Kategori: Humor

Jag sitter och väntar på att en webbserver skall klämma ur sig ett ett tomt svar på en felaktigt formulerad fråga. Tyvärr tar det jävligt lång tid eftersom den måste leta väldigt länge för att till slut inte ha hittat något. Typiskt dumt. Vad dummar är: Det går inte att avbryta processen. Det hjälper inte ens att fimpa browsern och börja om. Dum och dålig programvara, tycker jag.

Konsulten vi har verkar inte hålla med. Han verkar tycka att den här programvaran är som annan programvara; varken bättre eller sämre. Det är nästan så jag tror att han inte har varit med förr, men det vet jag att han har. De kanske är jag som inte har varit med förr. Men det stämmer ju inte heller. Underligt hur åsikter kan variera så.

Nej, nu bytte jag webbserver istället. På återseende!

Ständigt detta återkommande tema på söndag eftermiddag. Jag kan inte förstå vad som hände.

Skall tiden verkligen gå såhär fort när man inte jobbar?

Det är klart att om jag nu satte mig och räknade upp allt som blivit uträttat kanske jag skulle förstå. Bäst att låta bli så att jag kan fortsätta leva i villfarelsen att någon helt enkelt käkar upp helgen till lunch. Det är nämligen någon gång mitt på dagen som den försvinner. Man går upp i tid, äter frukost och kanske plockar lite hemma. Sen, medan det fortfarande är rätt mycket tid kvar lämnar man lägenheten och när man kommer hem igen är det roliga slut.

I don’t fatt it!

Om man skulle ta sig för något kanske, istället för att sitta här och sprida mentalt skräp…

Jag drabbades idag av en släng av hypokondri och uppsökte därför läkare, men det fanns inga tabletter mot det den här veckan heller.

De kunde väl åtminstone skriva ut lite placebo när jag gjort mig omaket att åka dit och betala 120 spänn. De behöver inte ens låtsas att det inte är sockerpiller.

Efteråt kände jag mig bara dum. Försökte bota det hela med en ask Läkerol.

Möjligen måste jag bota det med en rejäl barrunda också.

Det är nog svårt att såhär i efterhand utröna var och när det egentligen gick fel, men om vi försöker kanske det går att reda ut vad det är för fel så att det åtminstone går att ställa en diagnos.

Om man går och tränar och sedan går och tränar efter det, vad är det då för fel? Är man fysmongo eller bara mongo? Enligt initierade källor går det att avgöra dagen efter. Blev man sjuk eller var tvungen att ta vilodag är man inget fysmongo. Då återstår andra former av personlighets- eller begåvningsstörningar.

I vilket fall som helst så noteras härmed att det var jobbigt att först klättra och sedan boxas. Tillräckligt jobbigt för att det inte skall bli en vana just nu. Det får fortsätta att bara hända ibland.

Jag kan redan nu se dem framför mig; kommentarerna på mitt förra inlägg.

Snälla! Överraska mig! Skriv något oväntat! Det vore så kul!

Vad hände med all energi egentligen? För ett par veckor sedan var jag igång. Jag skulle hälla ut och börja om. Byta karriär. Förändra världen. Min värld åtminstone.

Jag hade lönesamtal med min chef. Sedan var det som om all verksamhet avstannade. Det kanske inte var lönesamtalet i sig som fick det hela att avstanna, men lönesamtalet kanske var kulmen. Märkligt! Det var som om jag upptäckte vad jag hade och tänkte till.

Nåja, förmodligen är detta bara en eftertänksamhetens paus. En paus i väntan på att jag skall komma igång igen. Jag har ju faktiskt lite tid på mig innan stora beslut behöver fattas. En liten stund.

Snart drar cirkusen igång igen. Det är jag säker på.

Allmän ysterhet utbröt imorse över upptäckten att solen sken från klarblå himmel. Nu skulle vi alla ut och leka på Hönö och snabbt skulle det gå. Tre timmar senare hade vi lyckats lokalisera och hämta upp alla barnen och var så äntligen på väg ut.

När man tar sig ut i Göteborgs skärgård bör man betänka en sak: Det blåser. Nästan alltid blåser det i Göteborg och följdaktligen blåser det än mer ute i skärgården. Ingenting märkligt med detta. Det märkliga är hur man liksom förtränger detta faktum. En varm sommardag är det förstås inte så farligt men när temperaturen är två grader blir det inte så jävla kul när man kommer ut och vågorna slår så skummet yr.

Solen gjorde sitt bästa men när man trippat omkring i trånga klätterskor en stund och lagt händerna på ett svinkallt berg som stått ute hela vintern så är man inte så varm längre, oavsett antal lager av långkalsonger. Dessutom tappade jag nästan brallorna.

Vissa dagar önskar man att man hade ett badkar.

Det var något helt nytt för mig, det här med att jag skulle vara britt. Det är tydligen så att det är något väldigt engelskt över min person, åtminstone om man skall tro på vissa omdömen.

Att jag ofta blir misstagen för jugge har fått sin förklaring åtminstone. Att jag inte förstod det själv är en gåta.

Det där alldeles för stora huvudet igen. Dessutom har de rotat fram en manlig motsvarighet med liknande attribut.

Alltså, jag har både muskler och underhudsfett på kroppen. Inte så att jag är fet men det finns något att hänga upp kläderna på. Den där reklamen funkar inte på mig. Inte alls. Förmodligen funkar inte kläderna heller, så det är väl lika bra.

Just idag känns det som om hela klädbranschen är ganska navelskådande och töntig. Det finns massor av snygga kläder. En hel del av dem är ganska dyra. Massor av människor undviker säkerligen dessa kläder just därför. De tycker inte det är värt pengarna. Men jag har ett annat problem. Jag skiter väl inte i priset men jag har råd med en del i alla fall. Problemet är ett annat. De insnöade töntarna i 20-årsåldern som jobbar i butikerna är mitt problem. De förstår liksom inte att det krävs lite säljarbete. Inte mycket men lite. Initierat, kunnigt och uppmärksamt. Så lätt det är att göra av med 5000 spänn utan att känna sig det minsta missnöjd. Men det finns ju inte en chans eftersom butikerna knappt har någon personal och den personal som finns står i kassan, för det är ju där försäljningen sker och pengarna kommer in. Eller?

Naturligtvis skulle man kunna handla alla sina kläder på Ströms och Holmens herr. Man skulle också kunna köra XC90 och ägna sin fritid åt att jaga och spela golf. Men det vill jag inte. Istället vill jag shoppa. Men jag är inte tillräckligt modekåt för att springa benen av mig efter svindyra designerkläder.

Problemet är förresten inte nytt, men det är ingen som lär sig något. Någonsin.

Idag hade jag bokat lönesamtal. Lönerna skall uppenbarligen sättas under vecka 10-12 så jag misstänkte att det var hög tid. Inte riktigt. När det gäller årets lönerevision är mycket lite känt. Inga lönesättningsprinciper har kommunicerats. Förra året introducerade man en ganska bra matris där man utifrån resultatet av olika bedömningar kunde läsa av ungefär i vilken ända av det allokerade utrymmet man hörde hemma. Tydligen var detta inte lika bra som det verkade, för i år skall någonting annat, oklart vad, gälla. Inte heller är utrymmet känt. Det skall ju först ”förhandlas” fram med de tvenne fackföreningarna. Jag kan på förhand meddela att det blir identiska resultat med undantag för att CF:s golv kommer att ligga 0,1 eller 0,2 procentenheter högre än SIFs. Varför man håller på med detta skådespel fortfarande begriper jag inte.

Ingenting är klart med andra ord. Hur bra som helst för mig. Jag har nämligen bytt befattning sedan sist och naturligtvis måste jag därmed få en helt ny (högre) lön satt, oberoende av revisionskriterierna. När jag tänker på saken så måste detta vara första gången i mitt arbetsliv som jag har en tydlig befattning med tydligt ansvar. Detta är ju bra eftersom ansvar betyder pengar. Givetvis måste jag få mer pengar nu när jag har en fin och viktig befattning. Det fattar ju vem som helst.

Det är ju nästan omöjligt att säga hur det går nu, men jag har ju angett vad jag tycker vore rimligt (högt) i alla fall. Sen får väl cheferna försöka reda ut vad företaget tycker är rimligt och sedan blir det väl vad det blir. Men jag har gjort mitt för stunden i alla fall. I efterhand, efter att ha smygtittat på lite statistik upptäckte jag att mina anspråk inte ens är groteska utan bara lite väl tilltagna och det är ju positivt. Inte för att det har någon större betydelse i slutändan i alla fall, men det är ju skönt att veta att man inte helt tappat fingertoppskänslan i alla fall.

Nu tänker jag boxas lite. Efteråt kanske man måste springa också. Fysmongo var det ja!

Det är något speciellt med anteckningsböcker. Man kan kladda fritt, utan att känna sig bunden. Inget datorprogram jag sett hittills kommer ens i närheten. Det är datorn känns så hämmande. Men inte bara när man kladdar utan även när man bara skriver. Det är lite konstigt faktiskt. Samtidigt är det ju omöjligt att producera några större mängder text för hand. Det tar i alla fall väldigt lång tid. Det här till exempel, vet jag inte om jag hade orkat skriva för hand. Och varför skulle jag gjort det? Sitta och svamla i en anteckningsbok helt planlöst utan några som helst möjligheter att nå en läsekrets större än några enstaka individer.

Nu var det ju inte läsekretsen jag skulle skriva om utan anteckningsböcker. Jag satt alltså på en ganska trist och seg kurs i onsdags och kunde då inte låta bli att bara kladda lite i min anteckningsbok. Plötsligt hade jag plitan ned en mind map och lite annan ostrukturerad information om min nya karriär. Det gick riktigt bra att hälla ut tankarna där på papperet.

Dagen efter insåg jag att jag kanske inte vill ha de där privata anteckningarna i en anteckningsbok jag använder på jobbet. Det kändes fel att blanda. Så jag rev ur sidan och tog en ny anteckningsbok och stoppade in den i. Det var nog dumt. Den ny anteckningsboken känns alldeles steril och stimulerar inte alls till planlöst kladd. Kanske är det bara en fråga om att jag måste komma igång, men kanske, kanske innehöll den där jobbanteckningsboken precis lagom mycket kaos för att den faktiskt skulle fungera som en hjärnöppnare. Eventuellt måste jag blanda jobbanteckningar med högst privata grejer för att över huvud taget fungera. När jag tänker på saken blir ju de där anteckningsböckerna ändå en jävla gegga till slut. Det är ju inte direkt så att man kan slå upp och hitta grejer i efterhand. Eller man kan förstås, men det tar ju en stund. Men man kan följa sina tankar. Kanske. Ibland.

Dessa svårigheter. Jag måste nog sätta mig och kladda lite planlöst och se om det händer något. På återhörande!

Jag har suttit av en utbildning hela dagen. Själva utbildningen hölls på svenska, åtminstone ytligt sett, men all skriftlig information är förstås på engelska. Svårt från början alltså. Naturligtvis var föreställningen fullständigt besudlad med engelska ord såsom commitment, gate, change, signoff, change och performance.

Jag inser naturligtvis att svenskan antagligen förlorat för längesen. Det lär finnas hela ämnesområden som det är omöjligt att prata eller skriva om på svenska, men dagens utbildning handlade alltså om projektledning. Med lite ansträngning tycker jag att man borde kunna prata om projektledning på svenska. Men jag antar att föredragshållaren (eller skall vi kanske kalla honom PowerPoint-uppläsaren?) har gått i samma fälla som nästan alla andra i IT-branschen. Vi håller ju på med IT och det är nytt och fräckt och framför allt jätteamerikanskt och det svenska språket hänger liksom inte med.

Det är i det här läget det är viktigt att komma ihåg den där konsulten från Cell som berättade om sin far, grävmaskinisten. Köra grävmaskin verkar inte ha mycket med IT att göra vid en snabb anblick, men vad är likheten mellan grävmaskinisten och IT-arbetaren? Jo, bägge jobbar i projekt. Just det! Projekt! Det är inte vi i IT-branschen som har uppfunnit projekt. Projekt fanns långt innan 1980-talet. Det tror jag alla grävmaskinister vet. Jag är också rätt säker på att de flesta grävmaskinister i Sverige använder svenska när de pratar om sina projekt.

Inte för att jag tror att svenska går att rädda på lång sikt. Det är inte det som är min poäng. Min poäng är att oaktat vilket språk vi väljer att använda för dagen så kan det kanske vara värt tiden att faktiskt försöka uttrycka sig väl.

De står i kö nu, ministrarna. De står i kö för att säga förlåt. Förlåt oss! Det var dumt det här med Tsunamin. Vi gjorde inget. Vi åkte på semester. Det var dumt. Vi ber om ursäkt! Nu skall allt bli bra.

För helvete! Här skall inte bes om ursäkt! Här skall tas ansvar! Ansvar för dåligt (obefintligt) ledarskap. Men nejdå! Vi ber om ursäkt istället. Vi är så jävla dåliga att vi inte ens fattar när vi har gjort bort oss fullständigt.

Det är i krislägen det visar sig vilka som är de verkliga ledarna. Nu vet vi vilka det inte är. De kallar sig regering. Ledarskapskatastrofen kunde inte varit mer total.

Men jag antar att vi förlåter. Till nästa val är allt glömt och förlåtet. Så går det till. Man ber om ursäkt. Då försvinner allt det obehagliga.

Vissa dagar är det som om någon hade öppnat mitt huvud, tagit ut hjärnan och bara lämnat dammet kvar. Hur man än ruskar så händer det liksom ingenting. Möjligen kommer en lätt rökpuff ur öronen, men sedan ingenting mer.

Jag funderar nu över om det är vid dessa tillfällen man bör hålla sig på arbetet eller om det är arbetet som är orsaken till detta tillstånd och att det därmed är ett symptom på arbetets skadlighet. Jag gissar på det senare.

Finns det några jobb där man inte blir sån här, utan kan gå hem med förståndet i behåll? Det vore trevligt faktiskt, med ett sådant jobb. Man kanske inte skulle få lika mycket betalt, men värdet av att kunna lämna arbetsplatsen vid arbetsdagens slut med bibehållen hjärnfunktion skall inte underskattas.

Jag har dock inte varit helt improduktiv under min dammkoma. Jag har tagit reda på att högskoleprovet går av stapeln 1 april (intressant datumval) och att det fortfarande går att anmäla sig. Blotta tanken på att anmäla sig till högskoleprovet ger dock upphov till vissa frågor, främst gällande min allmänbildning. Det är inte så att jag tvivlar på min bildning generellt, men hänger jag verkligen med? Läser jag tidningen? Tittar jag på nyheterna på TV? Har jag egentligen koll på vad som pågår i världen? Förvisso är det säkert 14 år sedan jag gjorde högskoleprovet sist men som jag minns det fanns det ett helt delprov som bara handlar om sånt där. Eller är det avskaffat?

Sen kommer vi förstås till nästa lilla problem, nämligen frågan om det finns något program eller någon kurs på universistetet som jag är intresserad av att komma in på, men det skall man ju söka till först senare, så det kanske är lika bra att anmäla sig.

Nä, vem försöker jag lura egentligen? Jag gör som jag är van och skjuter upp det så kanske jag glömmer bort och slipper helt och kan fortsätta leva mitt liv som smått missnöjd IT-slav.

Jag trodde verkligen att en parkeringsbot hade försvunnit. Givetvis var detta önsketänkande, vilket visade sig idag.

16 december förra året dabbade jag mig och glömde bort att det var städdag. När jag insåg mitt misstag var det givetvis alldeles för sent och jag kunde glatt konstatera att jag spenderat 600 spänn på att arbeta hemma i tre timmar. Ganska dyrt hemarbete faktiskt; normalt sett får man betalt men så icke i detta fall.

Nu är jag ju inte så lydig att jag betalar parkeringsböter med en gång. Nej, mina böteslappar har en tendens att försvinna, så att jag måste vänta på påminnelsebrevet som brukar dyka upp efter högst två veckor. Två veckor gick. Fyra veckor gick. Till slut hade en och en halv månad gått. Tji påminnelse. I det läget börjar jag bli ömsom nervös, ömsom glad. Nervös därför att jag börjar misstänka befordringsfel och att jag plötsligt skall överraskas av inkassokrav eller, än värre, betalningsanmärkning. Glad därför att jag börjar tro att P-boten på något underligt sätt försvunnit i hanteringen; att P-vaktens handdator kraschat; att hela datorsystemet gått i backen; helt enkelt att ett mirakel har inträffat.

Fel fel fel fel fel! Jättefel! Idag, 7 februari nås jag av en påminnelse från Vägverket, utskriven 2006-01-31. En och en halv månad för att skriva ut påminnelsen och sedan sju dygn för att befordra den per post. Det är svårt att anklaga myndigheten för snabb handläggning och extrem girighet. Det bästa av allt är betalningstiden. Sista betalningsdatum är sista februari, dvs två och en halv månad efter att boten utfärdades. Annat är det med de privata parkeringsbolagen som bara är i branschen för pengarna. Där är nog skulden utmätt och klar efter så lång tid.

Kära, trygga Vägverk! Du skall genast få betalt. Nåja, 28 februari får du betalt. Jag skall sluta gå runt med falska förhoppningar, nu när jag insett vilken trogen vän du är. Du glömmer aldrig bort. Aldrig någonsin. Du är nästan som döden!

Och Skatteverket…