Du vet att du är nörd när skämtet omvänd polsk varmkorv får dig att nästan spotta ut tandkrämen, eller vad du nu har i munnen, över hela bildskärmen.
Om du å andra sidan inte fattar ett skit är det bara att gratulera. Det kan hända att du faktiskt är helt normal. Då förstår jag å andra sidan inte vad du gör här.
Mängder av apelsiner fick idag sätta livet till på öppen gata, mitt i centrala Göteborg. Trots den förfärande händelsen var det ingen som ingrep.
Allmänheten stod bara och pekade, oförmögen att ingripa.
Varför är det ingen som gör något?
Det är med viss vämjelse och en stor skopa obehag som jag numer bokar biljetter hos Stasis Järnvägar som börjat registrera vem som reser vart och när, tydligen för min trygghets skull. Det är visserligen ingenting som jag bett om eller kan välja, men tydligen är det något jag behöver eftersom jag annars kan bli bestulen på min biljett.
Exakt hur detta skulle gå till är mycket oklart. Det är rätt längesen jag förbeställde en pappersbiljett av SJ. Jag kan till och med tänka mig att jag skulle få betala extra om jag ville ha min biljett på papper.
Om det nu verkligen vore för min trygghet som denna registerföring infördes skulle det förstås vara helt frivilligt och för den delen belagt med en extra avgift. Om det verkligen vore något som någon av SJ:s kunder vill ha alltså. För om det är något som någon är intresserad att betala för så vore det naturligtvis oansvarigt av SJ att inte erbjuda denna tilläggstjänst.
Så är nu inte fallet och inte heller är det för min trygghets skull som SJ infört personliga biljetter.
Nej, det verkliga skälet till att SJ nu registrerar sina kunder och deras resvanor är att man säljer tågbiljetter alldeles för billigt. Det har helt enkelt varit lönsamt att köpa biljetter på spekulation och sedan sälja dessa till högre pris, närmare avresedatum. Detta är tydligen ett problem för SJ, men inte ett problem som de löser på ett marknadsmässigt sätt genom att sätta marknadsmässiga priser. Nej, istället införs obligatorisk registrering av kunderna och deras resvanor och i slutändan väljer SJ att ljuga kunderna rätt upp i ansiktet om orsaken.
Slutresultatet blir naturligtvis tomma platser på tågen. Det blir tomma platser därför att resan jag köpt med två månaders varsel kanske inte blir av. Tågbiljetten jag köpt är personlig och kan därmed slängas i soporna.
Slutresultatet blir förstås också att jag tvekar att ta tåget. Jag vet att SJ säger att de bara registrerar människors namn för att biljetterna är personliga. Det kanske är sant men det spelar ingen roll för när världens regeringar lägger en allt tätare filt av övervakning över samhället måste var och en välja att vara en del av övervakningen eller att vara en del av alternativet.
SJ har valt att vara en del av övervakningssamhället. De har valt att börja registrera sina kunder och deras resvanor när väl informationsinsamlingen börjat har den en tendens att utökas till allt mer information som sparas allt längre. En vacker dag kan SJ:s register över resor vara en del av statens övervakningsapparat, tillsammans med Västtrafiks register över resor och flygbolagens register över resor.
SJ vet hur man bygger badwill och olust. Det kan SJ göra eftersom de i praktiken har monopol på sina tågsträckor. Riktiga företag på riktiga, konkurrensutsatta marknader måste måna om sina kunder på riktigt.
Vad är grejen med ordet blindgalen egentligen? Blir människor extra galna när de är blinda? Blindgalenskap framställs ju gärna som det – den högsta formen av galenskap.
Är blindgalenskap på något sätt större än haltgalenskap, tredje gradens brännskadegalenskap eller få pungen klämd i dörröppningengalenskap? Skulle inte tro det? Man lär ju bli galnare av att få pungen klämd i en dörröppning än av att bli blind.
Och hur är det med förlust av andra sinnen. Själv tror jag att jag skulle bli galen om jag blev döv. Eller stum. Eller kanske dövstum. Dövstumgalen skulle jag bli. Fast värre ändå vore det att vara dövstumblind.
Den som är dövstumblindgalen – Den personen är galen på riktigt. Bra mycket galnare än någon som bara är blindgalen…
“Ursäkta mig, men är det möjligen ett par lederhosen jag ser där i köttkvarnen?”
Du vet en sån där dag när bilarna kryper fram på gatorna och trafiken segar sig? Det behöver inte bero på förarna. Det kan vara bilarna som har en dålig dag och är lite hängiga. Det kallas “bad car day”.
Skillnaden mellan att jobba med IT och att arbeta i den fysiska världen är att inom IT-branschen är det ingenting konstigt om lagret du arbetar i plötsligt är borta när du kommer till jobbet på morgonen. Någon kan ha råkat trycka på fel knapp och *poff* så finns det inte mer.
Om du har tur går det att återställa från en säkerhetskopia.
Hur ska man egentligen bete sig här? Finns det någon bra trafikregel att tillämpa? Får man välja själv åt vilket håll filen går?
Så många frågor – Så få svar…
Uppståndelsen blev stor när det blev känt att Systembolaget nobbat Blossa 09 och beslutat att inte ta med den i det ordinarie sortimentet. Särskilt förvånade var förstås olika företrädare för Vin & Sprit, som minsann inte alls kunde förstå beslutet.
Efter att ha smakat på den kan jag inte annat än att hålla med Systembolaget i deras bedömning, för Blossa 09 är allvarligt talat inget vidare.
Den ska smaka clementin enligt flaskan, men när vi dricker glöggen varm lyser just den smaken med sin frånvaro. Den smakar lite glögg, men ganska tråkigt.
Lagd på is får den desto mer smak av citrus, men det är framför allt en väldigt besk smak (som av apelsinskal) som gör sig påmind.
Nej, ska du dricka Blossa 09 med någon behållning får det bli i halvkylt tillstånd. Runt 10-12 grader gör den sig hyfsat, men det smakar ju inte direkt glögg.
Kan man bli slöare?
Jag gjorde det verkligen. Jag markerade alla filer i min Documents-katalog, tryckte shift-delete och sedan enter.
Deleting 417 files from Documents
Ojdå! Det var ju inte det där jag skulle göra. Jag skulle ju bara ta bort en underkatalog, inte hela innehållet.
Nåja, detta blir ett utmärkt tillfälle att se vad Windows Vistas inbyggda backupverktyg kan vara värt. Om jag har riktig tur kanske jag kan få tillbaka filerna som de såg ut igår, inte som de såg ut för en månad sedan, eller kanske två, när jag började använda den här datorn.
Väl i hemmanätverket drar jag igång Backup and Restore Center och provar. Det går bra nästan direkt, men jag tycker det är lite underligt att jag måste gå till olika dialoger för att välja kataloger och enstaka filer. Vad är grejen?
Hur fungerar det då?
Jo, det inbyggda backupverktyget i Windows Vista fungerar, nästan. Men det är ju som vanligt i Windows att Microsoft har fuckat upp allting på något bisarrt sätt.
Det normala, eller åtminstone det jag förväntar mig, när jag gör backup av något är att allt ingår. Det kan möjligen finnas någon systemfil som alltid är öppen och som därför måste hanteras på något speciellt sätt, men när jag gör backup på min hemkatalog så räknar jag faktiskt med att jag får en backup av allt som ligger där.
Så funkar det förstås inte i Windows Vista. Nej, där har Microsoft bestämt att bara vissa filer får vara med. Så jag får tillbaka det mesta av mina dokument, men det där shell-scriptet, vars namn slutar på .sh, finns inte med över huvud taget.
Nu sitter jag här och undrar hur det står till med andra filer. Har Microsoft till exempel bestämt att php-filer inte heller ska finnas i min hemkatalog? Hur blir det då när olyckan är framme och mina bloggteman plötsligt inte finns?
Nej, den här backuplösningen åker ut nu genast, med öronen före. Från Redmond levereras bara en jävla massa opålitligt skräp, precis som vanligt.
(Ja, nu kommer det någon beskäftig idiot och berättar om hur fantastiskt allt ska bli i Windows 7. Hur det blir i verkligheten kan det hända att vi får veta inom kort, om inte Windows Vista hinner åka ut innan dess…)