Författare: syrrans granne

Nu är det mycket längesen sist, Ja, det är så längesen att det nog var i självaste forntiden som jag senast var här och skrev.

Vad som hände? Det vanliga. Eller kanske inte riktigt det vanliga men det dog och det är åtminstone som vanligt.

Inom en vecka utlovas dock grannens nya kläder. Det blir stor urpremière med pompa och ståt.

Ärs! Vem är det jag försöker lura egentligen? Det blir ingen jävla pompa. Pompa är bortrest och har inte tid att dyka upp här bara för att jag fått tummen ur. Och utan pompa, vad skall man då med ståt? Nej, det blir mer blygsamt än så.

Jaja, nu måste jag i alla fall läsa litteratur och skriva tråkiga inlämningsuppgifter. Dystergökarna har inte upphört med sina försök att förstöra vardagen i alla fall. Någonting är alltså som vanligt.

Högmod går, som de flesta av er antagligen redan vet, före fall. Nu var det väl ingen överraskning i och för sig att intagningsprovet till journalistprogrammet inte skulle vara som högskoleprovet på något sätt. Jag får väl helt enkelt erkänna att jag kanske inte var riktigt mentalt förberedd på det som komma skulle. Lika bra var väl det…

Själva skrivandet orsakade inga större problem. Inte heller bokstavsluckorna. Men så var det den där sista delen. Provet i samhällsorientering. Där någonstans kan man väl säga att luften gick ur det hela. Tur att det var sista momentet. Eller kanske inte tur. Är det bra eller anus att lämna övningen med känslan av att det gått fullständigt åt helvete?

Nu är det bara att hoppas att de andra är lika obildade som jag själv, så kanske det kan gå vägen även för mig.

Universum fyller blixtsnabbt alla tomrum som uppstår med något nytt. Man kanske inte förstår med en gång, men efter en stund kommer insikten smygande. Det tog inte mer än ett dygn från att jag fått iväg bilen tills jag istället hade något annat i mitt liv som tog plats istället. Förvisso inget materiellt ting utan mer en känsla men det är ju trots allt känslor som tillvaron är fylld av även om vi ibland använder oss av materiella ting som katalysatorer. Det är märkligt hur man så snabbt kan finna en helt ny situation naturlig efter så lång tid. Det är som om det bara väntade på att hända.

Nu vet jag inte om jag vågar köpa ny bil. Då kanske hon går sin väg. Men så kan det väl ändå inte vara?

Jag har flera gånger på senare tid blivit varse att folk inte förstår vad jag menar när jag säger att ”jag försöker få iväg min bil.” Hur kan man inte förstå vad som menas med det? Jag trodde det var ett allmänt vedertaget uttryck, men det kanske är något påhitt från Stockholm.

Hur som helst så fick jag äntligen iväg bilen idag. Jag har väntat ganska länge på detta ögonblick men när det plötsligt hände drabbades jag av den närmast chockartade insikten att min bil som jag såg köra iväg inte längre var min. Som ett tydligt bevis för att vi är slavar under materien är det nu som ett stort tomrum i tillvaron. Någonting som har varit ständigt närvarande är inte längre där. Det är konstigt. Som att plötsligt vara utan jobb eller bostad. Jag förstår inte.

Min nya karriär som spårvagnsåkare höll på att sluta i katastrof redan i inledningen. 10 minuters försening var precis vad jag inte behövde. Dessutom är ju kostnaden för att åka spårvagn den korta biten högre än för att åka bil. Vad är det jag har gjort egentligen???

Nä, men om jag skulle ta och renovera någon av mina cyklar kanske. Eller köpa en ny. Cykla kan man göra på våren och sommaren. Nästan. Egentligen går det inte på grund av alla backar.

Det blev en gubbe igen. Det kanske inte är så konstigt egentligen att den som har för vana att sälja lagom begagnade automatväxlade kombibilar av märket Volvo ofta får gubbar som köpare. Det är väl något som gubbar gärna köper. Det är jag och gubbarna. Men nu får det vara bra! Det är roligt med bra bil, men inte sååå roligt. Det är för lite rol för pengarna. Jag förväntar mig mycket mer än såhär. Den har varit till glädje och den har varit till förbannelse. Aldrig direkt till sorg. Men nu är det slut.

Det regnar som fan ute så jag verkar slippa springa. Det var dumt! Jag hade behövt springa. Det hade varit lämpligt idag. Jag har varit så slapp! En hel vecka har jag slappat. Inte var det mycket bättre veckan innan. Lite bara. Jävla alpresa! Den förstörde allt! Men det var jävligt roligt där i Alperna så jag får nog ta tillbaka det där med jävla alpresa.

Bot och bättring skall jag göra. Imorgon. Det och i helgen. I helgen är det Climb-in och traditionsenligt kommer det att regna. Det är nästan helt säkert.

En petmoj befanns på måndagkvällen vara nästan omöjlig att uppbringa. Det var Syrrans granne som efter tvättidens slut ställdes inför problemet att öppna en strömlös tvättmaskin och då blev i akut behov av en petmoj.

– Jag testade alla möjliga varianter men vad jag än tog till så var springan för smal, säger en företrädare för Syrrans granne.

Kritiker hävdar att Syrrans granne bara är lat och att ett lager av utmärkta petmojar förvaras i dennes vindsförråd, någon som bestämt tillbakavisas.

– De som säger sådär har uppenbarligen ingen större kunskap om eller erfarenhet av att använda petmojar, avslutar samme företrädare.

Historien fick ett lyckligt slut i och med att ett gem till slut kunde uppbådas. Det var länge osäkert om det skulle lyckas men till slut segrade människan över materien och allt kunde äntligen återgå till det normala i den lilla bostadsrättsföreningen uppe på berget.

Syrrans granne är nu åter efter en veckas surfsemester i franska Alperna. Förutom själva surfandet har resan varit fylld av sprit, dekadens och skandaler. Mer om detta i senare artiklar då vi även hoppas kunna presentera bilder av eländet.

Först måste dock syrrans granne vila upp sig i några dagar. Det är hårt att vara hård.

Det kommer lön den här månaden också. Tur för mig! Då kan jag betala hyran och en massa annat krafs.

För övrigt har jag lekt konsult i dagarna två, så nu känns det som om någon bytt ut hjärnsubstansen i huvudet mot mjöl. Urs! Jag vet inte om jag vill arbeta mer. Jag vill bara slappa. Åtminstone en stund. Två år.

Jag vet inte om jag klarar att slappa heller. Jag kanske skulle börja med välgörenhet. Eller kanske något annat.

Oj! Vilken stuns den här texten inte har!

Undertecknad deltog idag i den nationella fylleriövningen Högskoleprovet. Naturligtvis kunde jag inte somna inatt på grund av, förmodar jag, kaffe och naturligtvis inleds därför dagen med engelsk läsförståelse, som för att skrämma igång hjärnan. För säkerhets skull låg det en omgång till av engelsk läsförståelse strax före lunch. Varför nöja sig med lite liksom?

Hjärnan verkar fungera ungefär som sist jag skrev Högskoleprovet för ungefär 150 år sedan. Inga skadliga ålderseffekter noterade än, förvånande nog. Jag lär väl komma till insikt när resultatet dyker upp.

Nu undrar ni förstås vad det här har med the ”få arslet rakat på scenen”-ceremony att göra. Inte ett skit skall jag säga er. Det är mitt lilla men tråkiga aprilskämt. Som en smäll på käften från mig till er ungefär. Eller som att få arslet rakat på scenen kanske. Jag vet inte så noga. Det är liksom inte min sak att avgöra. Det kära läsare, i den mån du nu fortfarande är det; läsare alltså; är din uppgift.

Svenska Dagbladet meddelade idag att Brasse skjuts ut i rymden. Den före detta barnprogramstjärnan är den förste i en lång rad artister som beslutat sig för att toppa sin karriär på detta radikala sätt och helt enkelt gå i omloppsbana.

– Detta kommer att ge mig helt nya möjligheter att nå en internationell publik, säger Brasse i en kommentar.

Plötsligt händer det som inte skall hända. Vattenglaset välter, rakt över den bärbara.

– Det här var ju inte så bra, tänker jag medan jag snabbt ställer datorn på högkant för att den skall kunna rinna av bättre.

Efter en halvminut inser jag att jag nog skall dra ur strömmen och batteriet; skärmen börjar se lite skum ut.

Det är då jag inser att ingen på jobbet kommer att tro på att detta var en olycka. Hur många gånger har jag inte skojat om att det enklaste sättet att få tillgång till det trådlösa nätet vore att backa över datorn med bilen så att jag måste få en ny? Jag vet inte, men säkerligen tillräckligt många gånger för att folk skall minnas det. Möjligen kommer någon att kunna övertygas om att det är en händelsernas motsvarighet till en freudiansk slip som orsakat detta. Möjligen. Men det är nog ingen idé att ens försöka.

Lite senare på dagen vågar jag koppla in datorn igen och då verkar den trots allt fungera. Ä har blivit lite konstig. Tangenten alltså, inte grannen. Tur för mig! Eller otur. Nu får jag ju inte trådlöst nät. Svårt att välja ben.

Miss k, i den mån hon läser här kan notera att jag idag ätit en rejäl skogshuggarlunch bestående av ugnsstekt fläskkött, kokt potatis och svampsås. Allt hämtat i buffén för att riktigt säkerställa den rätta mättnadskänslan. Jag stod mig i fyra timmar.

En av åtta män och en av fjorton kvinnor som jobbar hemma gör det nakna. Detta avslöjande gjorde sitt bästa för att slå ned som en bomb på arbetsplatsen men mötte genast hårt motstånd från båda läger. Nakenförespråkarna hävdade att siffrorna är grovt underdrivna medan en av nakenmotståndarna med bestämdhet hävdade att om hon först skulle klä på sig om hon råkade vara naken hemma och fick ett infall att jobba lite.

Själv jobbade jag hemma igår. Man märker ganska fort hur det ligger till. Vem bryr sig om att först dursa och klä på sig om man ändå bara skall sitta hemma vid sin dator. Det fick bli senare när det började bli kallt om tårna.

Imorgon diskuterar vi sov-vanor. För eller emot pyamas!

Gammalt kött befanns idag vid middagstid vara olämpligt som föda. Under flera dagar hade köttet då legat i ett kylskåp, förpackat i ett inplastat tråg. Köttet hade därvid skiftat färg från rött till brunt och befanns därmed vara gammalt. Innehavaren av köttet fann för gott att lämna tillbaka det till affären då han ansåg att köttet åldrats i förtid, helt i strid med instruktionerna på förpackningen.

– Uäääh! utbrast expediten i affären, varpå hon genast överlämnade 73 kronor som ersättning för det vid den tiden närmast forntida köttet.
– Det blev lite extra jobb med just detta kött, men det är sånt som händer, utbrast den före detta köttinnehavaren glatt, efter att ha fått pengarna.
– Jag tänker köpa kött fler gånger, men inte just nu. Jag står parkerad på lastplatsen, tillade den nöjda före detta köttkunden innan han skyndade vidare ut i vimlet.

– Dagen är slut och det har blivit mörkt ute!
Så uttryckte sig Elin, 32 tidigare ikväll. Andra gav uttryck för liknandne känslor. Många var förtvivlade, några nästan chockade. Mitt i all oro hittade vi dock individer som behöll lugnet.
– Jag är inte så orolig. Dagen är visserligen slut och hela Sverige är dolt i mörker, men jag tänker inte göra något speciellt ikväll. Bara titta på TV och lägga mig tidigt, sade Henrik, 34 i en kommentar.
– Jag är övertygad om att det hela är ett övergående fenomen och att om jag bara sover på saken så kommer allt att lösa sig till det bästa, avslutade Henrik.
Trots oron och vilsenheten många kände var allt lugnt när vi lämnade Stortorget vid 23-tiden för att dra oss tillbaka hem.