Musiklyssnande på jobbet driver artister i svält

Sveriges artistelit står på ruinens brant och många vet inte längre hur de ska få mat för dagen. Orsaken är svenska folket alltmer tilltagande musiklyssnande på jobbet.

Tusentals företag som låter anställda lyssna på musik på jobbet har i åratal kommit undan med detta otyg, men nu är det slutsnyltat. Upphovsrättsorganisationen STIM har nu skickat brev till 2900 företag i Sverige där de kräver ersättning.

Man ska inte inbilla sig att det går bra att lyssna på sina skivor i jobbdatorn. Musik du lagligen köpt för din lön ska betalas, både en och två gånger. Artister har också rätt att leva av sittditt arbete.

Vem blir först med piratfonder?

Etiska fonder finns det gott om. Vad jag däremot inte tycker att det är så gott om är variation i de etiska principerna. För den som ogillar vapen, tobak, alkohol och miljöförstöring finns mängder av fonder att investera i.

Men var är egentligen piratfonderna? De där fonderna som jobbar hårt för att mina pengar inte ska komma i närheten av upphovsrättsutpressningsindustrin?

Alltså, jag gillar varken krig, lungcancer, alkoholism eller miljöförstöring och jag är väl inte så benägen att investera i företag som sysslar med dylikt, men de företag som jag verkligen tycker genuint illa om är de som tjänar pengar på hot, trakasserier och utpressning.

I Sverige företräds många av dem av branschorganisationer som IFPI, BSA, Förläggarföreningen och Antipiratbyrån. De har tidigare försörjt sig på att distribuera plastskivor och pappersluntor men har på grund av den tekniska utvecklingen sett sina traditionella affärsmöjligheter förtvina.

Man kan inte anklaga dem för att ha försökt hitta på något nytt. Oviljan hos dessa företag att försöka hitta på nya hederliga sätt att tjäna pengar har varit total.

Istället har företagen ägnat sig åt hot, trakasserier och utpressning. Ja och lobbyism förstås. Lobbyism är en av upphovsrättutpressningsindustrins paradgrenar och har gett god utdelning i form av EU-direktivet IPRED som i sin svenska version get utpressningsindustrin större befogenheter än polisen när det gäller att jaga fildelar för att, just det, bedriva utpressning, på egen hand, utan besvärliga rättegångar eller höga beviskrav.

I Frankrike antogs i dagarna Hadopi-lagen (Läs mer hos Anaïs som rapporterar löpande.) som gör alla Frankrikes internetanvändare till utpressningsindustrins bitch. Det krävs inte bevis. Det krävs inte någon löjlig rättegång. Det enda som krävs är att du blir anklagad för upphovsrättsintrång tre gånger så stängs du av från internet.

Ingen post, ingen informationssökning, inget chattande, inget köpa resa, inget handla prylar, inget betala räkningar på banken… Kan du ens föreställa dig en tillvaro utan internet? Om du bor i Frankrike är det bäst att du börjar nu för Hadopilagen kommer, om den överlever, att slå helt godtyckligt.

Telekompaketet var tänkt att göra samma princip tvingande i hela EU, men föll oväntat samman och det ligger nu på den svenska regeringens bord att försöka lappa ihop eländet under sitt oförandeskap.

Du vet den svenska regeringen? Den som gav oss FRA-lagen, IPRED-lagen och som till hösten kommer att ge oss datalagringslagen som bland annat gör din mobiltelefon till en spårsändare i statens tjänst. Tror du att den svenska regeringen drar sig för att låta EU tvinga oss att stänga av människor från internet på lösa grunder?

Politikerna som pliktskyldigt röstar igenom det ena förslaget mer medborgarfientligt än det andra kan vi bara komma åt genom att rösta rätt, nu närmast i valet till Europaparlamentet, 7 juni.

Men företagen som ligger bakom det här. De kommer vi bara åt genom att inte ge dem några pengar. Jag har redan slutat köpa deras produkter. Under inga omständigheter tänker jag köpa något av företag som sysslar med utpressning! Det är emot mina etiska principer.

Men jag skulle vilja se lite action från bankerna nu. Var är piratfonderna? De där fonderna där jag lugnt kan investera mina pengar i trygg förvissning om att de aldrig någonsin kommer ens i närheten av företag som idkar utpressning. Var är de någonstans?

Jag är kanske inte så tät, men den som först lanserar en piratfond kommer att få förvalta mina pengar och jag kan lova att det finns fler som tänker likadant.

Fältet är öppet…

Intressant rättegång, men var är åtalet?

The Pirate Bay

Efter fem dagars förhandlingar i tingsrätten börjar det nu klarna vad rättegången mot människorna bakom The Pirate Bay egentligen handlar om och det är sannerligen ingen positiv bild av åklagarväsendet och upphovsrättsbranschen som framskymtar.

Åklagarsidans, dvs Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins tes verkar vara att The Pirate Bay varit ett vinstdrivande företag eller åtminstone ett mycket framgångsrikt brottssyndikat som tjänat stora pengar och drivits av skumma figurer med mål att förgöra underhållningsindustrin.

Uppsåtet ska uppenbarligen ha varit att förmå människor att olovligen dela upphovsrättsligt skyddat material i syfte att kunna tjäna grova pengar på annonser.

Två och ett halvt år har Håkan Roswall, Monique Wadsted, Peter Danowsky och upphovsrättsindustrins övriga lakejer ägnat åt att gräva igenom epost, nyhetsarkiv och gamla avtalsförslag för att hitta belägg för sin tes. Över två års arbete rakt ned i soporna, som det verkar.

För några åtalspunkter går egentligen inte att hitta i åklagarens sakframställning. Istället för att försöka binda de åtalade till specifika brottsliga handlingar verkar det som om åklagaren försöker få domstolen att döma de åtalade för medhjälp, inte till något specifikt brott, utan till medhjälp i största allmänhet, utan att peka ut någon huvudbrottsling och utan att peka ut något specifikt brott.

Det kommer naturligtvis aldrig att hålla i högre rätt, oavsett vad tingsrätten kan tänkas hitta på, så taktiken från åklagarsidan verkar just nu vara att svärta ned de åtalade i största allmänhet och försöka få dem att uttala sig på ett ofördelaktigt sätt.

Det blir extra tydligt att läget är desperat när vi läser om advokater som inte ens verkar veta hur en rättegång i Sverige går till, utan helt enkelt försöker låna in fula knep från USA, genom att kontinuerligt vilja lägga till nya bevis under pågående förhör.

Det är i och för sig intressant att få höra de åtalade berätta om arbetet med the Pirate Bay och om hur upphovsrättsindustrins advokater tar till alla till buds stående medel – lagliga och mindre lagliga – för att få sin vilja fram, men jag tycker inte att tingsrätten verkar vara rätt arena för denna övning.

Snarare ter sig alltihop som en präktig skandal, framtvingad av amerikanska intressen och finansierad med svenska skattepengar.

Jag bara önskar att politiker som Karin Pilsäter (fp) satte sig och studerade hur upphovsrättsindustrins företrädare beter sig innan de bestämmer sig för att klubba igenom IPRED – lagen som ska ge dessa människor möjlighet att på egen hand agera både polis, åklagare och domstol i fildelningsmål – på onsdag.

Fotnot: Ja, det blev mycket referenser till Christian Engström (pp) men han lyckas gång på gång sammanfatta läget på ett kärnfullt sätt. Hos Piratpartiet Live, kan du själv läsa hans och andras utförliga referat av rättegången.

Pirate Bay-rättegången for dummies

The Pirate Bay

Vad Pirate Bayrättegången egentligen handlar om är att alla som tillhandahåller en tjänst som kan användas för att bryta mot upphovsrätten ska åtalas.

Jag har ett internetabonnemang här hemma som jag gör tillgängligt för min fru genom ett trådlöst nätverk. Jag har ingen aning om vad hon gör på nätet. Jag bryr mig inte om det och jag lägger mig inte i det.

Hon kanske sitter här bredvid mig just nu och håller på med upphovsrättsbrott. Det har jag ingen aning om, men bara det faktum att hon kan ägna sig åt upphovsrättsbrott ska tydligen vara tillräckligt för att jag ska åtalas, enligt Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins logik.

Alla som på något sätt tillhandahåller internetåtkomst är därmed brottslingar. Alla internetoperatörer är brottslingar, alla som driver internetcaféer är brottslingar och alla föräldrar som låter sina barn komma åt internet är brottslingar.

Precis det här är förresten logiken bakom utpressningslagen IPRED, som riksdagen ska rösta om nästa onsdag. Skillnaden blir att du inte får försvara dig vid en rättegång. Istället får du ett utpressningsbrev av någon upphovsrättsorganisation, inte för att du själv gjort något, utan för att du tillhandahållit internetåtkomst åt någon annan som gjort något.

Kanske.

För eftersom det inte finns någon rättegång finns inga krav på riktiga bevis. Det räcker att en upphovsrättsorganisation tycker att du eller någon du delar din internetanslutning med har ägnat sig åt upphovsrättsintrång för att du ska få den där fakturan.

Försvara dig får du göra på egen hand, i domstol, om du har råd med advokatkostnaden.

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Då har du chansen att rösta på politiker som inte är beredda att skänka bort din rättsäkerhet till multinationella företag. Läs mer om hur du gör hos Piratpartiet.

Jävla slynglar!

Att ni inte kan uppföra er alltså! Jag blir så förbannad!

Jag skrev igår ett inlägg med rubriken Test. Bara det borde ha varit nog för att ni skulle förstå, men för säkerhets skull skrev jag in inlägget att det rörde sig om ett test och att ni inte skulle läsa det.

Nu ser jag här att fem personer varit inne och läst mitt test-inlägg sedan igår. En av dem är jag. Jag var tvungen. Det var ju jag som testade. Men fyra till personer har alltså varit inne och tjuvläst.

Nu har jag fått nog. Nu vill jag ha namn! Och jag går inte härifrån förrän ni berättat vilka ni är, ni som bara inte kan låta bli att förstöra för alla andra.

Det är ni som kommer att vara ansvariga när jorden går under. Det är en av er som bara inte kommer att kunna stå emot frestelsen utan bara känna sig tvingad att trycka på knappen märkt “Tryck under inga som helst omständigheter här.”

Det sista vi hör kommer att vara en av er som uttalar orden: “Jag undrar vad som händer om jag trycker här.”

Så! Fram med namnen nu!