Om någon hade berättat för mig 2005 att jag inom ett år skulle vara en engagerad politisk aktivist hade jag antagligen betraktat den personen som rubbad, och inte på något bra sätt heller. Det var helt enkelt en löjlig tanke, att jag skulle lägga en massa tid och pengar på att kämpa för politiska frågor på gator och torg. Fullständigt otänkbart faktiskt.
Sedan hände något.
Plötsligt fanns det ett parti. Ett litet menlöst underdogparti startat av vad man nog måste betrakta som datornördar fanns plötsligt. Tre frågor hade partiet på sitt program. Det var inte många frågor det, men det var viktiga frågor och framför allt var det rätt frågor.
Egentligen hade det nog hänt ganska länge. På ett mer eller mindre undermedvetet plan hade något hållit på att hända länge, inte bara i mitt, utan i mångas huvuden. Frågorna fanns där och bara väntade på att bli formulerade och plötsligt var de formulerade på en webbsida.
Nio månader kvar till riksdagsvalet. Då uppstår ett parti. Fullständigt vansinnigt. Fast värre ändå, för i fem månader satt rätt många och sov.
Sedan bestämde sig polisen för att tömma ett webbhotell i jakten på en, vid det här laget välkänd sökmotor för torrent-filer. Det var inte bara jag som blev medlem just då. Det var ett uppvaknande.
Sedan ritade jag några affischer. Och några till. Det blev ett 20-tal affischer i A3-format som jag var ganska nöjd med. Jag tror att de var ganska uppskattade.
Plötsligt hade jag lagt flera tusen kronor på att trycka affischer och flygblad och vid det här laget kan man ju börja undra vad som gått snett med att inte vara politisk aktivist.
Sedan var jag plötsligt en av de där som traskar stan runt och sätter upp affischer.
Plötsligt hade jag rätt många kartonger med valsedlar hemma också, som distribuerades över hela Göteborg. Jag tapetserade bilen med dem. Det måste ha sett ganska konstigt ut men vad gör man inte för att synas?
Någonstans på sluttampen, alldeles för sent egentligen, dök det upp en gigantisk laddning foldrar i fyrfärg och sedan stod jag plötsligt ute på gator och torg och kämpade för politiska frågor.
Nu är jag en sån där som tycker att det är en bra idé att åka upp till Stockholm för att frysa arslet av mig på en demonstration. Det betraktar jag numer som väl använd tid.
Det är ju någonting som inte stämmer bara, för enligt den gängse bilden skulle jag ju gjort det här för sådär 20 år sedan, när jag var ung och energisk. Jag kunde varit en sån där förvirrad tonåring som gammelpartierna bara längtar efter att få fånga i sitt garn och lotsa rätt i tillvaron. Men det gick ju inte. Jag var alldeles för bångstyrig för att kunna ledas rätt. Jag är uppenbarligen fortfarande alldeles för bångstyrig.
Det måste vara här som gammelmedia och gammelpartierna har begått sitt stora misstag. De har hela tiden utgått från att FRA-motståndarna är den vanliga skocken bråkiga ungdomar som snabbt och enkelt skall tystas ned och fås att tänka på något annat.
Det är klart att man kör åt helvete då, när man använder en taktik anpassad för 15-åringar för att bekämpa en rörelse där en stor del av de ledande personerna är 30+. Ingenting av det man tänkt sig som motmedel fungerar. Ja, i själva verket är det tveksamt om det finns något motmedel över huvud taget som fungerar.
Det kan inte vara roligt att vara partistrateg när man plötsligt upptäcker att man missat en hel generation, ja ett helt folklager med engagerade människor som både har mål och medel att få debatten dit de vill och att man dessutom gett dem debattsegern gratis genom att först försöka köra över dem med lagstiftning för att sedan sedan, när det misslyckats, ge dem hela sommaren att vässa sina argument i fred.
Allt det här skulle inte hända. Jag skulle inte bli politisk aktivist och FRA-frågan skulle aldrig få någon uppmärksamhet. Men det hände ändå, eftersom gammelpartierna helt enkelt inte klarade att hålla fingrarna i styr. De var tvungna att peta i allt och genom sin klåfingrighet väckte de björnen. Och han har inga som helst planer på att gå i ide igen på ett bra tag.
Vi är många. Vi är i alla åldrar. Vi kommer från alla politiska läger. Vi är bildade. Vi är experter på att kommunicera. Vi har tid ork och resurser och vi har en gemensam dagordning. NI kan försöka tiga ihjäl oss, men vi kommer att fortsätta prata. Ni kan försöka splittra oss men vi kommer bara att omgruppera. Ni kan försöka krama ihjäl oss men vi kommer bara att slippa ut mellan era fingrar.
Vi är som slime. Ett kladdigt, lila slime. Ni kan försöka peta tillbaka oss i burken men det kommer inte att gå. Vi tänker inte lyda.
