Humor

Syrrans granne spanar in: Gubbar

De har varit med så länge att de anser sig ha automatiskt rätt till företräde, till ordet och till makten. De lyssnar inte på någon som är yngre än de själva eller av fel kön. De har inte förnyat sig på 25 år varken när det gäller värderingar, kläder, mat eller musiksmak och deras intellekt har för länge sedan slutat fungera.

Jag talar förstås om gubbarna. Ni vet de där som sitter som chefredaktörer på våra tidningar, som proffstyckare i alla tv-soffor och som finns i drivor på våra arbetsplatser. Överallt där det finns någon tillstymmelse till makt häckar de, gubbarna.

Gubbarna lever i en tankevärld som var modern för 20 – 25 år sedan. Det var då de formade sin världsbild och sina värderingar. Det var då de bestämde vilka kläder de skulle ha på sig, vilken bil de skulle köra och vilken musik de skulle lyssna på, under resten av sina liv. Sedan dess har de egentligen inte tänkt en enda ny tanke, utvärderat någon av sina åsikter eller använt sitt intellekt över huvud taget.

Gubbar söker sig gärna till maktens korridorer eller debatter. De är övertygade om att de, med sin stora erfarenhet, sina välgrundade värderingar och sin stora livsvisdom kan ge ett ovärderligt bidrag i vilken situation som helst.

Gubbar har i allmänhet ingen som helst koll på vad som hänt i samhället under de senaste 20 – 25 åren. De hade ju trots allt tänkt klart innan allt det där hände. Detta hindrar dem dock inte från att obesvärat gå in och delta i vilken debatt som helst, må den gälla rätten till fri abort, homoäktenskap eller fildelning.

Gubbars största problem är alla unga människor som argumenterar emot och har åsikter. Ungdomarna borde lära sig veta hut och respektera de som är äldre och inte ha en massa åsikter om allt. Gubbarna vet ju. De har ju sunda värderingar från förr. Från innan samhället började rasa samman.

Det värsta gubbar vet är när unga kvinnor argumenterar emot. Kvinnor borde hålla sig vid spisen och de borde i varje fall ha förstånd nog att hålla tyst när en man talar. I gubbarnas värld finns inget behov av att diskutera någonting med en kvinna. När inte ”lilla stumpan”-attityden fungerar tappar gubbarna ibland fattningen fullständigt och begår riktiga klavertramp. För gubbarna är det förstås ett litet problem. Som gubbe behöver man ju egentligen inte lyssna på andra.

Mot bakgrund av detta kan man förstås undra om gubbar egentligen fyller någon funktion över huvud taget. Varför skall vi behålla detta lätt unkna och gråa köttberg som för länge sedan slutat bidra till samhällets intellektuella utveckling?

Sanningen är att det är gubbarna som håller Sverige rullande. Bara sysslolösa gubbar har tid att klippa bostadsrättsföreningens gräsmatta, tömma grovsoprummet och laga det där läckande fönstret på vinden.

Bara gubbar har tid och lust att ägna hela sönden åt att reparera fotbollsklubbens klubbhus för att därefter ta hand om hela bokföringen. Bara gubbar klarar av att gå upp i svinottan för att slipa 30 par skridskor åt hockeylaget som spelar match klockan nio.

På gott och ont är det gubbarna som håller frivilligkvarnarna snurrande i samhället och tur är väl det, för vem fan har lust att sköta alla de där trista sysslorna? På det sättet är gubbarna hjältar.

Om de bara inte var så jävla dumma i huvudet…

Dagbok

Att sköta ett hushåll är sannerligen ingen lek

Diskberg

Jag har just fått i mig dagens lunch och inser att det är dags nu, att ta hand om disken. Om jag inte gör det nu blir berget för stort och då vet vi hur det slutar: Disk i hela köket.

Så jag diskar. Jag diskar tallrikar, plastburkar, kastruller och bestick. Jag diskar ett glas. Bara ett. Det verkar inte som om jag använt fler sedan sist.

Sen, när jag har diskat, diskar jag lite till. Det fanns fler glas. Jag diskar dem. När jag är klar diskar jag lite till. Det stod tydligen mer disk och väntade i lägenheten. Till slut kan jag inte hitta mer disk. Men den gömmer sig nog någonstans. Snart hittar jag den.

Det visar sig att allt inte får plats i diskstället. Jag blir tvungen att torka disk manuellt. Onödigt. Om jag bara hade diskat i tid.

Målet är att diska en gång om dagen. Det är ofta, jag vet, men köket är så litet, så litet, så det blir katastrof annars. Jag vet att jag diskade igår. Inte all disk kanske, men en del. Ändå blir det överfullt. Hur går det till? Vad är det jag gör som producerar så vansinniga mängder disk.

Nu är ju detta bara en av många sysslor i hemmet. Man måste ju städa också. Plocka undan saker som har plockats fram, dammsuga, skura golven, städa toaletten, putsa fönstren, och så vidare. Det är ju ett helt jävla jobb!

Varför gör vi det här egentligen, dag efter dag? Skall det vara så förbannat svårt att vara människa? Halva mitt liv går ju åt till att sköta ett hushåll!

Var det verkligen detta jag skulle göra med mitt liv?

Ni som gnäller över att er partner inte hjälper till tillräckligt hemma vet ju ingenting! Ni är ju för fan två om hushållet, så hur illa kan det vara om fördelningen nu skulle råka vara 60/40, 70/30 eller 80/20?