Måsattack och dunbollar på Kompassgatan

Att passera Kompassgatan 13 var som att röra sig genom ett krigsområde. Tre måsar turades om att attackera från låg höjd. Situationen var helt obegriplig ända tills de två dunbollarna upptäcktes.

Det rörde sig helt enkelt om curlingföräldrar som cirklade över sina, antagligen ganska nykläckta, avkommor.

Enligt Fågelcentrum (Ja, detta finns.) skulle det bara vara att ta ungarna i handen och flytta till närmsta gräsmatta. Tyvärr hjälper det föga när den är ungefär 15 m2 stor. Att försöka flytta dem till Slottsskogen kändes tyvärr som ganska ogörligt, utan tillgång till hjälm och en rejäl sköld.

Vi på redaktionen vill i alla fall önska de båda telningarna lycka till i asfaltsdjungeln. Livet är fullt av faror när man är liten, även utan stora, vrålande bussar som passerar alldeles i närheten.

DN: Män har aldrig sex med varandra

Som en del i förberedelserna för kommande Mars-resor sitter sex män sedan igår inlåsta i en experimentkapsel på ett laboratorium i Moskva. Där ska de sitta i 520 dagar, lika länge som en resa tur och retur till Mars beräknas ta. Detta skriver DN om i en artikel.

Det är intressant i sig, men artikeln blir extra intressant när man kommer till denna passage:

Att alla deltagarna är män gör att ett element bortfaller i experimentet — de sexuella spänningar som skulle kunna uppkomma under en så lång rymdfärd med en könsblandad besättning.

Det kanske bara är jag som är konstig, men känns det inte som om DN missar något nu?

Felet med webbteve

I en skriven text kan jag snabbt läsa igenom inledningen (Vi journalister envisas med att kalla den ingress) och se om innehållet verkar vara intressant. Med en skriven text framför mig kan jag prata i telefon eller kolla nyheterna samtidigt som jag skumläser den för att hitta de intressanta bitarna. En skriven text kan jag läsa i flera omgångar. Jag kan hela tiden se var jag är och vad jag läste senast.

Med video däremot, eller webbteve som det heter den här veckan, är det en annan sak. Med  webbteve måste jag titta och lyssna i 20 minuter för att kanske, bara kanske, hitta något intressant. Det finns i allmänhet ingen ingress, ingen innehållsförteckning och inga käcka bookmarks eller länkar att snabbspola till, ifall jag bara är intresserad av en liten del av inslaget.

Naturligtvis går det att åtgärda flera av de där bristerna. Rent tekniskt finns lösningarna, men ingen producerar någonsin webbteve på det sättet.

Jag har länge tyckt att webbteve är ett undermåligt och ganska ointressant sätt att sprida information, men jag har tidigare haft svårt att sätta fingret på problemet.

Eller så är jag bara gammal. Så kan det vara.

Tills motsatsen är bevisad tänker jag fortsätta producera text och bilder. Det är också så jag tänker ta del av information. Tills någon gör något bättre.

Göteborgsvarvet: FAIL! (2:07)

Med ett så här dåligt resultat tänker jag inte ens bemöda mig med att ta reda på den officiella tiden.

Jag tror att nästan allt gick fel. Slutligen var det värmen som tog knäcken på mig.

Inför nästa år blir det skärpning, uppsträckning och nya friska tag. 1:30 ska besegras om jag så får hålla på tills jag blir 80 år.

Inför Göteborgsvarvet – fotoreportage från startområdet

Nu börjar det dra ihop sig inför årets gatlopp, eller Göteborgsvarvet som det heter i folkmun. Med kameran i hand tog jag en sväng runt startområdet för att få ut min nummerlapp och kolla in förberedelserna.

Ett startbevis är en bra början. Men vad bevisar det egentligen? Att galenskaperna har startat?

Här någonstans är min nummerlapp. Faktiskt alldeles till vänster om bilden.

Över 50 000 anmälda till årets varv. Här är en som faktiskt tänker springa.

Denna plats skulle vi kunna döpa till Urintorget, eller något annat passande. Vi befinner oss trots allt i Göteborg…

Här börjar den skitviktiga blå linjen. Tappa inte bort den! Den slutar några hundra meter åt höger. Emellan gömmer sig 21 km löpning i vad som verkar bli strålande sol. I år gäller det att fylla vätskedepåerna.

Kundvård

Det här är en restaurang. Jag äter där ibland. De säger alltid hej när jag kommer in, men det är ju ingenting konstigt med att säga hej till sina kunder.

Idag gick jag förbi. De höll på och monterade staket och sopade upp skräp. Jag funderade inte så mycket på det där när jag passerade.

– Hej!

Det däremot, fick mig att haja till. Det hör inte till vanligheterna nämligen, att någon jag handlar av högst någon gång per månad känner igen mig ute på gatan.

Personalen på Cyrano känner igen dig och säger hej, inte bara när du kommer in för att äta, utan även när du passerar dem på gatan. Det kallas kundvård.

Att däremot göra som SvD, Tele2, Göteborgsvarvet, Göteborgs Filmfestival och en hel del andra företag och överösa sina kunder med epost och säljsamtal kallas kundmisshandel.

Du får räkna ut själv vilken metod som är mest framgångsrik för att tjäna pengar.