Etikett: ord

Forskare: Storkovan inte speciellt stor

Storkovan har länge gäckat forskarna. Trots att väldigt många genom åren tagit hem den har det hittills varit omöjligt att fastställa hur stor den egentligen är. Nu säger ett brittiskt forskarlag att de är nära en lösning.

– Vi har inte exakt kunnat fastställa storkovans storlek än, men vi börjar komma väldigt nära nu. Jag kan säga så mycket som att den inte är så stor som man först tror, säger gruppens ordförande.

Uppgifter som syrrans granne tagit del av under eftermiddagen gör gällande att värdet av storkovan ligger någonstans mellan en halv och en miljon kronor, alltså knappast något att låta sig imponeras av även om ett sådant tillskott naturligtvis alltid är välkommet.

Det är med andra ord läge att vara lite lätt skeptisk nästa gång någon säger att de kammat hem storkovan. Den är nämligen inte alls det. Stor alltså.

Det nya ”Det ligger på data”

En gång i tiden, det kan ha varit under tidigt 80-tal, när banker och andra myndigheter var ännu mer illvilligt inställda till undersåtarna än idag (Sic!) myntades frasen: ”Det ligger på data.”

Det blev snabbt en universalfras bland myndighetsanställda. En fras som kom till användning i stort sett jämt. När helst en person på en myndighet inte kunde, ville eller iddes göra något till undersåtarnas belåtenhet, dvs ganska ofta, användes förklaringen ”Det ligger på data.”

Att något låg på data var synonymt med att det var obegripligt, ohanterligt, bortom all kontroll. Det man inte kunde göra något åt på grund av att ”Det ligger på data” var alltså inte ens eget fel utan ”datans”. Åtminstone om man arbetade på en svensk myndighet.

Sedan gick det över. Säkert fanns det massor av orsaker. Personalen fick bättre kunskaper. Datorsystemen förbättrades. Till och med myndigheters inställning till undersåtarna förbättrades. (Egentligen inte, men gränssnittet blev i alla fall bättre.)

Sedan dök Internet upp och ställde allt på ända. Vi kan väl uttrycka det som att all personlig service försvann över en natt. Det är förstås en överdrift men personlig service, as we once knew it, är ett minne blott. Kommer aldrig tillbaka.

Visst, det är jättebra att kunna göra en massa saker på webben. Saker vi inte skulle kunnat drömma om att över huvud taget göra kan vi nu fixa till sittandes på toalettstolen om vi skulle ha lust.

Men det finns förstås en gräns för hur bra det blir. En gräns för hur mycket information som går att få ut och framför allt finns det en gräns för hur dåliga webbplatser användarna klarar av. Ibland måste man faktiskt vända sig till en människa med sitt ärende. Det är då den dyker upp. Den nya frasen.

Mina damer och herrar. Jag har härmed äran att presentera det nya ”Det ligger på data”:

”Det finns på vår hemsida”

Jaha!  Naturligtvis! Vilken idiot jag är! Jag hade ingen aning om att ni fanns på internet. Så dumt av mig att komma hit och förspilla er dyrbara tid med frågor när svaret finns på er hemsida. Någonstans. Bland femtusen andra saker som inte heller går att hitta. Dumma mig!

Det bästa är när man dessutom blir idiotförklarad. Som på Posten härom dagen. Då fick jag veta att ”Det finns på vår hemsida. Det är ganska logiskt faktiskt.” Logik är som alla vet en vetenskap som handlar om hur man hittar saker på internet.

Hemsida förresten? Vad är det för något? Eller jag vet förresten. Jag hade en hemsida. På 1900-talet. Det var en statisk html-sida som handlade om mig. Min person. Jag undrar om Posten och bankerna, alla försäkringsbolag och myndigheter försöker lura i mig att de är personer. Kompisar.

Jag är visserligen knäpp men jag är väl inte helt jävla dum i huvudet liksom! Hemsida… Väx upp nu! Vi lever faktiskt i framtiden.

Gör’t! – För seniorer

Uttrycket ”Gör’t!” som just nu gör sitt segertåg över världen har stött på patrull från oväntat håll. En oroväckande stor del av världens äldre befolkning har fått problem att över huvud taget uppfatta vad som sägs. Därför lanseras nu ett alternativt uttryck. ”Gök!” skall bli det nya ”Gör’t!” men bara för seniorer.

Svenska språknämnden beslutade vid sitt sammanträde idag att omedelbart införa den alternativa stavningen i den officiella version av svenska språket som bland annat alla myndigheter använder sig av.

Beslutet innebär att i all kommunikation riktad till människor över 65 års ålder, skall uttrycket ”Gör’t!” skrivas med sin alternativa stavning: ”Gök!”. För all annan kommunikation gäller precis samma regler som tidigare.

Huruvida klädtillverkaren Nike tänker följa språknämndens rekommendationer och byta slogan på sin seniorkollektion är inte klarlagt i nuläget.

– Gök! säger vi på redaktionen till Nike.

Gästblogg: ”Han är ett geni!”

Killar hyllar ofta och gärna andra killar. Gott så. Men det här med att i tid och otid utbrista: ”Han är ett geni!”. Vad är grejen med det?

Efter att ha retat upp mig på detta slog jag upp ordet geni. Och nu känns det lite bättre.

”Geni – person med extraordinär begåvning. Ett geni har en kombination av låg latent hämning och högt IQ. Kombinationen låg latent hämning utan högt IQ gör att man blir galen, därför lever geniet med risken att bli galen om han stressar för mycket eller är med om en personlig kris. Det kan till exempel utlösas om geniet tar droger, är med om en skilsmässa eller kritiseras för sitt arbete.”

(Observera att geniet enligt definitionen är en man.)

Gör’t! I Frankrike!

Segertåget för Gör’t! fortsätter. Nu kommer rapporter om att fenomenet även spridit sig till utlandet. Bloggen Jordgubbsodlare rapporterar att uttrycket nu börjat plåga den annars så propra och språk-konservativa franska huvudstaden.

Det våras för den östgotiska dialekten. Inom kort kommer det nu världsberömda idiomet till just din by.

Badpapper

Bad- och toalettpapper

Toalettpapper känner jag till. Jag vet vad det är och hur det används. Men badpapper… Eller bad- och toalettpapper. Är det något man har när man badar? Är det ett papper som används istället för handduk?

Finns det alltså människor som är för fina (eller kanske för rika) för att använda handdukar och därför torkar sig med papper istället? Är de så många att det lönar sig att sälja speciellt papper?

Durs, urs, rurs, ärs och bärs

Med anledning av den uppkomna durs-debatten vill jag para påpeka detta. Ni slösar med bokstäver allihop och det är dags att tänka om!

På samma sätt som det inte heter ”bäsch”, ”kosch” eller ”travesch” behöver det inte heta ”dusch”, ”usch” och ”äsch”. Det är slöseri med bokstäver. Stavningarna ”durs”, ”urs” och ”ärs” fungerar minst lika bra, och är upp till 25 procent kortare.

Det är dags nu, att dra igång ett nationellt sch mot rs-program och möta morgondagen med ett helt nytt sätt att stava. Vi börjar med några enkla ord så kan vi utöka verksamheten efter hand, när det tar fart.

Vi kan! Om vi vill! Om alla hjälps åt!

Hatten: Jag självdör!

– Jag självdör!

Så säger hon, kvinnan. Hon har just kämpat sig uppför fyra trappor och kommit innanför dörren, tydligen under stora umbäranden.

Men alltså, det här med självdör, när dök det upp egentligen? Tidigare dog folk på det vanliga sättet men på senare år verkar det som om särskilt kvinnor har börjat självdö istället.

Är det värre att självdö än att dö på något annat sätt? Bättre? Jobbigare?

Dagens förkortning: *KPS*

*LOL* har nu fått sin svenska motsvarighet i form av uttrycket *KPS* som helt enkelt är en förkortning för att användaren i andra änden har så roligt att han eller hon helt enkelt kissar på sig av skratt.

Egentligen hade Kastrullis tänkt lansera denna världsnyhet men eftersom hon är alldeles för långsam och dessutom upptagen med att laga mat till undertecknad blir det istället här hos syrrans granne som vi är först med det senaste. Precis som vanligt.

Tio år utan historia

Vi lever i en tidsepok som inte finns. Eller, som inte kommer att finnas åtminstone. Inte historiskt i alla fall.

Jag vet inte om man kan påstå att jag minns 70-talet. Brottstycken möjligen. Jag minns definitivt 80-talet och 90-talet. Men den epok som är nu, den mellan 2000 och 2010, den kommer jag aldrig att kunna minnas. Den finns helt enkelt inte.

Hur skulle den kunna finnas? Den heter ju ingenting.

Vad är egentligen en postadress?

Postadress… Det måste vara den adress dit man får sin post, eller? För många av oss är det nog detsamma som bostadsadressen. Rätt många företag och myndigheter har nog däremot en separat adress för posten. En box, eller som Svullo, eget postnummer.

Men det är något som inte stämmer. Det gäller ifyllandet av blanketter där man anger sin adress, i allmänhet i avsikt att det skall komma fysiska försändelser hem till brevlådan. Det är alltså postadressen som avses.

I allmänhet har blanketten olika rutor. Först kommer rutan för namn. Den är lätt. Jag vet vad jag heter och det är precis vad som skall stå i rutan. Sedan kommer rutan för adress. Även här är det ju ganska enkelt. Det kan bara vara en adress för min brevlåda och jag bor på samma ställe. Jag fyller i min adress.

Därefter följer ibland en ruta för postnummer. Även det är enkelt. Men sen. Sen blir det riktigt underligt. För nu kommer rutan för… postadress.

Är det inte postadressen jag fyllt i hela tiden? Den adress dit jag vill ha min post, det är väl postadressen. Namn, gata, nummer, och så vidare. Det och några uppgifter till är vad min postadress består av och nu när jag nästan är klar med fylleriet kommer plötsligt denna ruta.

Jag vet ju att det är orten jag skall skriva i rutan. Orten dit min post skall levereras. Det är ju det som kommer sist i adressen om jag nu inte bor utomlands. Namnet på orten.

Varför skriver man postadress när man menar ort? Finns det ett skäl? Jag gissar att det finns någon historisk förklaring, men varför envisas en massa människor för att skriva postadress när de egentligen menar ort?

Är det klyftigt? Tydligt? Begåvat? Fyller det någon funktion? Nej, jag tänkte väl det.

Sluta! Det är bara löjligt!

Gamla språkgrannar i bitter fejd

De tidigare oskiljaktiga vännerna pick och pack ligger sedan ett par veckor tillbaka i en bitter fejd, som bara eskalerar. De tidigare såta vännerna vill numer inte ens höra talas om varandra.

– Jag skulle verkligen uppskatta om du lät bli att nämna den där jävla sillmjölken, säger pick till syrrans granne.

Pack vill inte ens prata med oss utan drar igen dörren med en smäll när vi framför vårt ärende.

Vad som skall hända med språket nu när de två knappast vill synas i samma kommun längre är än så länge osäkert. Helt klart är att det inte lär gå att använda uttrycket ”pick och pack” ostraffat i fortsättningen.

Att säga ”Ta, din mobiltelefon, PDA, bärbara dator, väska och alla dina andra pinaler och dra!” har liksom inte samma stuns.