Författare: syrrans granne

– av hannaholivia

12.44 tuffar tåget iväg från Stockholm central. Jag är tvungen att lämna mitt Stockholm än en gång. Jag slår mig ner, på den såklart bak- och framvända platsen. Jag sjunker ner och har planer på att sova eftersom de två senaste dygnen har saknat viss sömn.

Jag hör en konversation på långt håll. Det vill säga utanför tåget. Det är ett språk jag inte känner till. De talar högt och jag är osäker på om de är ett gräl eller om de bara pratar om vädret.

De kliver in i min vagn och slår sig ner en bit längre bort. De stimmar värre en 60 fulla dalmasar. Jag försöker trolla bort mig till första klass. Det misslyckas. Paret reser sig och väljer att byta plats. Pust tänker jag, tills de väljer platserna BAKOM MIG!

Min hjärna håller vid det här tillfället på att explodera. I Borlänge, cirka 2,5 timmar senare kliver de av. Då har de fortfarande inte slutat stimma. Jag funderar på hur man orkar. Om man inte blir torr i munnen, om man verkligen kan hitta ämnen att högljutt diskutera om i flera timmar. Något svar har jag såklart inte. Jag fattade inte ett ord.

Under resan har jag dock ett nöje. Två äldre herrar sitter på platserna bredvid mig. De har med säkerhet passerat 80. De har en varsin portfölj med sig. I den enas ligger tre gamla brev med frimärken. De tar upp dem, tittar på dem och lägger tillbaka dem. Den ena herren berättar att han brutit tre revben igår, i sitt kök. Den andre herren tar av sig skorna och lägger upp fötterna mittemot, det vill säga på platsen bredvid revbensherren. Min blick dras genast mot hans strumpor. Den ena än lysande grön, den andra är lysande orange. Konstigt. Revbensherren blir sugen på kaffe. Inte den andra. Tro inte att han flyttar på fötterna. Nej, herren med de brutna revbenen får klättra över den andra. En kollosalt rolig syn.

När han är tillbaka ringer det i en telefon.

– Oj, nu ringer apparaten. (jag kom genast att tänka på en helt annan apparat) Tänk att jag aldrig hittar apparaten när den ringer. De hinner alltid lägga på.

– Men kan du inte se vem som ringt då?

– Nej, det tror jag aldrig. Hopplös apparat.

Han hittar nu apparaten som visar sig vara en hyfsat ny Nokia. Han slår ett nummer, håller telefonen upp och ned och lyssnar noga.

– Nej, det är inte ens någon som svarar när jag ringer.

– av hannaholivia

Jag är som vanligt sen till tåget från Stockholms central. Jag rusar in i vagnen, svettig och upprörd över att jag inte äger ett jetplan.

Jag hittar min plats – men den är upptagen. Där sitter en man. Jag förklarar att det är min plats.

– Dit ar min plats, svarar han.

– Nej, tyvärr det ÄR min plats.

– Dit ar min plats.

– Nej, det är min!

Han tar fram sin biljett.

– Hoppsan, fel vagn.

Jag suckar och ska precis kasta upp min väska på hyllan. Då reser han sig. Och *PANG* jag råkar slå till honom i huvudet.

– Aj, aj, aj, åmar han sig.

– Förlåt, det var verkligen inte meningen.

Folk skrattar åt mig.

Jag slår mig ner. Resan till Borlänge är en pest, som vanligt. Sen tågbyte.

Personalen på Tåg i Bergslagen informerar om att AC:n är sönder. HURRA! Det är ju bara 45 grader varmt. Jag svettas, jag är riktigt äcklig. Precis som alla andra, och stanken av korpenlag efter match sprider sig i vagnen. Jag vill spy.

Jag sneglar på en tjej som sitter bredvid mig. Hon ser bra ut där hon sitter med sin bok, så plötslig – börjar hon äta hårskorpor. Hon riktigt maler i sig. Jag vill spy.

Jag blickar framåt och försöker glömma det fruktansvärda. Två killar sitter framför mig. Med skön stockholmska snackar de om ditten och datten. Bakifrån har de snygga frisyrer, den ena har även en snygg klocka. Jag vilar ögonen på dem. Skönt, jag vill inte spy.

Sen ska de kliva av. De ställer sig upp och vänder sig. JESUS! Vilken katastrof. Den ena väger 250 kg och den andra ser ut som om han varit med om en bilolycka. Jag vill spy.

Jag gör ett försök att ringa Lina, som förövrigt ska hämta mig. Vad händer? Batteriet tar slut. Jag letar efter ett uttag. Det finns inget. Jag vill spy.

Rättvik, skönt, snart framme! Tio minuter från Mora gör tåget en tvärnit. *PANG* Vi väntar på att nån ska säga nåt i högtalarna, vi väntar, vi väntar och vi väntar… Värmen stiger till 800 grader. Jag vill spy.

30 minuter senare kommer en svettig lokförare ut.

– Vi har slut på luft. Vi kan inte åka längre.

KATASTROF!

Han hoppar ut och försöker mecka. Jag vill röka. Jag vill andas. Till slut öppnas dörrarna och passagerarna slänger ut sina näsor för att inte kvävas.

20 minuter senare förstår vi att det är kört. Vi får hoppa, två meter ner med packning. Väska efter väska – sen traskar vi. 250 meter genom skogen. Mallisresenärerna kånkar på STORA resväskor. Jag kånkar på mina 20 småväskor… Jag vill spy!

Ut från skogen, på riksväg 70 kommer 60 äckliga, upprörda och svettiga tågresenärer som vill SPY!