Det finns många bra sätt att göra sig olycklig. Att byta till Linux i datorn är definitivt en bra metod.
Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut
I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.
Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?
Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.
Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.
Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: ”Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.
Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.
Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.
Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.
Omgivningens reaktioner lät inte vänta på sig. Grannens överraskande beslut att anlägga 
Nu är julklapparna inköpta i alla fall. De där julklapparna som jag tidigt deklarerade inte skulle köpas i år.
I år fick vi ett fluktarkit av tomten. Kikare, campingstolar och termos. Jag kan inte tolka detta som något annat än att min arbetsgivare insett hur trist det är att jobba på kontor och därför tycker att vi skall sitta och spana på varandra med kikare istället.
Ekologiska livsmedel har varit på tapeten länge. I flera år har vi levt med bland annat KRAV-märket som något slags kvalitetsgaranti, som skall borga för att produktionen tar hänsyn till jordklotet.
Jag har verkligen försökt. Inte för att jag kände något direkt behov, men till slut blev det ju oundvikligt med fullkornspasta. Jag fattar inte grejen, men det brukar jag inte göra när sådana här matreligioner dyker upp.
En ihållande oordning härskar sedan sommaren här i lägenheten. Då någon gång inleddes ett målningsprojekt i hallen och det är precis som om lägenheten ännu inte hämtat sig efter detta. Målningsjobbet är förstås inte heller klart så det kanske inte är något att förvånas över.
Beskedet slog ned som en bomb vid lunchtid idag: Soppsleven var borta! Det var under tillredningen av en linssoppa enligt Elins gamla recept som det uppdagades att soppsleven inte längre fanns på sin plats. Trots omsorgsfullt letande i lådor och skåp stod den inte att finna.