Kategori: Humor

Klockan var halv fem och jag skulle bara ringa till Helpdesk och rapportera ett problem jag hade med min dator. Jag fick hjälp väldigt fort och serviceteknikern började med att ominstallera vissa program. Detta drog ut något på tiden. Jag hade planerat att gå 17:00, men upplevde att jag hade lite marginal. 17:11 var samtalet avslutat. Då skulle jag gå. Direkt. Plötsligt har tio minuter försvunnit och jag stämplar inte ut förrän 17:22. Då är det, som det skall visa sig, för sent.

Det som därefter skall ske är hemfärd, byte till träningskläder och transport till träningslokalen. Allt på 38 minuter. Någonstans på väg hem börjar jag inse problemet. Det kommer inte att gå. Jag kommer aldrig att hinna. Men om jag skyndar mig…

17:39 parkerar jag utanför huset, rusar upp, byter kläder, rusar ned och sitter åter i bilen 17:44. Då någonstans kan man tycka att jag borde förstått. Men nejdå. Jag tar den smarta vägen. Jag inser att jag antagligen inte sparar någon tid, men jag förlorar nog ingen tid heller, tror jag. Vem vet egentligen? Kanske var det här det gick fel till slut.

Det ser länge ut som om jag skall klara mig med typ tre minuters försening. Det kan jag nog leva med. Men sen kommer jag till kön. Äntligen kan man säga. Äntligen slipper jag sitta där och låtsas att det skall gå. Jag kan bara flyta med. Men nej! Nu har blodsockret börjat sjunka under acceptabla nivåer och jag har dessutom varit stressad en stund. Nu känner jag hur det börjar koka inom mig. Inte bra.

Resan hem blir en ren pina. Dessutom regnar det när jag skall gå uppför trapporna. Sen är det bara att trycka i sig en smörgås eller två så fort som möjligt.

Det här var den andra timmen jag slösade bort idag. Den första timmen slösades bort på hypokondri. Det fanns inga tabletter mot det idag heller. Fan! Jag behöver verkligen komma ner! Är det någon som har ett helrör sprit jag kan hälla i mig? Jag behöver bli full, däcka och sedan vara borta i ett par dygn.

Urs!

Jag undrar ibland hur det egentligen gick till när jag började jobba på cirkus. För den oinvigde kanske det här liknar ett kontor, men under utan bär verksamheten alla likheter med cirkus.

Skönt att det är jullov snart. Inte fullt lika skönt att jag fortfarande inte har bokat någon resa. Undrar om jag skall försöka få till en klättersemester eller om jag skall göra mitt livs första resa till solen. Det vore ju lite skruvat.

Nåväl, det är ju några dagar kvar. Några dagar av arbete och julklappspyssel. Sen har jag ju ett specialuppdrag också. 🙂

Perfekt väder för en snabb promenad genom stan. Vilket var precis vad det blev när jag insåg att filmen skulle börja om 50 minuter. Riktigt bra tycker jag han har lyckats, Felix. Inte puttenuttigt alls utan ganska fräscht. Det skall bli intressant att se vad som händer med den nya, inbäddade reklamen på några års sikt. Än så länge är det ganska underhållande, men tyvärr är det väl bara en tidsfråga innan det blir uttjatat, tråkigt och framför allt överexploaterat.

När jag kom ut från bion hade den friska vinterkylan förvandlats till ett bottenfruset helvete. Efter lite mat ordnade det dock till sig igen och allt var tillbaka till det normala. Från djupfryst fiskpinne till nykokt spagetti på tio minuter.

Med tilltagande kyla tilltar också, traditionsenligt, snoromloppet. Enligt läkar-Daniel finns det säkert en bra förklaring till detta, men han känner inte till den. Minsann börjar han visa mänskliga sidor nu, efter att ha varit medicinsk guru i ett par år. Men så jobbar han ju hårt på sin ålderdom, så det var väl bara att vänta. Om han nu inte vänder förstås, och blir en världsfrånvänd besserwisser, men det skulle förvåna mig.

En sak till förresten. Det här med nya skosnören som är så hala att de går upp hela tiden.

Men julen kommer ett allmänt utbrott av shoppingvansinne och som ett brev på posten kommer sökandet efter nya bra sätt att ta livet av sig.

Jag har inte ens försökt handla julklappar. Jag skulle bara handla lite matvaror på ICA Focus. Det vanliga och så lite extra som hör julen till. Efter vad som måste ha varit en halvtimme kommer man äntligen till kassakön med tillräckligt med varor för att fylla tre papperskassar. Mycket är skrymmande varor typ dasspapper och flingpaket, men ändå är det som om det tagit en evighet att ta sig igenom butiken. Jag hade ju till och med gjort en lista! Men vad hjälper det när man ideligen kommer på en massa julvaror som man glömt att skriva upp. Sen skall man ju hitta allt också. Här står jag alltså i Göteborgs bästa mataffär och ställer mig frågan ”Men var fan är maten?” De har ju knappt något annat än mat och ändå är den så svår att hitta!

En stund senare, efter att ha betalat niohundra spänn, står man där och undrar om man verkligen lever i ett singelhushåll eller om det bor någon osynlig barnfamilj där hemma. Dessutom är det ju något annat som är fel för kvinnan framför mig lyckades fylla en hel kundvagn för elvahundra medan jag själv skrapade lite på botten och kom upp i nästan samma summa. Helskumt säger jag.

Det här med retrobloggen verkar vara sådär populärt. Skall man kanske göra pinan kort?

Jävla dagbok!

Jag visste att det skulle bli såhär. Nitton dagars avbrott och julen är på väg att rasa ur stugorna. Och lägenheterna. Åtminstone min. Nu är det slut!

Jag har ägnat fyra dagar åt att äta. Nu får det vara nog! No more julmat! I alla fall inte mycket. Jag skall skärpa mig! Imorgon. Jag skall lägga mig i tid och gå upp tidigt och fånga dagen. Jag skall uträtta saker! Gå och träna. Bli smal och stark! Och frisk! Imorgon…

Vad fan är det jag skall uträtta?

Kära dagbok,

Vadå ”Kära dagbok”? Håller jag dig kär? Är du en kvinna som jag vill gifta mig med? En kvinna som skall bli mor till mina barn? Inte? Men håll käft då! Pucko!

Fuck

Jag är ägare till en julgran. En riktigt fin kungsgran som var riktigt billig. (Undrar vad haken är.) Inte bara var den billig; man fick dessutom ett tillgodokvitto på hela beloppet som man kan handla byggvaror för efter jul. Gratis julgran alltså, om man ändå tänker handla byggvaror. Gratis julgran som marknadsföring. Smart! Och förresten kommer man väl inte att orka utnyttja sitt tillgodokvitto.

Jag är också ägare till tre ljusslingor med totalt 60 ljus och, som det skulle visa sig, helt groteska mängder julpynt. Jag är väl i och för sig rätt långt ifrån amerikansk klass, men jag har kanske 15 grejer kvar att hänga upp och det börjar bli svårt att hitta lediga grenar. Ett par girlander till hade väl inte skadat, men nu har jag inte det så det får klara sig.

Stjärnan i toppen är jag inte helt nöjd med, så jag funderar på om jag skall köra med grillvante istället. Jag får fundera på saken.

Morgon. Igen.
Frukost. Man måste ju. Fast det är så tråkigt! Jag hatar mat! Mat har gjort sitt! Mat är inge lattjo längre. Mat har blivit trist. Det är inte så att jag anser att mat skall dö. Mat får gärna försöka, även om jag tror det blir svårt. Jag har smakat allt! Det finns inget kvar för mat att göra. Mat borde ge upp. Synd. Mat som var så gott en gång i tiden. Nu är mat blasé. Lägg ner!

Årets sista AWImpro går av stapeln nu på fredag (imorgon) 16 december 18:30 på Redbergsteatern. Att vara med i själva improviserandet är frivilligt, men alla måste komma. Det är sista chansen för i år.

Upp och hoppa!

Kommer hem och inser till min stora förskräckelse att sängen fortfarande inte är bäddad, precis som väntat. Katastrof! Misär! Mitt liv är meningslöst! Jag har ingenting att göra och ändå orkar jag inte ens bädda min säng.
Jag gör det i alla fall. Här skall sovas! Först skall jag dock påbörja min författarkarriär. Jag skall bli rik. På att skriva en dagbok. En helt meningslös dagbok. Om ingenting. Det kommer aldrig att gå.
Du läser fortfarande. Sluta! Nej det gör du inte. Allt är bluff. Jag kommer inte att leva på det här. Imorgon har det gått över. Detta är ju totalt meningslöst!
Du läser fortfarande. Det är som Heroin för dig. Du kan inte sluta. Du missköter ditt arbete för att läsa den här smörjan. Den handlar inte om någonting men ändå får den dig att försaka allt annat. Du är dum i huvudet! Din fru kommer strax att lämna dig. Bara för att jag inte har något liv. Snart har jag dragit ner dig också i träsket. Rätt åt dig! Detta är min hämnd.
Nej, jag bara ljuger. Detta är bluff. Du läser inte. Jag har inte ens publicerat detta på någon bortglömd hemsida. Jag har ingen Hemsida alltså. Jag har slutat. Hemsidor är meningslösa. Ungefär som mitt liv. Ditt också. Snart.
Nu skall jag sova.
Jag skall bara titta på TV.
En stund.
Så jag slipper hinna få något gjort imorgon.
Så jag kan fortsätta klaga. Klagan är mitt liv. När jag blir stor skall jag bli en bitter nucka.
Jag skall klaga över att jag aldrig tar mig för något. Därför skall jag sluta nu. Imorgon river jag ur de här sidorna. Sen slutar jag.

Nu är det nära! Imorgon smäller det till!

Grannens syrra är här, antagligen för att kontrollera att allt går rätt till i samband med lanseringen.

Eller så saknade hon helt enkelt Göteborg. Vem som helst kan ju få lappsjuka i kongl. hufvudstaden.

Nej, nu vet jag! Hon var tvungen att provsitta min vräkiga soffa. Tur att man har städat, eller flickanpassat lägenheten som det heter.

Alltså, det här med ”Vad är grejen?”

Om tre dagar börjar publiceringen av Retrobloggen. Stay tuned for even more pointless stuff!

Under dagens städning har hittills följande föremål blivit utvisade:

• Nordeuropas äckligaste öronproppar i silikon.
• Kontaktlim från 1900-talet. Eventuellt från 1980-talet
• TV-möbel. Garanterat från 1980-talet.

Därmed tror jag att de sista spåren av 1900-talet är utrensade ur mitt hushåll och jag kan därmed stolt deklarera att mitt hushåll nu till fullo lämnat 1900-talet bakom sig och att jag därmed lever i framtiden.

Att öppna dörren till grovsoprummet är numer en ytterst intressant upplevelse. Ännu mer intressant är problemet att försöka stänga den efter sig. Jag skall nog samla lite vuxenpoäng genom att prata med någon ansvarig om det där. Tur att vi har arbetsvilliga pensionärer i föreningen. Annars skulle det vara en betydligt dyrare historia att bo här.