

Politikerna som pliktskyldigt röstar igenom det ena förslaget mer medborgarfientligt än det andra kan vi bara komma åt genom att rösta rätt, nu närmast i valet till Europaparlamentet, 7 juni.

Men företagen som ligger bakom det här. De kommer vi bara åt genom att inte ge dem några pengar. Jag har redan slutat köpa deras produkter. Under inga omständigheter tänker jag köpa något av företag som sysslar med utpressning! Det är emot mina etiska principer.

Men jag skulle vilja se lite action från bankerna nu. Var är piratfonderna? De där fonderna där jag lugnt kan investera mina pengar i trygg förvissning om att de aldrig någonsin kommer ens i närheten av företag som idkar utpressning. Var är de någonstans?

Jag är kanske inte så tät, men den som först lanserar en piratfond kommer att få förvalta mina pengar och jag kan lova att det finns fler som tänker likadant.

Fältet är öppet…

Det nya ”Det ligger på data”

En gång i tiden, det kan ha varit under tidigt 80-tal, när banker och andra myndigheter var ännu mer illvilligt inställda till undersåtarna än idag (Sic!) myntades frasen: ”Det ligger på data.”

Det blev snabbt en universalfras bland myndighetsanställda. En fras som kom till användning i stort sett jämt. När helst en person på en myndighet inte kunde, ville eller iddes göra något till undersåtarnas belåtenhet, dvs ganska ofta, användes förklaringen ”Det ligger på data.”

Att något låg på data var synonymt med att det var obegripligt, ohanterligt, bortom all kontroll. Det man inte kunde göra något åt på grund av att ”Det ligger på data” var alltså inte ens eget fel utan ”datans”. Åtminstone om man arbetade på en svensk myndighet.

Sedan gick det över. Säkert fanns det massor av orsaker. Personalen fick bättre kunskaper. Datorsystemen förbättrades. Till och med myndigheters inställning till undersåtarna förbättrades. (Egentligen inte, men gränssnittet blev i alla fall bättre.)

Sedan dök Internet upp och ställde allt på ända. Vi kan väl uttrycka det som att all personlig service försvann över en natt. Det är förstås en överdrift men personlig service, as we once knew it, är ett minne blott. Kommer aldrig tillbaka.

Visst, det är jättebra att kunna göra en massa saker på webben. Saker vi inte skulle kunnat drömma om att över huvud taget göra kan vi nu fixa till sittandes på toalettstolen om vi skulle ha lust.

Men det finns förstås en gräns för hur bra det blir. En gräns för hur mycket information som går att få ut och framför allt finns det en gräns för hur dåliga webbplatser användarna klarar av. Ibland måste man faktiskt vända sig till en människa med sitt ärende. Det är då den dyker upp. Den nya frasen.

Mina damer och herrar. Jag har härmed äran att presentera det nya ”Det ligger på data”:

”Det finns på vår hemsida”

Jaha!  Naturligtvis! Vilken idiot jag är! Jag hade ingen aning om att ni fanns på internet. Så dumt av mig att komma hit och förspilla er dyrbara tid med frågor när svaret finns på er hemsida. Någonstans. Bland femtusen andra saker som inte heller går att hitta. Dumma mig!

Det bästa är när man dessutom blir idiotförklarad. Som på Posten härom dagen. Då fick jag veta att ”Det finns på vår hemsida. Det är ganska logiskt faktiskt.” Logik är som alla vet en vetenskap som handlar om hur man hittar saker på internet.

Hemsida förresten? Vad är det för något? Eller jag vet förresten. Jag hade en hemsida. På 1900-talet. Det var en statisk html-sida som handlade om mig. Min person. Jag undrar om Posten och bankerna, alla försäkringsbolag och myndigheter försöker lura i mig att de är personer. Kompisar.

Jag är visserligen knäpp men jag är väl inte helt jävla dum i huvudet liksom! Hemsida… Väx upp nu! Vi lever faktiskt i framtiden.

Internet stängt för helgen

Klockan 15:00 varje fredag eftermiddag stänger internet. Det kanske låter hemskt konstigt men så är det. Åtminstone om man är bank.

Visst kan det se ut som om bankerna är öppna dygnet runt nu när de finns på internet och man kan se sitt saldo och registrera betalningar dygnet runt. (Vissa banker stänger även den funktionen nattetid.) Registrera är nyckelordet. Försök att faktiskt överföra pengar mitt i natten, eller på helgen. Det går inte!

Det är lätt att inbilla sig att betalningssystemen är igång dygnet runt, alltid tillgängliga för att genomföra betalningar, men icke! Kvällar och helger håller banken stängt, precis som den alltid gjort.

Jag börjar misstänka att det på varje banks huvudkontor finns en enorm strömbrytare, som slår på och av strömmen till bankens stordator. En riktig feting till strömbrytare är det. Ni vet en sån där som man bara tror finns på film. En sån har de! Den sitter på väggen inne på bankens huvudkontor.

Varje dag klockan 15:00 kommer bankdirektören ut från sitt tjänsterum, puffandes på en cigar. Han har nog frack på sig tror jag och kanske en monokel. Så ställer han sig vid den enorma strömbrytaren och fiskar upp fickuret.

När klockan slår tre säger han att ”Vi ger dem en minut extra. Det är ju ändå fredag.” Sedan står han där och väntar i någon minut till. När han tycker att det räcker drar han med en bestämd rörelse ned strömbrytaren.

Så går det till i internetåldern, år 2007. Nu vet du, nästa gång du undrar, varför du måste vänta till på måndag för att få dina pengar.

Lösningen på kodproblemet: Ännu en kod

Lösningen på problemet med den bortglömda koden visade sig vara ännu en kod. Efter att ha ringt ännu ett av alla Swedbanks kundtjänstnummer lyckades jag faktiskt få prata med en människa som kunde berätta hur problemet kan lösas.

Tydligen kan min blockerade koddosa låsas upp. Det är ju bra för då slipper vi ju ett växande sopberg av spärrade koddosor. Det enda jag behöver göra är att ringa telefonbanken och logga in med min personliga kod så kommer jag åt funktionerna för detta.

Lösningen på problemet med att jag inte kommer ihåg min kod är alltså ännu en kod att komma ihåg. Hur tänkte de nu egentligen?

Som tur är finns en annan lösning på problemet, nämligen att besöka ett bankkontor. Ni minns väl bankkontoren? De där lokalerna bankerna hade ute på stan och ibland på landet, där man kunde gå in och prata med en riktig människa och göra sina bankärenden.

Ingen som minns?

Ännu en koddosa i papperskorgen

Kod-dosa från Swedbank: Blockerad!Nu är det andra gången inom en månad. Jag har lyckats supa bort ännu en kod och min koddosa till Swedbank kan därmed förpassas till soporna.

Jag brukar inte ha problem med lösenord och koder. Tvärtom har jag en nästan obehaglig förmåga att komma ihåg inte bara koder utan telefonnummer och andra mer eller mindre underliga kombinationer och bokstäver och siffror.

Men det gäller sådant som används. Just den här internetbanken hade jag inte alls tänkt använda men eftersom banken prompt skulle sätta in mitt studiemedel på ett gammalt bortglömt konto som låg och skräpade ansåg jag inte att jag hade något val.

Det finns förstås standardkoder och standardlösenord, men dem vill jag inte använda i banksammanhang. Alltså måste jag ha valt någon annan kod, antagligen någon listig kod som jag skulle komma ihåg.

Det fungerade förstås inte. Jag har ingen aning om vilken listig kod jag valt och nu är mina tre försök förbrukade.

Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att lösa detta med inloggning. Vad är det egentligen som hindrar it-branschen från att ta fram någonting som fungerar, för människor?

Det finns säkert tusentals inloggningsmetoder men ingen av dem vi sett hittils är anpassad för människor. Alla inloggningsmetoder som finns är anpassade för maskiner, som inte har några som helst problem att lagra mängder av slumpmässig information, men användaren är det ingen som tänker på.

Privat och genom olika uppdrag jag har behöver jag hantera konton i sex olika banker. Några av dessa finns på internet och alla utom en har någon typ av koder. Jag har fem webbhotell att logga in på och uppåt tio epostkonton som skall kollas. Antalet konton på olika sajter på nätet kan jag nog inte ens räkna till och i majoriteten av fallen vet jag nog inte ens vad jag har för användarnamn.

Vad är det egentligen för fel här? Varför skall jag behöva alla dessa hundratals identiteter och varför är det ingen som tänker på användaren?

För övrigt skickade jag ett mail till banken och beskrev mitt problem. Jag fick i svar att jag skulle ringa telefonsupporten. För att komma fram till telefonsupporten krävs dock en kod. Jag har ingen kod. Har aldrig fått någon. Jag förstår inte hur det här skall gå till.

Ibland, påfallande ofta nu för tiden, tror jag att Swedbank helt enkelt hatar sina kunder.