Kategori: Humor

Syrrans Granne firar sitt ettårsjubileum med en ny, fräsch omstart på ny adress.

Stay tuned for even more dumheter och annat trams!

Jag hade en bra idé förut. Jag skulle skriva en krönika om hur jag blivit en kvällstidningsmänniska. En krönika om hur Punkt se vinner gratistidningskriget på sitt anslag och sin form. Jättebra skulle den bli. Som vanligt i framtiden.

Istället blev den jättedålig. Så dålig att jag var tvungen att slänga skiten och börja om. Tre gånger. Sen tröttnade jag på det och nu sitter jag här som ett fån.

Jag tror det började någonstans i forntiden för ungefär tre veckor sedan med att Fredrik Reinfeldt avslöjade att ett par av ministrarna i hans regering hade anlitat svart arbetskraft.Detta gjordes naturligtvis för att förhindra ett massmediedrev. Sen gick allt åt helvete och så började det snokas upp obetalda tv-avgifter och ytterligare svarta tjänster och något fall av skatteplanering.
Plötsligt gick det inte att läsa morgontidningen längre. Den innehöll inga nyheter utan det var bara ett ständigt omtuggande av samma saker dag ut och dag in. Total fartblindhet bland samtliga inblandade. Efter ett par veckor verkar tidningarna själva ha vaknat och upptäckt att ingen var intresserad längre. Snabbt fram med dementiapparaten. Nu kör vi drevet på drevet och kritiserar oss själva och vår idioti en stund. Uppenbarligen ett ämne som berör med tanke på stormen av kommentarer.
Nu börjar nyhetsrapporteringen se normal ut. I många fall är det som rapporteras faktiskt nyheter. Återigen ställer jag mig frågan varför jag egentligen betalar för det här. Är det värt pengarna? Och varför betalar annonsörerna? Vet annonsörerna om att jag slängt tidningen åt helvete varje morgon i över en veckas tid i vredesmod över den fullständiga bristen på eftertanke på redaktionen.
Förresten undrar jag hur det står till med den egna intelligensen, eftersom jag ju själv just nu utbildar mig till journalist. Är det här verkligen en cirkus jag vill vara en del av?

Syrrans Granne besökte igår Peter Kullring, Sydnytts man i Blekinge. Att kliva in i SVT:s lokal i Karlskrona var inte likt något jag hade föreställt mig. En lokal på kanske 80 kvadratmeter med ett par skrivbord, ett konferensbord, en soffgrupp och ett rackskåp med datorer. Det såg ut som på vilket småföretag som helst.

Anledningen till besöket var att göra en intervju för mediaporträttet vi skriver i skolan. Man vet ju aldrig vad som händer men Blekinge höll sig på mattan denna dag så vi kunde hålla intervjun på plats som planerat och ställa våra frågor. Fast sanningen är att vi knappt behövde ställa några frågor. Intervjun gjorde sig nästan av sig själv. Det kanske alltid är så när man intervjuar journalister. Jag vet inte. Jag har aldrig intervjuat någon journalist förut.

Om jag skulle valt vinkel på förhand hade jag kanske valt att inleda med något om föreningen Kroppkakans vänner. Det är ju ganska speciellt. Nu blev det ju mycket intressantare än så. För oss i alla fall. Vi diskuterade public service och journalistik i en salig röra.

Min favoritfråga om vad som blir journalistens roll i en framtid när alla skriver och filmar förblir lika obesvarad som tidigare. Alla jag frågat hittills är övertygade om att redigerade nyhetsprodukter på något sätt kommer att finnas kvar och efterfrågas även i framtiden, om så varende människa på hela jordklotet startar sin egen blogg. Hur det skall fungera är föremål för spekulation, om ens det.

En som funderar över någon typ av framtida journalistik är Oscar Swartz, som verkar vara inne på någon form av kollektiv journalistik. Det är säkert inte den slutliga modellen, men en kombination av blogg och diskussionsforum tillsammans med rätt mix av intresserade kan nog bli spännande.

En sak Peter Kullring är säker på är att välutbildade journalister har en viktig plats att fylla i framtiden. Inte så mycket för att det krävs något speciellt för att skriva, filma och klippa. Det gör det i och för sig, men det är en annan historia. Framför allt behövs journalisten i rollen som researcher. Man måste vet hur man granskar makthavare, hur man tar fram information och dokument även när någon försöker dölja dem. Det är ingenting som man bara kan; det är något man måste lära sig. Vissa kommer förstås att bli bättre än andra. Naturbegåvning kanske.

Ett annat verktyg som han ser som vital är faktiskt redaktionerna. Jag har föreställt mig att alla kommer att bli frilansare, men enligt Kullring är det nödvändigt att ha en väl sammansatt grupp av människor man känner väl och litar på, i synnerhet när det händer dramatiska saker. När jag tänker på det nu så inser jag att han naturligtvis har rätt men att det inte hindrar att alla är frilansar. Det är bara en fråga om vad man menar med redaktion och vad det är som håller samman den.

Nej det går inte! Hjärnan har smält. Jag skyller allt på den vedervärdiga korvstoppningskursen (det är jag som är korven) i Mediekunskap.

Bra föreläsningar + dålig planering = Ja, vad fan blir det egentligen? Bra och anus på samma gång. Branus helt enkelt. Man lär sig mycket, blir mycket frustrerad och får ett skitbetyg. Höjdpunkten kommer att bli att skriva kursutvärderingen. (Ilsken ton, max 4000 tecken inklusive blanksteg.)

Ja, det gick alltså bra på det där intagningsprovet. Tillräckligt bra. Men det vet ni ju redan, ni fem som läser här.

Gonatt!

Nu är det mycket längesen sist, Ja, det är så längesen att det nog var i självaste forntiden som jag senast var här och skrev.

Vad som hände? Det vanliga. Eller kanske inte riktigt det vanliga men det dog och det är åtminstone som vanligt.

Inom en vecka utlovas dock grannens nya kläder. Det blir stor urpremière med pompa och ståt.

Ärs! Vem är det jag försöker lura egentligen? Det blir ingen jävla pompa. Pompa är bortrest och har inte tid att dyka upp här bara för att jag fått tummen ur. Och utan pompa, vad skall man då med ståt? Nej, det blir mer blygsamt än så.

Jaja, nu måste jag i alla fall läsa litteratur och skriva tråkiga inlämningsuppgifter. Dystergökarna har inte upphört med sina försök att förstöra vardagen i alla fall. Någonting är alltså som vanligt.

Högmod går, som de flesta av er antagligen redan vet, före fall. Nu var det väl ingen överraskning i och för sig att intagningsprovet till journalistprogrammet inte skulle vara som högskoleprovet på något sätt. Jag får väl helt enkelt erkänna att jag kanske inte var riktigt mentalt förberedd på det som komma skulle. Lika bra var väl det…

Själva skrivandet orsakade inga större problem. Inte heller bokstavsluckorna. Men så var det den där sista delen. Provet i samhällsorientering. Där någonstans kan man väl säga att luften gick ur det hela. Tur att det var sista momentet. Eller kanske inte tur. Är det bra eller anus att lämna övningen med känslan av att det gått fullständigt åt helvete?

Nu är det bara att hoppas att de andra är lika obildade som jag själv, så kanske det kan gå vägen även för mig.

Universum fyller blixtsnabbt alla tomrum som uppstår med något nytt. Man kanske inte förstår med en gång, men efter en stund kommer insikten smygande. Det tog inte mer än ett dygn från att jag fått iväg bilen tills jag istället hade något annat i mitt liv som tog plats istället. Förvisso inget materiellt ting utan mer en känsla men det är ju trots allt känslor som tillvaron är fylld av även om vi ibland använder oss av materiella ting som katalysatorer. Det är märkligt hur man så snabbt kan finna en helt ny situation naturlig efter så lång tid. Det är som om det bara väntade på att hända.

Nu vet jag inte om jag vågar köpa ny bil. Då kanske hon går sin väg. Men så kan det väl ändå inte vara?

Jag har flera gånger på senare tid blivit varse att folk inte förstår vad jag menar när jag säger att ”jag försöker få iväg min bil.” Hur kan man inte förstå vad som menas med det? Jag trodde det var ett allmänt vedertaget uttryck, men det kanske är något påhitt från Stockholm.

Hur som helst så fick jag äntligen iväg bilen idag. Jag har väntat ganska länge på detta ögonblick men när det plötsligt hände drabbades jag av den närmast chockartade insikten att min bil som jag såg köra iväg inte längre var min. Som ett tydligt bevis för att vi är slavar under materien är det nu som ett stort tomrum i tillvaron. Någonting som har varit ständigt närvarande är inte längre där. Det är konstigt. Som att plötsligt vara utan jobb eller bostad. Jag förstår inte.

Min nya karriär som spårvagnsåkare höll på att sluta i katastrof redan i inledningen. 10 minuters försening var precis vad jag inte behövde. Dessutom är ju kostnaden för att åka spårvagn den korta biten högre än för att åka bil. Vad är det jag har gjort egentligen???

Nä, men om jag skulle ta och renovera någon av mina cyklar kanske. Eller köpa en ny. Cykla kan man göra på våren och sommaren. Nästan. Egentligen går det inte på grund av alla backar.

Det blev en gubbe igen. Det kanske inte är så konstigt egentligen att den som har för vana att sälja lagom begagnade automatväxlade kombibilar av märket Volvo ofta får gubbar som köpare. Det är väl något som gubbar gärna köper. Det är jag och gubbarna. Men nu får det vara bra! Det är roligt med bra bil, men inte sååå roligt. Det är för lite rol för pengarna. Jag förväntar mig mycket mer än såhär. Den har varit till glädje och den har varit till förbannelse. Aldrig direkt till sorg. Men nu är det slut.

Det regnar som fan ute så jag verkar slippa springa. Det var dumt! Jag hade behövt springa. Det hade varit lämpligt idag. Jag har varit så slapp! En hel vecka har jag slappat. Inte var det mycket bättre veckan innan. Lite bara. Jävla alpresa! Den förstörde allt! Men det var jävligt roligt där i Alperna så jag får nog ta tillbaka det där med jävla alpresa.

Bot och bättring skall jag göra. Imorgon. Det och i helgen. I helgen är det Climb-in och traditionsenligt kommer det att regna. Det är nästan helt säkert.

En petmoj befanns på måndagkvällen vara nästan omöjlig att uppbringa. Det var Syrrans granne som efter tvättidens slut ställdes inför problemet att öppna en strömlös tvättmaskin och då blev i akut behov av en petmoj.

– Jag testade alla möjliga varianter men vad jag än tog till så var springan för smal, säger en företrädare för Syrrans granne.

Kritiker hävdar att Syrrans granne bara är lat och att ett lager av utmärkta petmojar förvaras i dennes vindsförråd, någon som bestämt tillbakavisas.

– De som säger sådär har uppenbarligen ingen större kunskap om eller erfarenhet av att använda petmojar, avslutar samme företrädare.

Historien fick ett lyckligt slut i och med att ett gem till slut kunde uppbådas. Det var länge osäkert om det skulle lyckas men till slut segrade människan över materien och allt kunde äntligen återgå till det normala i den lilla bostadsrättsföreningen uppe på berget.

Syrrans granne är nu åter efter en veckas surfsemester i franska Alperna. Förutom själva surfandet har resan varit fylld av sprit, dekadens och skandaler. Mer om detta i senare artiklar då vi även hoppas kunna presentera bilder av eländet.

Först måste dock syrrans granne vila upp sig i några dagar. Det är hårt att vara hård.

Det kommer lön den här månaden också. Tur för mig! Då kan jag betala hyran och en massa annat krafs.

För övrigt har jag lekt konsult i dagarna två, så nu känns det som om någon bytt ut hjärnsubstansen i huvudet mot mjöl. Urs! Jag vet inte om jag vill arbeta mer. Jag vill bara slappa. Åtminstone en stund. Två år.

Jag vet inte om jag klarar att slappa heller. Jag kanske skulle börja med välgörenhet. Eller kanske något annat.

Oj! Vilken stuns den här texten inte har!

Undertecknad deltog idag i den nationella fylleriövningen Högskoleprovet. Naturligtvis kunde jag inte somna inatt på grund av, förmodar jag, kaffe och naturligtvis inleds därför dagen med engelsk läsförståelse, som för att skrämma igång hjärnan. För säkerhets skull låg det en omgång till av engelsk läsförståelse strax före lunch. Varför nöja sig med lite liksom?

Hjärnan verkar fungera ungefär som sist jag skrev Högskoleprovet för ungefär 150 år sedan. Inga skadliga ålderseffekter noterade än, förvånande nog. Jag lär väl komma till insikt när resultatet dyker upp.

Nu undrar ni förstås vad det här har med the ”få arslet rakat på scenen”-ceremony att göra. Inte ett skit skall jag säga er. Det är mitt lilla men tråkiga aprilskämt. Som en smäll på käften från mig till er ungefär. Eller som att få arslet rakat på scenen kanske. Jag vet inte så noga. Det är liksom inte min sak att avgöra. Det kära läsare, i den mån du nu fortfarande är det; läsare alltså; är din uppgift.

Svenska Dagbladet meddelade idag att Brasse skjuts ut i rymden. Den före detta barnprogramstjärnan är den förste i en lång rad artister som beslutat sig för att toppa sin karriär på detta radikala sätt och helt enkelt gå i omloppsbana.

– Detta kommer att ge mig helt nya möjligheter att nå en internationell publik, säger Brasse i en kommentar.