Musiklyssnande på jobbet driver artister i svält

Sveriges artistelit står på ruinens brant och många vet inte längre hur de ska få mat för dagen. Orsaken är svenska folket alltmer tilltagande musiklyssnande på jobbet.

Tusentals företag som låter anställda lyssna på musik på jobbet har i åratal kommit undan med detta otyg, men nu är det slutsnyltat. Upphovsrättsorganisationen STIM har nu skickat brev till 2900 företag i Sverige där de kräver ersättning.

Man ska inte inbilla sig att det går bra att lyssna på sina skivor i jobbdatorn. Musik du lagligen köpt för din lön ska betalas, både en och två gånger. Artister har också rätt att leva av sittditt arbete.

Hårdare lagar ger renässans för papper?

Gula sidorna har dykt upp i trapphuset

I år kanske det är bäst att vi förser oss med ett exemplar av Gula sidorna. Det kan vara bra att ha när vi blir avstängda från internet för att upphovsrättslobbyn tycker att vi röstat på fel parti i EU-valet.

Vem blir först med piratfonder?

Etiska fonder finns det gott om. Vad jag däremot inte tycker att det är så gott om är variation i de etiska principerna. För den som ogillar vapen, tobak, alkohol och miljöförstöring finns mängder av fonder att investera i.

Men var är egentligen piratfonderna? De där fonderna som jobbar hårt för att mina pengar inte ska komma i närheten av upphovsrättsutpressningsindustrin?

Alltså, jag gillar varken krig, lungcancer, alkoholism eller miljöförstöring och jag är väl inte så benägen att investera i företag som sysslar med dylikt, men de företag som jag verkligen tycker genuint illa om är de som tjänar pengar på hot, trakasserier och utpressning.

I Sverige företräds många av dem av branschorganisationer som IFPI, BSA, Förläggarföreningen och Antipiratbyrån. De har tidigare försörjt sig på att distribuera plastskivor och pappersluntor men har på grund av den tekniska utvecklingen sett sina traditionella affärsmöjligheter förtvina.

Man kan inte anklaga dem för att ha försökt hitta på något nytt. Oviljan hos dessa företag att försöka hitta på nya hederliga sätt att tjäna pengar har varit total.

Istället har företagen ägnat sig åt hot, trakasserier och utpressning. Ja och lobbyism förstås. Lobbyism är en av upphovsrättutpressningsindustrins paradgrenar och har gett god utdelning i form av EU-direktivet IPRED som i sin svenska version get utpressningsindustrin större befogenheter än polisen när det gäller att jaga fildelar för att, just det, bedriva utpressning, på egen hand, utan besvärliga rättegångar eller höga beviskrav.

I Frankrike antogs i dagarna Hadopi-lagen (Läs mer hos Anaïs som rapporterar löpande.) som gör alla Frankrikes internetanvändare till utpressningsindustrins bitch. Det krävs inte bevis. Det krävs inte någon löjlig rättegång. Det enda som krävs är att du blir anklagad för upphovsrättsintrång tre gånger så stängs du av från internet.

Ingen post, ingen informationssökning, inget chattande, inget köpa resa, inget handla prylar, inget betala räkningar på banken… Kan du ens föreställa dig en tillvaro utan internet? Om du bor i Frankrike är det bäst att du börjar nu för Hadopilagen kommer, om den överlever, att slå helt godtyckligt.

Telekompaketet var tänkt att göra samma princip tvingande i hela EU, men föll oväntat samman och det ligger nu på den svenska regeringens bord att försöka lappa ihop eländet under sitt oförandeskap.

Du vet den svenska regeringen? Den som gav oss FRA-lagen, IPRED-lagen och som till hösten kommer att ge oss datalagringslagen som bland annat gör din mobiltelefon till en spårsändare i statens tjänst. Tror du att den svenska regeringen drar sig för att låta EU tvinga oss att stänga av människor från internet på lösa grunder?

Politikerna som pliktskyldigt röstar igenom det ena förslaget mer medborgarfientligt än det andra kan vi bara komma åt genom att rösta rätt, nu närmast i valet till Europaparlamentet, 7 juni.

Men företagen som ligger bakom det här. De kommer vi bara åt genom att inte ge dem några pengar. Jag har redan slutat köpa deras produkter. Under inga omständigheter tänker jag köpa något av företag som sysslar med utpressning! Det är emot mina etiska principer.

Men jag skulle vilja se lite action från bankerna nu. Var är piratfonderna? De där fonderna där jag lugnt kan investera mina pengar i trygg förvissning om att de aldrig någonsin kommer ens i närheten av företag som idkar utpressning. Var är de någonstans?

Jag är kanske inte så tät, men den som först lanserar en piratfond kommer att få förvalta mina pengar och jag kan lova att det finns fler som tänker likadant.

Fältet är öppet…

BSA: Piratkopiering är inte stöld

EU-kommissionärerna Viviane Reading och Meglena Kuneva vill öka mjukvaruföretags ansvar för de program de säljer. Det är intressant i och för sig, men mer intressant är vad BSA:s policychef Francisco Mingorance säger i sin kommentar till zdnet:

”Digital content is not a tangible goods and should not be subject to the same liability rules as toasters”

Eller i IDG:s översättning:

Digitalt innehåll är inte en materiell vara och bör inte behandlas i enlighet med samma ansvar som gäller för brödrostar”

Datorprogram, film, musik och annan information är alltså, enligt BSA, inte något som bör jämföras med fysiska ting.

Minns nu detta citat nästa gång någon företrädare för BSA, eller någon annan, liknande lobbyorganisation, hävdar att piratkopiering är samma sak som stöld.

För övrigt vill jag passa på att påminna om att det nu är hög tid att betala internetavgiften för 2009.

Är datorspelsbranschen för storebrorsamhället?

– Det är ditt fel att politikerna i Sveriges riksdag håller på att skapa ett övervakningssamhälle! Det är ditt fel, dina barns fel, din frus fel och din grannes fel!

När gamla maktstrukturer utmanas ger de ifrån sig ett jävla oväsen och organisationen Dataspelsbranschen är sannerligen inget undantag. Frågan är dock om det inte börjar bli dags för en hjärntransplantation snart. Idag går nämligen deras företrädare, Per Strömbäck, till hård attack mot ”piratlägret”.

Piratlägret… Det är du det. Du och din fru och dina barn och din granne och alla andra jävla fildelare som bara förstör för en massa gamla fina företag som i åratal kunnat håva in grova pengar på att distribuera plastbitar. Ni är dumma som använder internet till att kommunicera och byta filer med varandra och nu får ni skylla er själva för att politikerna sätter hårt mot hårt!

Det Per Strömbäck verkar ha svårt att fatta är att det inte finns något ”piratlägret”. Det existerar inte någon organisation som står för piratverksamheten. Det finns ingen styrelse som sköter förvaltningen. Det finns ingen motpart att förhandla med. Det finns bara helt vanliga människor som gör det människor alltid har gjort, nämligen att byta och dela med sig.

Det är i och för sig en begriplig tankevurpa med tanke på vilken värld Per Strömbäck lever i. Han och resten av upphovsrättslobbyns anhängare lever i en värld där all verksamhet av betydelse måste organiseras av någon – ett företag, en myndighet eller en förening. I deras värld finns alltid en motpart som man kan förhandla med, strida mot, stämma eller kanske kriminalisera.

Piratjakten som Per Strömbäck och hans kollegor bedrivit har tidigare varit ganska okontroversiell eftersom den riktat sig i huvudsak mot anonyma organisationer. Det är liksom inte så många som drabbas och blir upprörda om du slår ihjäl en organisation.

Men det var innan internet förändrade förutsättningarna. Den nya tidens piratjakt är inte inriktad på några organisationer, utan på enskilda människor. Helt vanliga människor har plötsligt fått samma möjligheter som stora företag, och plötsligt är det du, dina barn, din fru och din granne som är lovligt byte.

Per Strömbäck och hans kollegor inom upphovsrättslobbyn använder sina politiska kontakter för att bedriva ett krig mot medborgarna. Medlet är mer övervakning och ständigt hårdare repressalier. Detta vill dock inte Per Strömbäck erkänna, utan skyller alltihop på ”piratlägret”.

Vi går inte på det här, Per Strömbäck! Det finns inget ”piratlägret”. Det som finns är en rik och högljudd upphovsrättslobby, som du är en del av. Det är ni som driver på politikerna att stifta hårdare lagar. Det är ni som lobbar för skärpta straff och det är ni som driver fram övervakningssamhället.

Det är dags att ta ansvar, Per Strömbäck! Det är dags att du och dina kollegor tar ansvar för vilken politisk agenda ni driver och vad den får för konsekvenser. Ta ansvar för vad ni gör och sluta skylla era framgångar på fantasiorganisationer. Det finns bara vi medborgare här. Vi som har betalat era löner.

Själv tänker jag ta ansvar den 7 juni, genom att gå till vallokalen och rösta på Piratpartiet som ställer upp i valet till Europaparlamentet.

Jag tänker också ta ansvar för att inte ge upphovsrättslobbyn mer av mina pengar. Det finns gränser för vilka organisationer jag kan tänka mig att sponsra.

Intressant rättegång, men var är åtalet?

The Pirate Bay

Efter fem dagars förhandlingar i tingsrätten börjar det nu klarna vad rättegången mot människorna bakom The Pirate Bay egentligen handlar om och det är sannerligen ingen positiv bild av åklagarväsendet och upphovsrättsbranschen som framskymtar.

Åklagarsidans, dvs Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins tes verkar vara att The Pirate Bay varit ett vinstdrivande företag eller åtminstone ett mycket framgångsrikt brottssyndikat som tjänat stora pengar och drivits av skumma figurer med mål att förgöra underhållningsindustrin.

Uppsåtet ska uppenbarligen ha varit att förmå människor att olovligen dela upphovsrättsligt skyddat material i syfte att kunna tjäna grova pengar på annonser.

Två och ett halvt år har Håkan Roswall, Monique Wadsted, Peter Danowsky och upphovsrättsindustrins övriga lakejer ägnat åt att gräva igenom epost, nyhetsarkiv och gamla avtalsförslag för att hitta belägg för sin tes. Över två års arbete rakt ned i soporna, som det verkar.

För några åtalspunkter går egentligen inte att hitta i åklagarens sakframställning. Istället för att försöka binda de åtalade till specifika brottsliga handlingar verkar det som om åklagaren försöker få domstolen att döma de åtalade för medhjälp, inte till något specifikt brott, utan till medhjälp i största allmänhet, utan att peka ut någon huvudbrottsling och utan att peka ut något specifikt brott.

Det kommer naturligtvis aldrig att hålla i högre rätt, oavsett vad tingsrätten kan tänkas hitta på, så taktiken från åklagarsidan verkar just nu vara att svärta ned de åtalade i största allmänhet och försöka få dem att uttala sig på ett ofördelaktigt sätt.

Det blir extra tydligt att läget är desperat när vi läser om advokater som inte ens verkar veta hur en rättegång i Sverige går till, utan helt enkelt försöker låna in fula knep från USA, genom att kontinuerligt vilja lägga till nya bevis under pågående förhör.

Det är i och för sig intressant att få höra de åtalade berätta om arbetet med the Pirate Bay och om hur upphovsrättsindustrins advokater tar till alla till buds stående medel – lagliga och mindre lagliga – för att få sin vilja fram, men jag tycker inte att tingsrätten verkar vara rätt arena för denna övning.

Snarare ter sig alltihop som en präktig skandal, framtvingad av amerikanska intressen och finansierad med svenska skattepengar.

Jag bara önskar att politiker som Karin Pilsäter (fp) satte sig och studerade hur upphovsrättsindustrins företrädare beter sig innan de bestämmer sig för att klubba igenom IPRED – lagen som ska ge dessa människor möjlighet att på egen hand agera både polis, åklagare och domstol i fildelningsmål – på onsdag.

Fotnot: Ja, det blev mycket referenser till Christian Engström (pp) men han lyckas gång på gång sammanfatta läget på ett kärnfullt sätt. Hos Piratpartiet Live, kan du själv läsa hans och andras utförliga referat av rättegången.

”Artister har rätt att få betalt för sitt arbete”

The Pirate Bay

Att artister har rätt att få betalt för sitt arbete måste vara ett av de vanligaste argumenten från upphovsrättskramare. Det är också ett argument som helt saknar substans.

Men låt oss anta att det är sant; att det finns en universell rätt att få betalt för sitt arbete. För det måste väl i så fall gälla alla, inte bara artister? Vad får det för konsekvenser.

Man kan förstås diskutera länge vad som egentligen är ett arbete, men jag tänker utgå ifrån att arbete är någonting som du gör som någon annan drar nytta av eller kan tänkas dra nytta av.

Musiker som spelar musik innefattas av denna definition. Andra kan lyssna på musiken och därmet ha nytta av den. Detsamma gäller andra konstnärer, vars konst andra också kan dra nytta av.

Vilka andra är det då som utför ett arbete som de har rätt att få betalt för? Ja, alla som är anställda av någon har ju rätt att få betalt. Det får de ju också. Det ingår i att vara anställd, att det betalas ut lön.

Mer då? Ja, alla som arbetar ideellt i en förening har förstås rätt att få betalt såvida föreningens medlemmar har nytta av deras arbete. Till exempel var jag kassör i en förening under ett par år, vilket var till stor nytta för medlemmarna. Alltså har jag rätt att få betalt för mitt arbete.

Piratpartiets aktivister har rätt att få betalt för sitt arbete. Massor av arbete läggs ned varje dag på att hålla partiets verksamhet igång. Detta är till nytta för partiets medlemmar och sympatisörer. Det är också till stor nytta för nyhetstörstande massmedier. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter borde alltså betala Piratpartiets aktivister för att de deltar i att skapa bra nyheter.

Vissa bloggare arbetar oerhört hårt med sina texter. Det är till nytta för andra. Alltså har bloggare rätt att få betalt, inte bara för tiden det tar att skriva texten utan också för övrig tid de lägger ned på att förbättra sin blogg. I själva verket har de rätt att få betalt per sidvisning. Det är ju på motsvarande sätt som musikartister sägs ha rätt att få betalt.

Folk som deltar i open source-projekt har rätt att få betalt. Tänk bara på de tusentals människor som lagt ned mängder av tid på att utveckla Linux. De har rätt att få betalt, inte bara av alla företag och privatpersoner som använder linux, utan också av alla företag som tjänar pengar på att sälja tjänster kring Linux.

Så, om vi håller det för sant att artister har rätt att få betalt för sitt arbete är det rätt många andra som också har rätt att få betalt för sitt arbete.

Hur ska nu detta gå till? Ja, antingen inför vi en massa skatter på allt från bredband till nyhetsförmedling, eller så får vi väl följa upphovsrättsindustrins exempel och börja kräva skadestånd av varandra.

Eller så kan vi bestämma oss för att man faktiskt inte har rätt att få betalt, bara för att man sysslar med något som man kallar arbete, oavsett om man spelar musik, leder en förening eller deltar i open source-projekt.

På tal om arbete förresten. Att skriva musik är arbete. Att framföra musik är också arbete. Att spela musik kan vara arbete. Men att framställa exemplar, som upphovsindustrin ägnar sig åt, kommer aldrig att vara ett arbete.

Att framställa fysiska skivor innebär i och för sig ett arbete, men oavsett vad Peter Danowsky inbillar sig är det inte skivbolagen utan verkligheten som håller på att göra CD:n till en historisk parentes.

På samma sätt håller verkligheten nu på att göra upphovsrätten till en parentes. Den tid när det fanns en rätt att få betalt för att man tidigare arbete är snart förbi. Frågan är bara hur många privatpersoner våra politiker ska låta upphovsrättsindustrin ruinera först.

På onsdag röstas utpressningslagen IPRED igenom av Sveriges riksdag.

Björn Ulvaeus har inga byxor!

Den som inga byxor har - han får gå med rumpan bar– Är det så förbannat besvärligt att betala för sig, dundrar Björn Ulvaeus och demonstrerar därmed sin totala okunnighet.

Ja Björn, det är förbannat svårt. I de flesta fall är det faktiskt helt omöjligt att betala för sig. Upphovsrättsindustrin har i femton år visat ett totalt ointresse för att erbjuda distribution på nätet och i de fall något bolag trots allt erbjuder distribution online så är det antingen till fantasipriser eller i ett fraktskadat format som gör produkten oanvändbar.

I det perspektivet kanske man inte ska vara så förvånad över att folk föredrar gratis. Det är faktiskt jättesvårt att konkurrera med gratis om det man tillhandahåller är ingenting alls.

Detta, Björn Ulvaeus, skulle du veta om du tillbringade någon som helst tid online, men jag antar att du är alldeles för upptagen med att räkna pengar för att ha tid med tocket trams. Internet är något som den uppenbarligen tjuvaktiga pöbeln får sysselsätta sig med.

IBM omdefinierar enkelhet

IBM:s enkla sätt att handla - inte så enkla

IBM säljer ett programpaket som jag kan tänka mig att köpa. Jag vet, det låter jätteunderligt, men så är det i alla fall. Allt är mycket klyftigt uttänkt och verkar bra på alla sätt, så jag överväger att faktiskt slå till.

Men så är det ju problemet att handla av IBM. Det korta svaret är att det kan man inte.

Man kan köpa IBM:s mjukvaror av deras business partners. Om man har tur kan man det. Efter att man först letat upp någon som är intresserad av att göra affärer och därefter forcerat en säljare som har dollartecken där pupillerna borde sitta kan man säkert köpa deras produkter.

Men jag är inte intresserad av någon affärsrelation. Jag vill ha produkten nu genast i min dator. Sedan vill jag inte ha någonting mer. Inga konsulttjänster och inga anpassningar. Ingenting som en business partner vill sälja är jag intresserad av.

Det är lätt att få för sig, när man besöker IBM:s sajt, att det faktiskt går att köpa licenser där. Det finns till och med en flik med texten Köpa och där kan du klicka, men när du väl hittat fram till rätt produkt har du hamnat någon helt annanstans och klickar du på köpa-fliken igen är du plötsligt tillbaka där du började.

Fast ja, det finns någonting där. Det finns en liten ruta där det står om ”Enkla sätt att handla.”

Bra! Men nej! Skit!

IBM:s enkla sätt att handla består i att du antingen fyller i ett formulär med 750 fält som därefter går in i något system någonstans. Sedan ringer väl någon av de där säljarna efter ett tag, kanske. Eller så kan du ringa IBM och säkert bli rundkopplad en stund och sedan kanske få hjälp. Eller skicka epost. Jag antar att det egentligen är ett formulär det också.

Det här är inte enkelhet. Det här är byråkrati.

Enkelhet är ”Fyll i ditt kreditkortsnummer här så får du en licensnyckel och en URL för att ladda ned programvaran” eller möjligen ”Fyll i beställningsformuläret så skickar vi CD:n och fakturan med vändande post.” Det är relativt enkla alternativ som jag kan tänka mig att utnyttja.

Att fylla i en massa skit i ett formulär eller att ringa något anonymt telefonnummer är jag däremot väldigt lite intresserad av. Om de åtminstone publicerade prisuppgifter så kanske. Men nu blir jag mest trött. Och missnöjd.

Och så finns det folk som på allvar undrar varför företag använder olicensierad programvara. Hur vore det att hjälpa sina potentiella kunder, istället för att skicka BSA:s advokater på dem?

Syrrans granne inför bloggläsningsavgift

Redan till hösten kan de första försöken med avgiftsbaserad bloggläsning komma igång. Åtminstone om syrrans granne får sin vilja igenom.

– Vi bloggare lägger ned mycket arbete på våra alster, men sedan är det en massa människor som bara laddar ned våra inlägg och läser dem utan att vi får ett öre i ersättning för våra alster. Som bloggare har man rätt att få betalt för sitt arbete, säger han i en kommentar.

Avgiften är tänkt att var frivillig och baserad på att ett program installeras på användarnas datorer. Programmet skall sedan rapportera vilka blogginlägg som läses av vem så att de insamlade pengarna kan fördelas rätt.

Syrrans granne säger sig redan ligga föra samtal med ett tiotal andra bloggare om ett samarbete. Förhoppningen är att få med sig en majoritet av bloggarna när försöket sätter igång.

– Jag hoppas förstås att alla större bloggar skall hänga på. Det kan bli svårt för läsarna annars att hålla ordning på vad de betalat för och inte.

Iden till bloggläsningsavgiften kom efter ett Stim presenterat ett liknande förslag för avgift på delning av musik. Syrrans granne tror att vi kommer att få se fler, liknande avgifter i framtiden.

– Nu är musikerna först ute och roffar åt sig av vad de kan. Vi är inte långt efter men jag tror att allt fler grupper börjar tröttna på att arbeta gratis. I framtiden lär vi inte få nöja oss med musikdelningsavgift och bloggläsningsavgift. Inom kort lär vi få se en filmdelsningsavgift och en dataspelsdelningsavgift, men sedan lär fler följa efter med avgifter för delning av datorprogram, poesi, roliga foton, YouTube-filmer. Sist men inte minst lär sökmotorföretagen vilja ta betalt för sin insats på nätet.

Det är en stor mängd avgifter och pålagor syrrans granne räknar upp. Han tror dock inte det blir några problem att få människor att betala.

– Kostnaden för att använda Internet kanske tiofaldigas men jag tror ändå att folk i grunden förstår att det inte går att jobba gratis och faktiskt vill göra rätt för sig. Vi som skapar allt innehåll på Internet måste också äta och bo någonstans.

Poliser slåss om fildelningsutredningar

Fildelningsutredningar har hittills inte stått högt i kurs inom polisen. Hela verksamheten har betraktats som tråkig och det har nästan varit omöjligt att rekrytera utredare.

Tills nu. Nu är det nästan slagsmål om vem som skall få hålla i utredningarna. Orsaken är utsikterna till ett nytt, välbetalt jobb inom upphovsrättsindustrin.

– Det har ju uppdagats att det har vissa fördelar att utreda fildelningsmål. Vi har ju sett nu vad som hände med en av utredarna av the Pirate Bay. Han fick ju ett attraktivt erbjudande av Warner Brothers som tack för hjälpen, säger en källa inom polisen.

Enligt syrrans grannes källa finns inga formella kopplingar mellan upphovsrättsindustrin och polisen, men hon påstår att det ändå finns en klar och tydlig, om än outtalad policy om vilka spelregler som gäller för den som vill komma i fråga för denna typ av befordran.

– Det är klart. Vi arbetar för en myndighet och kan ju inte göra vad som helst. Det får inte bli för genomskinligt vad du egentligen håller på med, men om du bara håller skenet uppe och sköter det hela snyggt är chansen stor att du får ett guldkantat erbjudande som tack för hjälpen, om du förstår vad jag menar.

Det sämsta på internet

Väntan är över! Nu är den äntligen här! Syrrans grannes lista över det sämsta på internet:

Byggvaruhandlares webbsajter

De ser ut som hemsidor från 1994. De innehåller praktiskt taget ingen information. Deras värde för användarna är noll. Hur vore det med produktkataloger? Någon? Inte det? Vad gör ni på webben över huvud taget?

Det lysande undantaget är K-Rauta som faktiskt håller sig med en produktkatalog, trots att de har en fysisk butik. Grattis!

Rikspolisstyrelsens internetfilter

Inte bara misslyckas det helt med sitt syfte: att filtrera barnporr. Det missbrukas dessutom till att filtrera annan information.

En myndighet upprätthåller en hemlig censurlista, med webbsajter som väljs ut enligt hemliga kriterier, istället för att ägna sig åt sin kärnverksamhet: att faktiskt spåra upp brottslingar. Bra jobbat!

Spam

Du är inte det minsta intresserad av penisförstoring och har inga potensproblem. Ändå badar du i reklam för MegaDik och Viagara. Varje dag. Hela tiden. Det måste finnas ett uppdämt behov någonstans. Ett enormt sådant.

Upphovsrättsindustrin

Skivbolagen har problem. Stora problem. De kan inte sälja sin produkt längre. Det har visat sig att det finns billigare och effektivare sätt att transportera musik än att skicka runt plastbitar.

Man kan skicka runt musiken på internet. Nästan gratis kan man skicka den. Det gör skivbolagens kunder. Eller före detta kunder snarare, för det går förstås inte att köpa musiken på nätet. Eller det går. Till ett alldeles för högt pris och i konstiga filformat med en massa restriktioner.

Skivbolagen hade kunnat tjäna massor av pengar på att sälja musik till rimliga priser i format som människor vill ha, men istället vägrar de.

De vill kontrollera internet istället.

Registrera dig för att gå vidare

Du vill handla på nätet. Du vill desperat göra av med dina pengar i en webb-butik. Men det går inte. Åtminstone inte utan problem. Du måste registrera dig och skaffa ännu ett användarnamn och lösenord som du aldrig kommer att komma ihåg eller använda igen.

Webbteve

Det är som heroin för massmedier. Alla skall göra webbteve. GP gör webbteve, Aftonbladet gör webbteve, Expressen gör webbteve. Det spelar ingen roll vad det handlar om eller om det tillför något. Rörlig bild och ljud is the shit!

Det skall vara fan att lyssna på musik samtidigt som du surfar eller att smygläsa nyheterna på jobbet, för nu jävlar HÖR ALLA TYDLIGT VAD DU HÅLLER PÅ MED! HALLÅ! HÄR ÄR EN SOM KOLLAR PÅ TEVE PÅ JOBBET! ÄR DET OK?

Bloggar, bloggar, bloggar

Allvarligt talat. Människor har alldeles för lite att göra. Men vad värre är: De har alldeles för lite att säga. Och de har alldeles för lite förstånd för att inte skriva om det.

Räcker det inte med att sabotera kollegornas fikastund? Måste alla andra människor också drabbas?

Nannyfiltret

Alla storföretag med självaktning har det. Ett alldeles eget internetfilter. Så att du inte sitter och läser på fel webbsidor när du vill slacka bort en stund på jobbet. Du är ju där och arbetar och skall därför bara läsa arbetsrelaterat material: Aftonbladet men inte flashback. Slashdot men inga bloggar, Golfsajter men inte Syrrans granne

ADSL

Det måste vara världens sämsta sätt att komma åt internet. Till att börja med ägs all koppartråd till alla bostäder av Telia. De låtsas visserligen att det är en helt separat verksamhet genom att sköta verksamheten i ett bolag de kallar Skanova, men det gör uppenbarligen ingen skillnad för bakom kulisserna är det gammal skön 50-talsbyråkrati i sann Televerket-anda.

Först beställer du ADSL hos någon operatör. Om du har tur får du veta att det faktiskt går att leverera ADSL till din bostad med en inte helt orimlig hastighet.

Sedan väntar du åtta veckor. Åtta veckor är vad det tar för Skanovas tekniker att åka ut till telestationen och installera ett modem. Om de ens installerar något. Jag tippar på att allt är installerat och att det bara är att aktivera. Efter åtta veckor alltså.

Sedan, när du väntat åtta veckor och några dagar till får du ett brev från din internetleverantör där de meddelar att det tydligen inte gick att leverera ADSL till din bostad, eftersom någon annan utrustning tydligen var ansluten när du beställde. Men du kan alltid beställa igen och vänta åtta veckor till…

Facebook

Känns inte det här jävligt 2007?

The Pirate Bay vs. Parship

Att bli medlem på Parship är ungefär som att bli åtalad för medhjälp till upphovsrättsbrott:

Du får kopiösa mängder text att gå igenom innan det roliga ens börjar och i slutändan är det inte alls säkert att du trillar dit.

Plötsligt händer det!

Jag skall ärligt erkänna att jag hade gett upp om alliansen. Fredrik Reinfeldts prat i valrörelsen, om att inte jaga en hel ungdomsgeneration, har hittills visat sig var just bara prat.

Imorse höll jag därför på att ramla av stolen när jag läste vad moderaten Karl Sigfrid skriver på DN Debatt. Hela piratrörelsens argumentation framförd i Dagens Nyheter av en moderat.

Det kanske håller på och händer något i alla fall.

Läs mer hos Idg.

Prince stjäl från skivindustrin

Artisten som tidigare gjort sig känd under namnet Prince har gjort skivindustrin rosenrasande genom att ge bort sin egen musik gratis. Nya skivan Planet Earth, som släpps först om en vecka, distribuerades igår gratis med brittiska kvällstidningen Mail on Sunday.

Inte bara stjäl Prince intäkter som rätteligen skulle tillfalla skivbolagen. Han tar dessutom betalt. Exakt hur mycket han tjänar på att sälja sitt stöldgods är i nuläget inte känt.

Prince hotar genom sitt agerande inte bara skivindustrins intäkter. Hans agerande sänder ut signaler till unga människor att musik skall vara gratis och ställer sig därigenom på piratkopierarnas sida.

Prince borde tänka till lite och inte vara så självisk. Det är inte alla som har råd att arbeta gratis. Konstnärer och musiker har faktiskt rätt att få betalt för sitt arbete. Genom att vänja människor vid att musik skall vara gratis äventyras försörjningen för konstnärer och artister och vi riskerar att i framtiden få ett mycket urarmat kulturutbud.

Skäms!