Kategori: Humor

Efter att ha varit dödssjuk i förkylning i en hel vecka har jag nu återvänt till de levande. Men det är knappt. Efter elva dagars träningsuppehåll är man inte så jävla stark. Nu kan man ju tro att det skulle vara en bra idé att mjukstarta efter ett sånt fruktansvärt uppehåll, men epitetet fysmongo vore ju inte ens i närheten av rimligt med dylik måttlighet.

Så, istället kör man boxpass två dagar på raken. Det var längesen jag kände mig såhär klen och svag. Men jag har i alla fall träningsvärk. Sedan igår. Imorgon kommer den riktiga träningsvärken från igår. Sen, på torsdag kommer den riktiga träningsvärken från idag. Om jag ligger i ordentligt nu kan jag ha träningsvärk resten av veckan. Det vore ju inte så dumt.

Över två timmar sedan jag tränade sist. Vad är det här för förfall?

Jag läser ett par sidor ur Erlend Loes bok Expedition L och inser till min fasa att den här boken redan är skriven. Samma stil. Exakt samma. Samma tilltal. Och samma meningslösa dravel.

Jag har inget emot Erlend Loe. Han är grym! Men jag undrar om världen är stor nog för oss båda. Bara tiden kan ge svar.

Nu kommer jag efter dig Erlend! Var redo!

Men Erlend har fel. Han är ute och cyklar. Han påstår att inget han byggt har påkverkat bruttonationalprodukten. Det stämmer inte. Allt han byggt har påverkat bruttonationalprodukten. Lite.

Jag vet inte om vi skall skylla på förkylning, ålder eller bara allmänt dekadent leverne, men idag är andra dagen på en vecka när det känns som om jag egentligen borde stannat i sängen. I torsdags kände jag mig som ett febrigt ras (med med ytterst tveksam feber.) På kvällen hade det gått över, men två dagars festande rådde raskt bot på saken och igår kväll var det dags för frossa. Det här dagen har väl varit sådär. Jag har ju lyckats jobba men boxningen fick ställas in.

Fem vilodagar på raken. Dekadensen är fullständig!

Vad är det här för dumheter egentligen? Jag är ju, som alla vet, aldrig sjuk.

Jag kanske inte är i klass med the Original Fysmongo, men nog är jag lite efterbliven när det gäller träning. Dagen började med att jag åt frukost vid 12 eller så. En ganska hyfsad frukost men inget överdådigt. Klockan 15 skulle jag på dejt. På väg dit insåg jag att jag var på väg in i ett smärre födoproblem och tog därför en hamburgare på BK. Sedan fikade vi i två timmar.

När jag kom hem var klockan 17:30 och det var dags att sticka iväg till dagens träningspass. Någonstans fanns tanken på att jag kanske egentligen hade missat att äta ordentligt inför detta och att det kanske skulle bli lite jobbigt, men lät jag mig själv slippa? Nejdå! Inte det minsta! Mycket riktigt höll jag också på att dö under passet. Jag skyller allt detta på maten, eller snarare bristen på mat.

Nu har jag precis, med darrande fingrar, tryckt i mig en rejäl skål med flingor, youghurt och rikliga mängder socker i ett försök att bli människa igen. Känner mig dock tämligen energibefriad fortfarande, men om jag lägger mig ned en stund kanske det ordnar till sig.

Det bästa är att jag har lovat Daniel att vi skall springa klockan 21. Där om någonstans finner vi nog det slutliga belägget för att jag faktiskt är totalt efterbliven. Jag menar, hur tänker jag egentligen???

Dessutom är det kallt och halt ute.

Nej! Ingen riktig arbetslust idag heller. Men jag är bra nyfiken nu, på vidden av katastrofen. Det kanske inte är katastrof alls. Flera gånger har jag fått hindra mig själv från att ringa och kolla läget. Jag har ju jullov för fan!

Jag kan tänka mig att det var såhär miss kermit kände sig när hon försökte avhålla sig från att skapa en egen blogg förra hösten. Plötsligt hade fingrarna bara sprungit iväg och hon stod inför fullbordat faktum. Mina fingrar försöker också springa iväg. Det gäller att hindra dem. Kanske limma ihop dem med superlim.

Nä, men jag skall ta mig något att äta och sen skall jag ta tag i den ångest som heter Vinden. Det är fullt däruppe. Alldeles för fullt. Och rörigt. Mest rörigt faktiskt. Jag måste sortera lite och sätta upp några hyllor och kanske slänga lite.

När ä kommer hem skall jag låna hennes digitalkamera och fota några möbler som nog skall säljas på blocket. Fåtöljerna behåller jag nog, tror jag. Trots allt.

Jag vet att traditionen bjuder annorlunda, men jag är hjärtligt trött på att ha en stor julgran stående i lägenheten. Jag tycker åtminstone inte att det är jul längre.

Traditionsenligt kastades granen ut, dock inte från balkongen, vilket är brukligt, utan genom fönstret. Detta besparade mig en massa arbete och en hel del barrande. Nu gäller det bara att komma ihåg att hämta åbäket på gräsmattan, baxa in det i bilen och köra till närmsta sopstation.

Jag drabbades förut av en plötslig impuls att åka till jobbet, men lyckades hålla emot tills det går över. Riktigt så roligt skall vi inte ha. Inte idag. Möjligen imorgon. Om jag har lust.

Jag visste det egentligen redan, men det är inte förrän nu jag insett följderna av att det är noll sex i år.

Här kommer inte att bli några barn gjorda. Precis som vanligt med andra ord.

Gott nytt år allihop!

Nu är det bråda tider. Allt skall fixas till och alla bankärenden och bokslut måste göras. Fort! Fort! Det märks, åtminstone när man loggar in på banken. Allt går långsamt. Men jag har ingen bankpanik så det är lugnt. På jobbet är det säkert spännande nu. Jag är inte där. Det är andras tur nu. Jag kan slappa. Och blogga. Och tvätta och diska och städa och köpa sprit till nyår och tusen andra saker. Och plötsligt inser jag att det inte var så slappt att vara ledig.

Men jag kan ju välja bort allt det där om jag vill. Men jag vill inte.

Jag har inte ens en nyårsfest att gå på.

Efter serious nightclubbing inatt är det pannkakspremiär här i lägenheten. Genom ett förbiseende tidigare under dan, då jag handlade smör och mjölk hos bocken, finns ingen sylt att tillgå, så pannkakorna avnjuts med socker. Men det går bra det också.

Göteborg visar sig dagen till ära i sin bästa vinterskrud. Tidigare var luften helt vit, dock inte på grund av den välbekanta dimman, utan på grund av snöfall. Lägg till detta en hyfsat kall vind och ni kan själv föreställa er vilken göteborgsväder-experience det var att vandra längs älven. Oslagbart!

Min pannkakstekningsfärdigheter är väl sådär. Jag skulle behöva öva mer. Det kommer väl tillfällen till det, antar jag, om man skaffar sig ett barn eller två. I sinom tid…

Nu under jullovet har jag märkt att det påfallande ofta ringer hem till mig när jag sitter på muggen. Jag vet inte hur jag skall tolka detta, men man börjar ju fundera på om det kanske är dags att göra slag i saken och montera en lur därinne, så man kan skita i fred.

Frågorna hopar sig: Skall det vara trådlöst eller med sladd? Monterad vid själva stolen, eller någonstans där man kan nå den från dursen? (Finns det helt sköljtäta apparater? Finns det sköljtäta trådlösa apparater?)

Sådär håller det på. Just nu vet jag varken in eller ut.

Men jag kanske skulle sluta svamla om det här och ta hand om disken istället. Apropå det så har jag idag tillverkat potatismos för första gången i mitt liv. Det var lite trögre än väntat att trycka sönder potatisarna med verktyget, men när man väl sönderdelat dem en gång gick det lätt. Av någon anledning blev moset väldigt sött och behövde saltas ganska ordentligt, men det kanske är jag som glömt hur potatismos smakar. Inte helt omöjligt.

Nåja, då har jag alltså gjort något helt nytt idag. Festligt! Det måste firas med en bira, tror jag.

Jag skulle ju renovera badrummet. Men jag har ju inte ens valt kakel. Hur skall detta gå? Hinner jag innan födelsedagen? Spelar det någon roll? Tänker jag ha fest? Har jag någon som helst planering och styrsel i tillvaron?

Nåja, jag skall åtminstone hänga upp box-säcken idag. Om jag bara kunde få upp röven från stolen och gå ut genom dörren. Det här med att få saker gjorda alltså. Jag skall köpa en ny fogsvans också, tror jag. Hur nu en fogsvans kan försvinna. Det övergår mitt förstånd. Men den ligger väl där någonstans, på vinden. Jag hittar den nog när jag har börjat röja och det är dags att såga på allvar. Nåja. Nog gråtet över en femtiolapp eller vad det nu kan kosta.

Men om jag skulle gå ut då istället för att sitta här…

Jag har ingen lust.

Jaha! Då var det julafton och vi avverkar julskivor i rasande tempo. Först Bosse Larsson, nu Lars Vegas Trio och sen blir det väl South Park. Kul kul!

Jag har glömt att köpa julklappar till mig själv att lägga under granen, men de andra sju är klara. Syrrans julklapp försvann och ligger troligen kvar i kassan på IKEA.

IKEA ja, ni som trodde att det skulle vara en pina. Alltså, jag har nog aldrig sett så lite folk på IKEA som igår. Jag tror inte det är ett ställe där pöbeln gör sina sista minuten-inköp till jul.

Nej, jag har inte ens något att säga. Var bara tvungen att använda den där frasen. Det kanske bara är jag i hela världen som tycker att det där är kul.

Nej, julklapparna är inte färdigköpta. Det gick bra i en timme, men sen kom jag på att jag skulle passa på och gå på Systembolaget. Men alltså, försök själva att gå omkring i stan i julrursen med två kassar från systemet i händerna. Hopplöst! Jag åkte till jobbet istället.

Imorgon skall jag försöka hinna med en vända på IKEA. Förhoppningsvis den sista någonsin.

Jag skall börja nu. Om en stund. Jag skulle gå upp tidigt imorse och vara hänga på låset när affärerna öppnade, men sen började det ringa. Jag jobbar ju idag, egentligen. Jag är bara inte där. Komplicerat värre. Men så funkar det nu för tiden, tror jag. Man vill ju vara en modern människa.

Nu måste jag bara reda ut vem som vill ha vad också. Jag känner på mig att detta kommer att bli mer komplicerat än jag tänkt mig. Framför allt kommer det att ta alldeles för lång tid. Jag kommer inte att hinna till kontoret. Frågan är om jag hinner träna.

Alltså, det här med jul!

Jag måste nog klippa mig också.