syrrans granne

Moderaterna – ett folkslag som föds med ett hårt skal och dör skivade, kokta eller som omelett

Ta en titt på Fredrik Reinfeldt. Visst är hans huvud misstänkt likt ett ägg? Och inte bara hans huvud utan huvudet på en lång rad makthavare med honom. Hur kunde det bli såhär?

Under normala omständigheter är ägg något man kastar på bilar, skivar och lägger på mackan eller steker tillsammans med bacon på söndag eftermiddag. Traditionellt förekommer ägg däremot inte som statsminister.

Tills helt nyligen alltså.

Nu är det ingen ordning på någonting längre. Numer har vi en statsminister som ser ut som ett ägg och jag befarar att det inte slutar där. Innan vi vet ordet av har vi väl en utrikesminister som låter som en papegoja och en försvarsminister som mest av allt påminner om en guldfisk. Kanske inte så mycket till utseendet som till intellektet.

Öh… Vänta nu!

Ännu en koddosa i papperskorgen

Kod-dosa från Swedbank: Blockerad! Nu är det andra gången inom en månad. Jag har lyckats supa bort ännu en kod och min koddosa till Swedbank kan därmed förpassas till soporna.

Jag brukar inte ha problem med lösenord och koder. Tvärtom har jag en nästan obehaglig förmåga att komma ihåg inte bara koder utan telefonnummer och andra mer eller mindre underliga kombinationer och bokstäver och siffror.

Men det gäller sådant som används. Just den här internetbanken hade jag inte alls tänkt använda men eftersom banken prompt skulle sätta in mitt studiemedel på ett gammalt bortglömt konto som låg och skräpade ansåg jag inte att jag hade något val.

Det finns förstås standardkoder och standardlösenord, men dem vill jag inte använda i banksammanhang. Alltså måste jag ha valt någon annan kod, antagligen någon listig kod som jag skulle komma ihåg.

Det fungerade förstås inte. Jag har ingen aning om vilken listig kod jag valt och nu är mina tre försök förbrukade.

Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att lösa detta med inloggning. Vad är det egentligen som hindrar it-branschen från att ta fram någonting som fungerar, för människor?

Det finns säkert tusentals inloggningsmetoder men ingen av dem vi sett hittils är anpassad för människor. Alla inloggningsmetoder som finns är anpassade för maskiner, som inte har några som helst problem att lagra mängder av slumpmässig information, men användaren är det ingen som tänker på.

Privat och genom olika uppdrag jag har behöver jag hantera konton i sex olika banker. Några av dessa finns på internet och alla utom en har någon typ av koder. Jag har fem webbhotell att logga in på och uppåt tio epostkonton som skall kollas. Antalet konton på olika sajter på nätet kan jag nog inte ens räkna till och i majoriteten av fallen vet jag nog inte ens vad jag har för användarnamn.

Vad är det egentligen för fel här? Varför skall jag behöva alla dessa hundratals identiteter och varför är det ingen som tänker på användaren?

För övrigt skickade jag ett mail till banken och beskrev mitt problem. Jag fick i svar att jag skulle ringa telefonsupporten. För att komma fram till telefonsupporten krävs dock en kod. Jag har ingen kod. Har aldrig fått någon. Jag förstår inte hur det här skall gå till.

Ibland, påfallande ofta nu för tiden, tror jag att Swedbank helt enkelt hatar sina kunder.

Det går bra nu, eller?

Så nära! Bara några få meningar från att skriva vad jag egentligen tänker. Bara några knapptryckningar från att blotta mig på bloggen.

Men nej. Det här är inte den sortens blogg och skall inte bli det heller. Här skall inte skrivas någon jävla dagbok och skrivs det ändå dagbok skall det definitivt inte vara några äkta tankar som presenteras. Jag är väl för fan ingen blottare heller?

Märkligt! Det var som om fingrarna försökte skriva bloggare istället för blottare. (Nu hände det igen precis.) Nej, det var nog inget. Move along!

Nu skall jag ut och käka mina elva kilo glass.

Affärsidé: Att hjälpa folk sluta med saker.

Jag tycker det är konstigt att det är så otroligt lätt att ta betalt för att hjälpa folk sluta med saker. Slutarbranschen måste omsätta miljarder varje år. Vad du än vill sluta med, vare sig det är heroin, rökning eller golf så finns det en hel armé av människor ur alla tänkbara yrkesgrupper som vill hjälpa dig, mot någon form av betalning.

Visst! Det finns kurser i hur man börjar med saker också. Till exempel kan man lära sig vindsurfa på några få lektioner, mot betalning, och det är ingen större konst att få lektioner om hur man spelar golf, men ändå är det ingenting mot hur många möjligheter det finns för den som vill lägga av.

Även om jag betvivlar på att någon kommer att ge kurser i hur man injicerar heroin är jag väldigt säker på att en fyratimmarskurs räcker för att man skall lära sig det mesta i ämnet. Fyra timmar är i vilket fall som helst ingenting när det gäller att sedan sluta med heroin, någon jag misstänker tar åtskilliga veckor eller åtminstone dagar.

Samma sak kan sägas gälla vindsurfning. Det kanske tar lite mer än en halv arbetsdag att lära sig men jag lovar dig att om du en gång vill sluta, och olära dig hur man vindsurfar kommer du att bli tvungen att lägga åtskilliga månader för att framgångsrikt glömma tekniken.

För den som vill tjäna pengar i morgondagens samhälle gäller det alltså att tämligen omgående identifiera nästa stora trend i slutabranschen och sedan se till att vara beredd när massan plötsligt inser hur det är ställt och kommer rusande efter hjälp.

Ensam hurts på villovägar

En ensam hurts i Göteborgsnatten

En ensam hurts irrade under natten till söndagen omkring på Tredje långgatan i Göteborg. Hurtsen hade tidigare under kvällen varit på fest tillsammans med sina föräldrar men hade på hemvägen kommit på villovägar.

När polisen larmades strax före två på natten hade hurtsen sökt sin tillflykt under ett träd och var lätt nedkyld. Hurtsen togs om hand av socialtjänsten i väntan på att föräldrarna skall kunna identifieras.

Polisen ber alla som har upplysningar om hurtsens förehavanden under kvällen eller om dess föräldrars hemvist att höra av sig.

Handelshinder

Hornbach Jag hade ju tänkt, och eftersom det är tanken som räknas är detta att likställa med verklig handling, att jag skulle uträtta en massa ärenden nu i helgen.

Rätt mycket skulle inhandlas. Jag har till och med gjort en lista över vad så att jag säkert skulle komma ihåg allt och orka med åtminstone hälften.

Naturligtvis skulle en hel del göras också, efter inköpen. Det är ju problemet med inredningsprylar, att det rätt sällan räcker med att köpa dem. Man måste på något sätt montera dem eller ta dem i bruk vilket kan vara nog så jobbigt.

I vilket fall som helst så kommer snabbt verkligheten i vägen och ställer allt på ända. Med så här fint väder vore det ju brottsligt att inte ägna sig åt utomhusaktiviteter av det äventyrliga slaget och det krävs ju knappast något geni för att lista ut att så också blir fallet. Det är till och med så att andra människor ringer och tjatar.

Av mina stolta planer blir alltså intet och jag får vackert vänta till imorgon för att kanske, kanske få något gjort.

Brev till internet

Kära internet,

Jag förstår inte varför jag tänkt på det här tidigare. Det var ju enkelt egentligen men till slut tvingades jag stjäla tilltalet från någon annan.

(Nej, det känns inte riktigt rätt. Jag provar något annat.)

Kära bloggosfär,

(Sådärja! Det känns bättre. Det är ju bloggosfären jag skriver för, inte internet. Internet är ju det där abstrakta, mellan nätverken. Det finns ju inte ens om man skall vara petig. Ungefär som materia, eller nyheter.)

Nåja, nu var det ju inte parenteser jag skulle skriva, utan ett brev. Till bloggosfären.

Kära bloggosfär,

(Nej fan! Det känns inte heller riktigt rätt. Man kan väl inte skriva till en bloggosfär? Den finns ju inte heller. Det är som Posten. Ett abstrakt begrepp bara, utan fysisk motsvarighet. Det måste bli mer personligt.)

Nu vet jag!

Kära läsare,

(Fast nu tror ju läsaren att jag är kär i honom eller henne. Det är jag ju inte. Vissa läsare möjligen men definitivt inte alla. Absolut inte någon majoritet. Jag har ju faktiskt åtminstone hundra läsare. Dem är jag ju inte kär i.)

Ärade läsare,

(Nu kommer jag inte ens ihåg vad jag skulle skriva längre. Så bra gick det med den saken. Brev till internet skulle jag skriva enligt titeln. Vadå brev till internet? Vad menade jag med det?)

Ärs! Jag lägger ned det här nu! Jag skall leka med bloggbebisen istället.

Flow

Det är så skönt att ha grejer på gång och fortfarande vara i fasen då alla idéer är bra och inga motgångar finns.

Sen, när man börjat skrapa på ytan blir det värre. Då uppdagas genast alla brister och det blir besvärligt, för att inte säga jobbigt. Det är väl därför det kallas jobb, trots allt.

När något fortfarande är en fritidssyssla går det alltid att lägga projektet åt sidan när problemen börjar hopa sig. Jobb är det stora hindret i tillvaron som det gäller att ständigt övervinna, för hur behålla lusten när problemen hopar sig och möjligheterna att smita undan är obefintliga?

Om ett par timmar känns allting antagligen precis så hopplöst, men nu, just nu, existerar bara fyra bra artikelidéer och en bloggbebis som det skall bli fantastiska att få sätta tänderna i.

Ännu ett uppslag i papperskorgen

I ett futilt försök att hålla mig borta från soffan och undvika att ännu en kväll slutar med att jag somnar framför någon dålig film har jag ikväll valt att bli kvar framför datorn.

Skärm som skärm kanske men här håller jag mig åtminstone vaken. Nåja, kroppen sover i alla fall inte, men hjärnan lägger av och den är omöjlig att återuppväcka.

Något jävla bloggande blir det i alla fall inte. Inte ens en lista över kasserade idéer klarar jag av att producera. Det är nog faktiskt helt kört ikväll. Du kan sluta läsa nu.

Sluta läs sa jag ju! Gå och lägg dig! Nothing here to see.

Skyll dig själv då! Du kommer att ångra dig när du har läst klart och du kan inte skylla på mig. Jag har varnat dig och ändå fortsätter du läsa. Du har om möjligt ännu mindre motivation än jag att ta dig för något vettigt och det vill inte säga lite.

Du sitter uppe till två inatt bara för att läsa den här smörjan. Imorgon när du skall gå till jobbet kommer du att ångra dig! Du kanske jobbar på ett kärnkraftverk och får sparken för att du kommer försent och orsakar en härdsmälta, bara för att du måste sitta uppe och se vart det här leder.

Är det värt det?

Det leder ingenstans. Jag skall sluta skriva nu. Mitt i en mening kommer jag att lägga av och trycka på Publish. Jag orkar inte ens korrekturläsa det här. Ingen läser det ändå. Förutom du. Du kan inte låta bli. Det här är som heroin för dig.

Imorgon klockan nio när jag sitter och känner mig bedrövlig kan jag åtminstone glädjas åt att du är värre däran. Det kommer kanske inte att hjälpa så mycket egentligen, men det kommer att vara en tröst att veta.

Nu skall jag sluta. Mitt i en mening skall jag sluta. Helt utan förva

När kommer egentligen sommardatorn?

Årtioenden av datorutveckling och fortfarande ingen lösning. Hur svårt kan det vara egentligen?

Mina krav är ganska modesta. Allt jag begär är en dator som går att bära med sig, som inte kostar skjortan och som går att använda utomhus, i solsken.

På de två första punkterna har datortillverkarna lyckats åstadkomma acceptabla kompromisser. Visserligen är datorerna som verkligen går att bära med sig fortfarande alldeles för dyra och batterierna tar slut alldeles för fort, men är man beredd att göra vissa uppoffringar går problemet i alla fall att lösa.

Men varför, undrar varför, går det fortfarande inte att ta med sig den bärbara ut i solskenet på våren och sommaren och faktiskt jobba? Till syvende och sist är det ju ändå därför det mobila kontoret finns; för att solkåta nordbor skall kunna kombinera arbete och rekreation.

Skall jag behöva gömma mig och datorn under en filt för att få ihop det, och i så fall vad är grejen? Då sitter jag ju ändå inte i solen.

Högskoleverket: Pöbeln varken dum eller obildad

Pöbeln, av många föraktfullt betraktad som både obildad och dum, är betydligt bättre än sitt rykte, visar nya siffror från Högskoleverket. Siffrorna finns med i verkets årsrapport för 2006, som släpps imorgon.

Enligt rapporten har pöbeln under de senaste tio åren lyft sig betydligt utbildnings- och kunskapsmässigt. Även pöbelns intelligens visar tecken på förbättring.

Den genomsnittliga bildningsnivån har på bara tio år ökat med över 85 procent, räknat på antalet högskolepoäng. Under samma tid har pöbelns resultat på högskoleprovet stigit dramatiskt, från 0,2 till 1,8 i genomsnitt.

Pöbeln själv är inte förvånad.

– Vi har jobbat hårt för det här och tillbringat många sena nätter med näsan i böckerna.

Resultaten må vara lätta att förklara men vad som motiverat pöbeln till dessa stordåd är fortfarande något som förbryllar forskarna.

– Ingenting konstigt med det. Det belv så jävla tröttsamt att alltid bli betraktad som dum och lite efter. Sånt kan motivera vem som helst, säger pöbeln själv i en kommentar.

SJ

Två bara fjällvandrarfötter på tåget

Jag dör! Mitt emot mig sitter två IKEA-påsar med hö och en kanin. Så skulle jag sätta mig och äta lasagne.

Vad händer? En fjällvandrare tar av sig strumporna. Han måste ha gått minst en vecka. Fötterna hänger ut i gången. De är röda, har skavsår, långa naglar och äckliga skavsårsplåster.

Min lasagne står på bordet. Jag funderar på att spy.

Hannah Risander

Slackerprosabröder

Jag har funderat lite över den litterära genren slackerprosa som jag envist håller fast vid. Vi är inte så många som skriver slackerprosa, men jag vet åtminstone en författare som är minst lika osorterad och spännande som jag själv.

För ett drygt år sedan skrev jag om Erlend Loe och hur jag tvivlade på att världen är stor nog för oss bägge. Jag varnade till och med Erlend för att nu jävlar var det allvar. Nu skulle jag komma sättande efter honom.

Jag har tänkt om lite sedan dess. Inte bara för att jag inte alls satt efter honom utan mest för att jag insett att om slackerprosan skall ha en chans krävs det fler, inte färre författare.

Problemet är inte vilken slackerprosa publiken väljer utan att få publiken att välja just slackerprosa. Skall vi lyckas med det behöver vi inte mindre utan mer slackerprosa. Vi behöver fler författare som bidrar så vi kan uppnå lite massa och erbjuda publiken alternativ.

Därför har jag tänkt om. Det är inte längre jag mot Erlend Loe. Nu är det Jag och Erlend Loe mot resten av världen.

World, we’re coming to get you!

Grillsäsongen i fara efter ras

Plötsligt kollapsade stenmuren och ett stort hål uppstod i gräsmattan.

Plötsligt rasade gräsmattan. Den smala gräsremsan mellan huset och avgrunden vilar på en grund av sprängsten, som plötsligt gav sig iväg.

Raset som inträffade under natten till måndagen kom som en överraskning för de boende men tecknen i form av mystiska hål hade funnits där sedan länge.

Gräsmattan används normalt för sommarens grillfester. I nuläget kan ingen svara på hur verksamheten kommer att påverkas men risken är stor att grillsäsongen blir försenad eller får ställas in helt.

Flera ton kött och grillkorv som köpts in inför den stundande våren riskerar nu att få slumpas bort till vrakpriser till boende i området, eftersom den inte längre kan användas som planerat.

Udda gaffel vädrar vårluft

Elektronisk grillgaffel med inbyggd termometer Vissa personer har förstås redan satt igång trots försök från vädrets makter att få verksamheten att gå om intet men för oss andra återstår ännu årets premiär för kökets kanske mest obskyra verktyg.

Nedpackad i en kökslåda har den nu legat i över ett halvår utan att luftas, men nu äntligen är aprilvintern överstökad och vi kan se fram emot en lång och underbar grillsäsong.

Redan inom några dagar kan det vara dags att knyta på sig förklädet, dra på sig grillvanten och köra igång grillsäsongen till tonerna av det praktfulla dånet av en liter tändvätska som inom loppet av några minuter förvandlar en rejäl säck grillkol till pyrande aska.