On a more serious matter

Det jag egentligen skulle filosofera över när Ebba von Sydows ansikte dök upp och störde mina tankebanor, var vilken konstig verklighet jag plötsligt lever i. Jag och grannen (syrrans syrra alltså. Inte den där störiga grannen under. Ja, alltså inte min syrras syrra då, utan miss_kermits syrra. Ja, ni fattar.) umgås. Eller umgås och umgås. Vi sitter i hennes soffa med varsin bärbar dator och slöpratar medan vi bloggar, surfar och chattar med andra. När blev det såhär egentligen?

Jag vet ju att jag varit med om det, men faktum är att jag inte längre förstår hur man levde innan det fanns datorer och mobiltelefoner överallt. För så lite som tolv år sedan var världen tämligen normal, men sen inträffade diverse händelser som kom att förändra allt till oigenkännlighet.

Jag antar att sanningen är att dessa förändringar pågått och pågår ständigt och att närhelst man stannar upp och reflekterar så ställs man inför samma frågor. Hur levde man egentligen för tolv år sedan? Vad gjorde folk med all sin tid?

Svullo är död! Länge leve Svullo!

Det var i ett lätt chockat tillstånd vi hamnade förra helgen, när vi plötsligt fick beskedet rakt i ansiktet: Svullo är död. Borta. Finito. Han tog sin hatt, sitt gormande och sina välrökta fillingar och lämnade jordelivet bakom sig. Vi förstod ingenting. Köpte en konkurrerande aftontidning. Sorg, förvåning, ilska. Vi kände oss lurade! Varför???

Strax hämtade vi oss något och kunde framåt aftonen festa loss ganska ordentligt och vara ute och slarva till åtminstone klockan tre. Det är inte så lätt alltid, när man befinner sig i en mindre stad än vad man är van vid.

Den gångna veckan har gått som i ett töcken. Säga vad man vill om att nattsudda, men man blir inte pigg av det. Inte om man måste upp på morgonen och jobba. Jag tror jag skall återgå till att ha den dygnsrytm jag lyckades ha under några veckor, när det var som jävligast på jobbet sist. Det funkade ju nästan bra.

Träningen går över förväntan och jag märker nu hur medeljympan förvandlats från ganska jobbigt till något som jag gör med vänsterhanden. Den där avgrundsdjupa hungern efteråt har försvunnit; det är som om jag inte längre behöver mat. Det är förstås dumheter. Det är jag som har vant mig. Jag äter säkert mer än förut. Det verkar ju så. Var är mina två kg?

Nämen jag vet! Intensivjympa. Då blir det nog fart igen. Undrar vad jag skall göra sen, när det blir blasé. Det kanske löser sig själv genom att jag sliter ut min kropp. Det borde väl hända ganska snart nu. Jag står ju på randen till ålderdomen. Dags att börja klä sig i beige. Livet blir nog enklare då, när man vet vilken färg man skall ha på kläderna. Beige förresten, jag tycker att det är dags att vi förenklar stavningen lite. Jag föreslår ”bärs” kort och gott. Det bäddar dessutom för roliga missförstånd.

Ryktet om 70-talisternas död är ingenting annat än förtal. Jag förstår inte var dessa idéer kom ifrån, men de kan gå och lägga sig på samma skräphög av obsoletism som skivindustrin och leverantörer av is. Flytta på er alla 80-talister (och alla andra talister med för den delen!) Vi skall fram här! Har lite grejer att ordna. Vi börjar med fri sprit och bredare trottoarer. Sedan skall vi ordna med rejäl pension. Det där med medalj kan vi hoppa över. Den bara tynger ner.

Gisslan på konferens

Jag är på konferens med min grupp, dvs de 15 personer som har samma chef. Vi försöker definiera om vår verksamhet inför framtiden. Det behövs.

Vi har diskuterat detta förr. För ett år sedan gjorde vi några fina visioner. Dessa har vi gjort intet av. Nu har vi diskuterat detta igen. Denna gång med några chefer från några andra grupper som vi jobbar tillsammans med. Det hela blev ganska agiterat till slut. Det finns en avgrund mellan vår chef och de andra cheferna. Denna avgrund har funnits där länge, men blir nu allt svårare att undvika. Det kan vara en hård värld att vara chef i ett stort företag. Ibland måste man strida för sin sak. Men vår chef vill inte strida. Hon har förklarat att hon hellre abdikerar. Hon vill föra en saklig debatt. Varsågod! Vad hon skall göra när de inte kommer överens i den sakliga debatten framgår inte.

Så, jag har en chef som är på väg att abdikera och en chef över henne som inte heller verkar något vidare på interna strider. Och så sitter man där och försöker komma fram till en lösning men inser allt mer att vi kan prata tills vi blir gröna, men så länge inte våra chefer vill strida för sina idéer lär ju ingenting hända.

Det värsta är att de inte verkar förstå att det faktiskt är deras eget problem och att vi kanske inte orkar tjata om detta år efter år om de i slutändan inte orkar göra något själva.

Urk!

Jag har flytt till mitt rum. Rummet där man kunde haft trådlöst nätverk, om det inte vore för att hotellet tycker att det är en bra idé att debitera 120 spänn per dygn för skräpet. Hallå! Vi lever på 2000-talet. Jag har två mobiltelefoner som klarar jobbet för betydligt lägre summa. En del har verkligen ingen koll. Konferenshotell verkar tillhöra den kategorin. Det gäller för övrigt även TV-utbudet. Det kanske kommer som chockerande nyheter, men vi som bor på dessa hotell numer är uppvuxna med TV-kanaler som Z-TV och MTV. Hur svårt kan det vara?

Men jag antar att dessa hotell inte behöver bry sig eftersom de som bokar är chefer i 50-årsåldern.

Patetiskt!

Nu skall jag sova istället.

Jul på Liseberg

Hurra! Volvo IT bjuder mig och min familj på jul på Liseberg. Vid tillfällen som detta får man vara lite kreativ och konstruera en familj. Jag och Ä tänkte gå dit 15:e december. Vi funderar på att ta med miss_kermit också. Hon får passera som vår förvuxna tonåring.

Vem mer vill ingå i min fejk-familj?

Snö

Vi har av någon anledning fått snö här i stan. Det började efter att jag kommit hem från jobbet. Jag antar att det är bäst att sticka ut och sladda med PV:n och lyssna på Sator direkt, för vi lär ju inte få behålla lappmöglet speciellt länge.

Slask… Jag vet att det bara är en tidsfråga nu.

Vi som hatar IKEA

Jag borde ha insett detta för längesen, men av någon anledning har jag blundat för verkligheten (igen.) Det är ju så billigt och bra och praktiskt att handla på IKEA. Man får sätta sig i bilen och stå i bilkö på motorvägen ut till Kållered. Man får trängas med pöbeln i varuhuset. Man får hämta sina platta paket själv på tag-själv-lagret. Man får stå i kö. Man får försöka baxa in grejerna i bilen. Man får köra hem och kånka upp sina platta paket. Man får montera själv.

Allt detta vet vi. Vi väljer att göra allt detta för att det blir lite billigare så. Det är i alla fall vad IKEA vill att vi skall tro.

Vad vi, eller åtminstone jag, hittills valt att förtränga är hur ofta vi kommer hem och konfronteras med en företeelse som jag nu väljer att kalla IKEA-kvalitet. Det är den där känslan av att det bara är nästan bra och att vi egentligen borde åka tillbaka och klaga. Lätt missnöje med kvaliteten. Men det stannar ofta där, för vi vet mycket väl vilket jobb det blir att åka tillbaka och hur osäkert det är om det blir bättre i slutändan. Därför låter vi IKEA komma undan, gång efter gång.

Så icke igår. Om det bara hade varit en, men när tre av tre bordsskivor uppvisade visserligen små, men ändå defekter blev jag lite, för att inte säga mycket trött. Jag bar tillbaka hela kartongen och fick en ny. Bordsskivorna håller nu acceptabel kvalitet, men då kommer nästa del: de lackerade stålrörsbenen. Lackade stålrör. Det brukar vara rätt tålig lack på sådana där stålrör om lacken bara får var i fred tills den härdat ordentligt. Nu vet vi ju förstås inte så mycket om vad IKEA använder för billig lack i sina möbler, men ändå.

En bubbla hit eller dit kan jag ju stå ut, med, men så plötsligt så upptäcker man de stora defekterna. Repor och grejer. Benen är styckförpackade i plast. Hur bär de sig åt???

Plötsligt är kvaliteten inte alls acceptabel längre och vi förbereder oss nu mentalt för vårt tredje besök på IKEA denna helg. Bara transportkostnaden för detta inköp börja nu närma sig 50% av möbelns värde och jag börjar verkligen tvivla på om det står riktigt rätt till uppe i hjärnkontoret på mig själv.

Jag vet inte om jag orkar längre, men just den här helgen känner jag att IKEA borde få svettas lite och inte bara komma undan, som så ofta annars. Det är bara ett problem. Det är inte det minsta roligt längre. Behålla möblerna är inte roligt och köra tillbaka till IKEA är inte heller roligt. Jag kanske helt enkelt skulle svälja förlusten, dumpa skiten på tippen och köpa något svindyrt på stan istället. Men det skulle inte heller kännas bra.

Dessa ständiga I-landsproblem! Tänk om man kunde sluta bry sig om prylar och ägna sig åt något viktigt, typ föräldralösa barn istället. Tillfredsställelsen är garanterat större och man lär ju inte bränna hälften så mycket pengar på det heller.

Jag ville ju bara ha ett trivsamt vardagsrum!

Nänä!

Man försöker ju blogga, men vissa dagar går det ju bara inte att skriva något vettigt över huvud taget. Tur man inte är journalist och måste sitta här och krysta fram text. Nåja, lite krystar jag kanske nu, men i huvudsak kommer det av sig själv.

Jag är en idiot, vilket manifesterar sig i att jag åker till IKEA en lönehelg för att handla lite småsaker, men helt oförståndig är jag inte, så jag började äventyret med att fika och äta. Nu har jag köpt soffbord också, så nu är det bara det lilla problemet TV-bänk som återstår. Det och två PS2-kablar, men jag börjar misstänka att detta är en produkt på dekis. Helt omöjlig att få tag på i rätt längd och färg. Sen gäller det bara att städa också, och eventuellt bygga om CD-stället till vinställ. Ä har kommit med förslaget, men jag tycker idén är lysande!

Vidare har jag idag konstaterat att även Mölndals bilservice suger. Den där ramen runt dörrhandtaget som ”saknades” när de hade fixat fönsterhissen saknas inte alls, utan sitter där den skall, dock monterad på fel sida om dörrpanelen. Vad bra att jag köpt en ny ram då, som jag inte behöver! Vad bra att jag skall behöva demontera dörren bara för att lösa det här. Nej, jag orkar verkligen inte åka till Mölndals bil för detta. Det tar ännu mer tid och ork. Nåja, bara fixa detta så kan jag ju kränga bilen sen. Om det nu går. Tror inte december är rätt månad att sälja bil. Jag har en bestämd känsla av att folk har annat för sig än att köpa bil just nu.

Ifall någon funderar på 17 arbetsdagar på raken så kan jag säga med en gång att det suger och att man skall låta bli. Jag är fortfarande gristrött och skyller allt på det förkättrade arbetet.

Ikväll skulle man ju vilja supa lite. Men frågan är om man får.

Regn!

Såklart att det regnar nu när jag, för en gångs skull är ledig och verkligen inte har något planerat. Eller, några saker har jag planerat, men inte att utföras vid något speciellt tillfälle. Så man ägnar sig åt sin favoritsyssla: Sitta i sin alldeles för stora och dyra bil och köra runt i stan, undrandes varför alla är ute och kör i stan. Jobbar inte folk? Sedan, när man kommer hem igen efter kanske tre timmar har man fortfarande bara klarat av två inköp på sin lista. Totalt 110 spänn har det gått åt och antagligen lika mycket till för själva körningen.

Nu har mörkret åter sänkt sig över stan (Var det någonsin borta idag?) och man sitter här och ställer sig frågan: Var detta verkligen det vettigaste jag kunde göra av min lediga dag?

Soffan har anlänt!

Nu står den så äntligen här. Stor och grå och VRÄKIG! Jävlar vad vräkig och bra den här soffan är. Precis så bra som jag hade hoppats. Färgen blev också jättebra.

Syrrans syrra kom in och frågade ganska snabbt efter fotpallar. Jag var inte riktigt medveten om att man förväntas ligga och inte sitta i sina möbler. Detta är något som Ä verkar tycka är rätt och riktigt i alla fall. Själv tycker jag man kan använda musklerna i kroppen och sitta upp, men det kanske bara är jag. Jag har ju tydligen fel när det gäller skattesystemet också.

Men av alla här är jag i alla fall den som har bäst soffa! 🙂

Nakenblogg

Det fungerar ungefär som nakenprogrammering tror jag. Det spelar egentligen inte så stor roll vad man skriver om, det blir ändå bättre.

Idag vaknar vi till Göteborg i sin bästa vinterskruden, dvs kallt, klart och frost på alla taken.

Mmmm! Julstämning…

Improvisationsteatertävling

Herregud vilken föreställning jag var på igår! Nio personer som tävlade i improvisationsteater. Jag visste inte att man kunde tävla i det och jag visste absolut inte att man kunde skratta såhär mycket. Fantastiskt!

Nu undrar ni säkert hur det gick på jobbet. Eller, ni skiter nog i det, men i alla fall så tänker jag berätta att det gick bra och att jag nu är en fri man igen. Skall bara räkna ut hur äckligt mycket pengar jag kommer att få så att jag kan bli förbannad över hur groteskt mycket skatt det blir och sedan gå ut och shoppa skor för resterna.

Imorgon kommer min soffa. Om den skall få plats här behöver jag flytta på en del grejer. Det är nog lämpligt att skura golvet där den skall stå också, så inte skiten blir kvar för evigt.

Nej. Ut i solen!