Jag borde ha insett detta för längesen, men av någon anledning har jag blundat för verkligheten (igen.) Det är ju så billigt och bra och praktiskt att handla på IKEA. Man får sätta sig i bilen och stå i bilkö på motorvägen ut till Kållered. Man får trängas med pöbeln i varuhuset. Man får hämta sina platta paket själv på tag-själv-lagret. Man får stå i kö. Man får försöka baxa in grejerna i bilen. Man får köra hem och kånka upp sina platta paket. Man får montera själv.
Allt detta vet vi. Vi väljer att göra allt detta för att det blir lite billigare så. Det är i alla fall vad IKEA vill att vi skall tro.
Vad vi, eller åtminstone jag, hittills valt att förtränga är hur ofta vi kommer hem och konfronteras med en företeelse som jag nu väljer att kalla IKEA-kvalitet. Det är den där känslan av att det bara är nästan bra och att vi egentligen borde åka tillbaka och klaga. Lätt missnöje med kvaliteten. Men det stannar ofta där, för vi vet mycket väl vilket jobb det blir att åka tillbaka och hur osäkert det är om det blir bättre i slutändan. Därför låter vi IKEA komma undan, gång efter gång.
Så icke igår. Om det bara hade varit en, men när tre av tre bordsskivor uppvisade visserligen små, men ändå defekter blev jag lite, för att inte säga mycket trött. Jag bar tillbaka hela kartongen och fick en ny. Bordsskivorna håller nu acceptabel kvalitet, men då kommer nästa del: de lackerade stålrörsbenen. Lackade stålrör. Det brukar vara rätt tålig lack på sådana där stålrör om lacken bara får var i fred tills den härdat ordentligt. Nu vet vi ju förstås inte så mycket om vad IKEA använder för billig lack i sina möbler, men ändå.
En bubbla hit eller dit kan jag ju stå ut, med, men så plötsligt så upptäcker man de stora defekterna. Repor och grejer. Benen är styckförpackade i plast. Hur bär de sig åt???
Plötsligt är kvaliteten inte alls acceptabel längre och vi förbereder oss nu mentalt för vårt tredje besök på IKEA denna helg. Bara transportkostnaden för detta inköp börja nu närma sig 50% av möbelns värde och jag börjar verkligen tvivla på om det står riktigt rätt till uppe i hjärnkontoret på mig själv.
Jag vet inte om jag orkar längre, men just den här helgen känner jag att IKEA borde få svettas lite och inte bara komma undan, som så ofta annars. Det är bara ett problem. Det är inte det minsta roligt längre. Behålla möblerna är inte roligt och köra tillbaka till IKEA är inte heller roligt. Jag kanske helt enkelt skulle svälja förlusten, dumpa skiten på tippen och köpa något svindyrt på stan istället. Men det skulle inte heller kännas bra.
Dessa ständiga I-landsproblem! Tänk om man kunde sluta bry sig om prylar och ägna sig åt något viktigt, typ föräldralösa barn istället. Tillfredsställelsen är garanterat större och man lär ju inte bränna hälften så mycket pengar på det heller.
Jag ville ju bara ha ett trivsamt vardagsrum!