Jag har verkligen försökt. Inte för att jag kände något direkt behov, men till slut blev det ju oundvikligt med fullkornspasta. Jag fattar inte grejen, men det brukar jag inte göra när sådana här matreligioner dyker upp.
Den är brun och smakar papp. Att den är brun struntar jag i, men det här med att den smakar papp. Varför finns produkten kvar? Gillar människor att äta papp? Varför inte äta papp på riktigt i så fall? Jag tänker inte ställa upp på det här längre! Jag vill äta mat som smakar gott! Ni andra kan sitta där och uppnå evigt liv, eller vad det nu är ni hoppas uppnå genom att tugga i er skräpet men jag vägrar! I fortsättningen väljer jag fiberfritt. Jag får säkert cancer och dör i förtid av det men jag slipper åtminstone äta papp.
En ihållande oordning härskar sedan sommaren här i lägenheten. Då någon gång inleddes ett målningsprojekt i hallen och det är precis som om lägenheten ännu inte hämtat sig efter detta. Målningsjobbet är förstås inte heller klart så det kanske inte är något att förvånas över.
Beskedet slog ned som en bomb vid lunchtid idag: Soppsleven var borta! Det var under tillredningen av en linssoppa enligt Elins gamla recept som det uppdagades att soppsleven inte längre fanns på sin plats. Trots omsorgsfullt letande i lådor och skåp stod den inte att finna.
Total idetorka. Så har det varit nu i över en vecka. Nu stannar ju inte resten av världen av för det. Snarare bara maler den på och till slut blir man alldeles omkörd och ifrånsprungen om man inte ser upp. Det måste ju vara varje bloggares värsta mardröm.
Gårdagen ägnades helt otippat åt botaniska studier. Egentligen är det väl rätt uppenbart vad som skall hända när man släpper in två tekniker med nyinköpta kameror i en botanisk trädgård. Rätt vad det är så står man ju där med kameran 1 cm från någon okänd blomma och mixtrar med olika inställningar.
