Kategori: Humor

Jag och ä bestämde oss för att jobba lite mer på vår hjältestatus här i föreningen, dvs skotta snö. Nu har det ju varit minusgrader inatt så snön som föll är väldigt lätt kallsnö. Därmed skulle man ju kunna tro att snöskottningen skulle gå lätt, men ack vad man bedrar sig i så fall. Våra hjältar var nämligen inte ute efter senaste snöfallet. Det var väl annat emellan kan jag tro. Följden blev att andra tog saken i egna händer efter ett par dagar och skottade upp smala gångar genom snötäcket. Det fungerar ju alldeles utmärkt första gången, men när det snöar igen blir det hela mer problematiskt eftersom de uppskottade gångarna blir smalare och smalare. Lika bra, med andra ord, att göra det ordentligt.

Att skotta undan några centimeter nyfallen kallsnö är inget arbete. Att däremot försöka flytta på två veckor gamla tillfrusna snövallar som stått ute i värmen ett antal dagar är något värre. Var man dessutom ute och slarvade halva natten och gick upp för tidigt kan det bli ett riktigt slit. Nu vet jag hur det måste kännas för den där kategorin personer som inte borde skotta snö. De där som utlöser sin hjärtinfarkt och sitt ryggskott på detta sätt.

Nu skall jag lägga mig i soffan och avlida lite i väntan på nästa snöfall. Det har redan börjat utanför fönstret. Om man är riktigt hurtig går man upp vid femsnåret imorgon och skottar undan morgonsnön innan de andra vaknar.

Jag är lite kluven nu till vad jag egentligen skall blogga om. Var på väg att skriva något om vädret men hur fantasilöst vore inte det på en skala? Kanske bättre att ta upp idén till VM i haschrökning. Men jag tror att inte heller det vore lyckat. Förvisso var det ett fantastiskt koncept när det presenterades på Solrosen, men idén kanske klarar sig bäst så; som ett roligt minne.

Idag har jag köpt tryckknappar och en papperssax. Bägge var sedan länge försummade inköp som det nu äntligen fanns utrymme för.

Lika fort som den dök upp är den nu borta. Undrar om det betyder att man kan andas den potentiellt giftiga göteborgsluften också.

Men det var då självaste fan vad svårt det skulle vara att blogga idag då!

Nåja, det känns skönt att ha fått frottera sig med journalisteliten från hufvudstadens två aftontidningar. Tyvärr är en tisdag en tisdag även i Stockholm och då blir det inte så vilt, men jag är i alla fall ytterst tacksam för våra två ciceroner som kunde visa oss förbi krognattens alla bottennapp.

I vanlig ordning är jag ytterst kluven inför frågan om jag gillar Stockholm eller inte. Förvisso finns den där känslan av stad som man kanske inte hittar här i krokarna, men sen upptäcker man efter ett tag att det är lite småkallt och trist. Men det är säkert bara för att jag hänger i fel stadsdel. Jag är övertygad om att allt måste vara mycket bättre på Söder…

Väl tillbaka i Göteborg inser jag att jag saknar alla dessa små torg som ligger i gatukorsningarna, även om stockholmarna av någon anledning valt att kalla alla sina torg för plan. Detta leder mig förresten in på en intressant egenhet hos dessa två städer.

Göteborg: gator och torg
Stockholm: vägar och plan

Hur blev det såhär egentligen?

Miss k kan för övrigt notera att dimman har återvänt och att ja, jag vet, luften är giftig här i Göteborg. Ingenting för amatörer. Men smog, det har vi faktiskt inte.

Det märks verkligen att folk inte haft några pengar sen före jul. Jag har visserligen också varit på stan och shoppat men det får ju finnas vissa gränser. En sån här dag är får man vara bra desperat om man faktiskt skall köpa något.

Frågan är om det finns några reavaror av intresse kvar på måndag, när hyenorna slutat slåss.

Dagens ord, en favorit i repris, gör nu comeback! Denna gång i elektronisk upplaga. Publiceras så ofta jag har lust hos bloggfamiljen.

Vinter håller i sig. Så många år har vi varit utan vinterväder nu att jag blir förvånad varje morgon. Imorse stod jag där vid bilen som ett fån, utan handskar och med frost såväl in- som utvändigt på vindrutan. Frosten på insidan gjorde mig något förvånad då jag inbillat mig att detta var något som hörde ungdomen till. I vilket fall som helst så stod jag nu där utan handskar. Det är ju inte direkt första vinterdagen i år så jag borde väl ha vant och anpassat mig, men det är som om hjärnan vägrar acceptera situationen.

Jag antar att den dag man verkligen vant sig vid det här så är det dags för det gamla hederliga regnet igen. Vi får väl se vad som håller ut längst, vanan eller vintern.

Jag har problem. Nu är väl det knappast något nytt, men ändå. Idag kom jag plötsligt att tänka på det. Jag kan inte bestämma mig för vad jag egentligen tycker om mitt jobb. Är det roligt eller tråkigt? Bra eller dåligt? Det går inte att svara på. Eller, det går, men svaret blir olika hela tiden. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

Det vore mycket lättare att bestämma sig för om man skall fortsätta med det här eller inte om man kunde få en konsekvent känsla i kroppen, men det går verkligen inte. Sabla dilemma! Eller kanske dagens ilandsproblem. Inte ens det kan jag bestämma mig för.

Jag kände mig pigg. Jag kände mig stark. Jag kände mig laddad. Så fel jag hade. Det visade sig att jag var helt orkeslös.

Undrar om detta är början till slutet.

Bäst att blogga medan jag åtminstone klarar av det.

Förresten så lät jag mig själv slippa förut. Vi pratar träningspass alltså. Jag lät mig själv slöa tills det var alldeles för sent. Så illa är det idag.

Imorgon blir det andra bullar, hoppas jag.

Jag har ett förslag. Vi döper om söndag till slödag. Det är ju ändå så det alltid slutar.

Jag är så slö att jag inte ens har något att skriva om egentligen.

Det kan ju knappast vara vattnet och jag har allvarliga tvivel på att det är maskinerna som är kass. Nej, det måste nog vara själva kaffepulvret som ligger bakom att det bruna vatten som kommer ur de s k kaffeautomaterna här på kontoret mest av allt liknar diskvatten.

Jag är trött på det här nu! Jag har fått nog. Nu är det jag som köper en pressobryggare och riktigt kaffe! Nu i helgen måste det ske. Sen skall jag dricka riktigt kaffe på jobbet istället. Det här går inte längre.

En sak bara: Jag förstår inte varför.

Nu är det bestämt. Jag kommer återigen att besudla Kongliga Hufvudstaden med min närvaro. Beklagar att detta kommer lite hastigt, men kring månadsskiftet bär det av.

Ryck inte till om skrikande människor plötsligt springer nakna över stadens gator och torg. Detta är helt normalt och väntat beteende på alla sätt under dessa omständigheter.

Jag vågar påstå att vi nu fått en ny religion i Sverige. Den här gången heter den ”Fullkorn”. Det är bara att titta några minuter på TV så förstår man. Först är det hamburgerkedjan som nu kan erbjuda hamburgare med fullkornsbröd (Vem fan vill ha det?) och omedelbart därefter får vi se hur en hel stad stämmer upp i gospelsång om att vi skall byta bröd, givetvis till ett som innehåller 100% fullkorn.

Vi har ju haft religioner som Atkins och GI rätt nyligen så jag antar att det här med fullkorn är en naturlig följd av detta. Vi vet ju alla numer hur fullständigt livsfarligt det är med vitt bröd. Bäst att byta till fullkorn.

Jag har bara några frågor: Om det nu vore så bra med fullkornsbröd till hamburgaren och korven, varför har vi inte kunnat få detta tidigare? Kan det ens vara gott med fullkornsbröd till burgaren, eller är detta bara en ny typ av självbedrägeri? Är det verkligen brödet som är det stora problemet med hamburgaren? Är det någon som går på det här???

Tillbaka efter 45 minuter. Man får nog kalla det urban löpning, det vi håller på med, jag och Daniel. Vi sätter timern på fem minuter och sedan springer en av oss först och bestämmer väg och tempo. Efter fem minuter byter vi ledare. Sådär håller vi på och springer kors och tvärs över stadens gator, torg och parker. Hittar på små hyss. Ett av favorithyssen är trappor och branta backar. Vi har vår beskärda del här i stan. På fem minuter kan man hinna både en och två gånger uppför samma trappa. Helt idiotiskt! Det skulle man aldrig klara ensam, men är man två som hetsar varandra går det hur bra som helst.

Efter en kvart är man ganska trött. Sen, efter 20 minuter är man ganska trött igen. Och efter 25. Och 30. Sen springer man rakt fram en stund och upptäcker hur lätt det går när man låter bli trappor i några minuter.

Sedan, när vi tröttnat måste vi ta oss upp på berget igen. Givetvis via någon rejäl trappa. Det blir som en fin liten present på slutet.

Jag misstänker att man kan bli ganska vältränad utan att märka det på det här sättet. Vi får väl se framåt våren när det är dags att vässa formen inför varvet.