Intressant rättegång, men var är åtalet?

The Pirate Bay

Efter fem dagars förhandlingar i tingsrätten börjar det nu klarna vad rättegången mot människorna bakom The Pirate Bay egentligen handlar om och det är sannerligen ingen positiv bild av åklagarväsendet och upphovsrättsbranschen som framskymtar.

Åklagarsidans, dvs Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins tes verkar vara att The Pirate Bay varit ett vinstdrivande företag eller åtminstone ett mycket framgångsrikt brottssyndikat som tjänat stora pengar och drivits av skumma figurer med mål att förgöra underhållningsindustrin.

Uppsåtet ska uppenbarligen ha varit att förmå människor att olovligen dela upphovsrättsligt skyddat material i syfte att kunna tjäna grova pengar på annonser.

Två och ett halvt år har Håkan Roswall, Monique Wadsted, Peter Danowsky och upphovsrättsindustrins övriga lakejer ägnat åt att gräva igenom epost, nyhetsarkiv och gamla avtalsförslag för att hitta belägg för sin tes. Över två års arbete rakt ned i soporna, som det verkar.

För några åtalspunkter går egentligen inte att hitta i åklagarens sakframställning. Istället för att försöka binda de åtalade till specifika brottsliga handlingar verkar det som om åklagaren försöker få domstolen att döma de åtalade för medhjälp, inte till något specifikt brott, utan till medhjälp i största allmänhet, utan att peka ut någon huvudbrottsling och utan att peka ut något specifikt brott.

Det kommer naturligtvis aldrig att hålla i högre rätt, oavsett vad tingsrätten kan tänkas hitta på, så taktiken från åklagarsidan verkar just nu vara att svärta ned de åtalade i största allmänhet och försöka få dem att uttala sig på ett ofördelaktigt sätt.

Det blir extra tydligt att läget är desperat när vi läser om advokater som inte ens verkar veta hur en rättegång i Sverige går till, utan helt enkelt försöker låna in fula knep från USA, genom att kontinuerligt vilja lägga till nya bevis under pågående förhör.

Det är i och för sig intressant att få höra de åtalade berätta om arbetet med the Pirate Bay och om hur upphovsrättsindustrins advokater tar till alla till buds stående medel – lagliga och mindre lagliga – för att få sin vilja fram, men jag tycker inte att tingsrätten verkar vara rätt arena för denna övning.

Snarare ter sig alltihop som en präktig skandal, framtvingad av amerikanska intressen och finansierad med svenska skattepengar.

Jag bara önskar att politiker som Karin Pilsäter (fp) satte sig och studerade hur upphovsrättsindustrins företrädare beter sig innan de bestämmer sig för att klubba igenom IPRED – lagen som ska ge dessa människor möjlighet att på egen hand agera både polis, åklagare och domstol i fildelningsmål – på onsdag.

Fotnot: Ja, det blev mycket referenser till Christian Engström (pp) men han lyckas gång på gång sammanfatta läget på ett kärnfullt sätt. Hos Piratpartiet Live, kan du själv läsa hans och andras utförliga referat av rättegången.

Pirate Bay-rättegången for dummies

The Pirate Bay

Vad Pirate Bayrättegången egentligen handlar om är att alla som tillhandahåller en tjänst som kan användas för att bryta mot upphovsrätten ska åtalas.

Jag har ett internetabonnemang här hemma som jag gör tillgängligt för min fru genom ett trådlöst nätverk. Jag har ingen aning om vad hon gör på nätet. Jag bryr mig inte om det och jag lägger mig inte i det.

Hon kanske sitter här bredvid mig just nu och håller på med upphovsrättsbrott. Det har jag ingen aning om, men bara det faktum att hon kan ägna sig åt upphovsrättsbrott ska tydligen vara tillräckligt för att jag ska åtalas, enligt Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins logik.

Alla som på något sätt tillhandahåller internetåtkomst är därmed brottslingar. Alla internetoperatörer är brottslingar, alla som driver internetcaféer är brottslingar och alla föräldrar som låter sina barn komma åt internet är brottslingar.

Precis det här är förresten logiken bakom utpressningslagen IPRED, som riksdagen ska rösta om nästa onsdag. Skillnaden blir att du inte får försvara dig vid en rättegång. Istället får du ett utpressningsbrev av någon upphovsrättsorganisation, inte för att du själv gjort något, utan för att du tillhandahållit internetåtkomst åt någon annan som gjort något.

Kanske.

För eftersom det inte finns någon rättegång finns inga krav på riktiga bevis. Det räcker att en upphovsrättsorganisation tycker att du eller någon du delar din internetanslutning med har ägnat sig åt upphovsrättsintrång för att du ska få den där fakturan.

Försvara dig får du göra på egen hand, i domstol, om du har råd med advokatkostnaden.

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Då har du chansen att rösta på politiker som inte är beredda att skänka bort din rättsäkerhet till multinationella företag. Läs mer om hur du gör hos Piratpartiet.

Henrik Pontén får polisbefogenheter

I framtiden får upphovsrättsindustrin polisbefogenheter och kan kräva ut ditt namn och adress direkt av din internetoperatör. När räkningen kommer är det bara att betala, vare sig det är du som är fildelat eller inte. Någon domstolsprocess lär du inte ha råd med och även om du skulle ha råd är dina chanser att vinna ett civilmål mot ett multinationellt företags advokater försvinnande små.

Uppgifterna om vem som har vilken adress på internet är idag belagda med sekretess. Endast efter beslut av åklagare får uppgifterna lämnas ut och bara om det finns misstanke om brott som ger minst två års fängelse. Den som hävdar att du brutit mot upphovsrätten måste alltså gå den ordinarie vägen, via polis, åklagare och rättsväsende. Om du blir åtalad har du rätt till advokat och du riskerar inte att få betala hela rättegången själv.

Men nu vill regeringen annorlunda. I en promemoria baserad på EU:s Ipred-direktiv föreslås att upphovsrättsinnehavarna själva skall få agera polis. Efter beslut i domstol skall din internetoperatör tvingas lämna ut ditt namn om du eller någon annan anses ha begått intrång i upphovsrätten.

I praktiken blir du rättslös. Om ett stort amerikanskt mediebolag bestämmer sig för att du gjort intrång i deras upphovsrätt kan de få ut ditt namn direkt från internetoperatören. Därefter kan de skicka en räkning på vad de tycker intrånget är värt. För dig är det bara att betala, oavsett om du verkligen är skyldig eller om det är någon annan som stulit din identitet.

Identiteter kan nämligen förfalskas. Det händer hela tiden. Nätverk och datorer kan hackas. Det händer också hela tiden. Datorer kan användas av fler än en personer. Det händer definitivt hela tiden. Det kan finnas massor av potentiellt skyldiga personer bakom en internetadress Men facit hittills är att domstolarna inte verkar förstå. Eller så bryr de sig inte om vem som faktiskt är skyldig. De ”bevis” som krävs för att fälla någon för upphovsrättsbrott genom fildelning har hittills inskränkt sig till skärmavbildningar och åklagarsidans egna utsagor om hur ”bevisen” tagits fram. Att knyta bevisen till någon person verkar över huvud taget inte nödvändigt för fällande dom.

Detta gäller i brottmål alltså. Mål där det skall vara bevisat ”bortom varje rimligt tvivel” att du är skyldig för att du skall fällas.

När du står där med en faktura från en multinationell mediejätte gäller andra regler. Att bestrida en fordran är ett civilmål och plötsligt måste du bevisa att du är oskyldig för att ha en chans. Den multinationella mediejätten har ju bevis för att du är skyldig. Bevis som har visat sig räcka i brottmål. Du är garanterat rökt för hur du än anstränger sig kommer motståndarsidan att ha fler och dyrare advokater än du.

Det är bara att betala och hoppas att du slipper åka dit fler gånger. För det lär inte vara billigt.

Vad jag inte kan förstå är varför, först en röd och nu en blå regering vill göra svenska folkets rättslösa mot multinationella bolag.

Läs även: