IT

Ge mig ett slumpat lösenord på en papperslapp jag kan lägga i fickan!

Alltså jag förstår inte hysterin med att byta lösenord var 60:e dag, som företaget kräver. Vad positivt kan någonsin komma ut av det?

Argumentet brukar vara något i stil med att lösenord på något sätt läcker ut och att de därför bör bytas med jämna mellanrum för att de inte skall hinna läcka för långt.

Det kanske är sant att lösenord läcker. Vad vet jag? Mina lösenord läcker inte på något sätt som jag är medveten om men det är klart att om någon avlyssnar mitt tangentbord så läcker det förstås.

Om man har delade lösenord läcker det kanske, men det är ju inte tillåtet med delade lösenord längre. Alla skall kunna logga in med sitt personliga konto, registreras, mätat och vägas. Och bevisföras förstås. Ifall något händer någon gång har vi här en ocean av logginformation som eventuellt kan användas för att utse en syndabock.

Men så var det ju grejen med de ständiga lösenordsbytena. Jag kan föreställa mig att det är möjligt att övertyga människor om vinsten med att ha ett bra lösenord och att hålla det hemligt. Ett lösenord att minnas alltså. Det tror jag faktiskt kan fungera.

Men vi tillåter ju inte det. Istället skall vi tvingas byta lösenord sex gånger per år. Det blir sex nya lösenord att lära sig, varje år. Hand upp alla som tror att någon orkar lära sig sex nya, bra, svårknäckta lösenord om året. Någon?

Kanske om man är autistisk. Då kan man nog byta lösenord varje dag. Men det är jag inte. Åtminstone inte på något diagnostiserbart sätt. Inte mina kollegor heller.

Så vi människor gör det vi är bäst på. Vi överlistar maskinen och inför ett sytem som fungerar och som är enkelt att komma ihåg. Vi börjar med lösenordet kuk0kuk. Sedan byter vi till kuk1kuk och så räknar vi vidare upp till kuk9kuk. Därefterbörjar vi om, för då har maskinen glömt och förlåtit.

Det här blir ju jättesäkert och bra. Dessutom underlättar det när man delar ett konto, för man behöver bara hålla ordning på dagarna och vilken siffra man är på för att kunna logga in för all framtid.

Vad var det vi skulle uppnå med det här egentligen?

Dagbok

Ännu en handsfree i papperskorgen

Blåtandshandsfree från Jabra

Den blinkar fint efter gårdagens mjölkbad. Det är också i stort sett det enda den gör, min handsfree. Den andra på kort tid som går åt helvete. Förra gången det begav sig försvann den under mystiska omständigheter i Stockholm.

Men under solen är sällan någonting nytt. Såhär ser statistiken ut sedan 1998:

  • Två mosade displayer
  • Tre sönderslitna kabelhandsfree
  • Två trasiga styrpinnar, varav en på garanti och en vattenskadad
  • En mosad knappsats (tjänstetelefon)
  • En vattenskadad telefon (glappade och lät till slut som Niagarafallen)
  • Ett krossat hölje
  • Två blåtandshandsfree åt helvete, inom loppet av tre månader

Bland övrig elektronik noteras följande:

  • Ett söndersparkat (sic!) nätverkskort
  • En styck vattendator
  • Ett utslitet tangentbord (Eventuellt samband med vattendatorn ovan kan inte uteslutas.)
  • Ett utslitet (sic!) moderkort på samma vattendator
  • Ett (och det här är jag extra stolt över) trasigt tangentbord på kollegas dator, efter suddgummikrig

Kära elektroniktillverkare,

Ni är välkomna att försöka, men jag tvivlar på att ni någonsin lyckas utveckla en produkt som jag inte kan ta livet av på ett eller annat sätt.

Noterat

Senaste nytt från Apple: iMyth, iFantasy och iLie

Jag vet inte vad det är med Mac-kollektivet egentligen, men jag vet att de lever i en fantasivärld, en sagovärld med kungar, riddare, prinsessor och troll.

Jag vet detta för att jag har wallraffat. I två månader nu har jag wallraffat som Mac-ägare. Jag har ägt en Mac, jag har använt min Mac till arbete. Jag har observerat andra Mac-ägare och jag har fått höra både det ena och det andra om Macen och dess förträfflighet.

“Mac har inga virus.” “En Mac hänger sig inte.” “Mac är bättre än PC.” I all oändlighet håller det på.

Problemet är att alltihop är lögn. Det är ett luftslott som Apple fått Mac-ägarna att bygga upp och som man vårdar varsamt. Hela varumärket Mac bygger på detta luftslott.

Jag vet inte vad dessa Mac-frälsta gör med sina datorer för att upprätthålla myten, men kan berätta vad de inte gör: De kopplar aldrig upp sig.

En Mac-ägare kanske ansluter sin dator till internet. Helst bara via Apple Airport men i undantagsfall kan Mac-ägaren tänkas koppla in sin dator via annan hårdvara, även om det tar emot.

Där någonstans tar det slut. En Mac-ägare skulle aldrig få för sig att springa omkring med sin dator och koppla upp den tjugo gånger per dag via minst tio olika nätverk. En Mac-användare håller absolut inte på och ansluter sig till internet via mobiltelefonen.

Även om Mac-ägaren skulle göra allt det där finns det andra gränser. Mac-ägaren tar hellre livet av sig än nedlåter sig till att dela filer i ett nätverk. Undantaget att ansluta sig till en annan Mac via Appletalk, det är riskfritt, men hellre låter sig Mag-ägaren slitas i stycken av vilda hästar än han eller hon använder sig av suspekta protokoll som Samba eller ännu värre, NFS, för att dela filer.

Skälet till att Mac-användaren låter bli alla dessa saker är att det annars skulle uppdagas att Mac kanske inte fungerar så felfritt och är så perfekt som myten gör gällande.

En Mac hänger sig. Jo, jag lovar! Den hänger sig. På riktigt. Man måste göra norsk reset för att få liv i den. Ibland hänger den sig bara för att den lagt sig i viloläge. Det är mycket imponerande av Apple att lyckas mörka detta.

En Mac ballar också ur. Speciellt ballar nätverket ur med jämna mellanrum. Alldeles nyss, till exempel, fick min Mac för sig att file servern hade gått och lagt sig. Så var det förstås inte. Istället var det macen som behövde startas om för att bli vettig igen.

Sådär håller det på och det finns liksom ingen gräns för hur länge jag skulle kunna hålla på och tala om exakt hur mycket Mac OS X inte på något sätt skiljer sig från något annat operativsystem i stabilitetshänseende.

En sak till som en sann Mac-ägare aldrig gör. Han eller hon installerar aldrig någonsin några program vars namn börjar på något annat än i. Då skulle man ju kunna göra något med sin dator och eventuellt upptäcka att den inte fungerar så perfekt som man gärna vill tro.

Humor

Kvällstidningarna ljuger – Vårstädning utan resultat

Vårstäda datorn i 15 minuter, skriker Expressen och GT i kör

– Vårstäda din dator, skriker löpsedlarna för både GT och Expressen idag. Uppenbarligen börjar det bli så varmt på redaktionerna att idéerna tryter. Tyvärr drabbar detta oss läsare negativt då vi får dålig, ja rent av felaktig, information.

Vårstädning: Här städas datorn med dammsugare

Enligt löpet skall 15 minuters städning av datorn leda till en hundraprocentig prestandavinst. Datorn skall alltså bli dubbelt så snabb. Exakt hur detta hänger ihop till framgår inte riktigt, men efter både 15 och 20 minuters minutiös rengöring av redaktionsdatorn konstateras ingen prestandaförändring över huvud taget.

Jag är mycket besviken och förstår inte vad som gått fel. Kanske måste har jag fel sorts dator och måste byta till en PC för att den här sortens trolleri skall fungera.