Den här fantastiska tandkrämen hittade jag i en butik i Frankrike. Inte bara var det den billigaste tandkrämen i butiken. Det var också den enda tandkrämen som ger ultravita tänder.
Säkerligen innehåller den massor av skitfarliga kemikalier men man kan ju inte få allt. Vill man vara fin får man lida pin.
Skitvita tänder – snart i en redaktörsmun nära dig!
Potatis, frityrolja och peppar. Ingredienslistan för Estrellas pepparchips är rätt uppenbar och även om de säkert tillsätter dussinet ingredienser utöver dessa borde slutprodukten ändå bli något som till lukt och smak påminner om chips.
Men någonting är fel, för den här påsen pepparchips, som vi sprättade härom kvällen, varken luktade eller smakade chips. Istället tyckte samtliga närvarande att chipsen luktade häst.
Smaken ska vi bara inte tala om. Äta stall liksom? Visserligen ett ganska välhållet och högklassigt stall, av doften att döma, men ändå.
Genast kom jag att tänka på Campino.
“Demidekkare gör det inte lika ofta” heter det i reklamen och det är sant. Demidekkare gör det oftare!
Åtminstone den här demidekkaren. Mindre än tio år efter att huset målades vackert rött med Demidekk är det nu dags igen. Det har varit dags länge faktiskt.
Men så var det ju den där detaljen med att demidekkare inte gör det lika ofta. Många tycker att Demidekk, eller Jotun, som tillverkar skräpet, kanske skulle ta lite ansvar för sitt uttalande och sin produkt. Men det gör inte Demidekk. De hittar på lama ursäkter istället. Den senaste förklaringen är att det är dåligt tvättat mellan de två vita färglagren som finns under Demidekk-färgen. När man målar två strykningar måste man tydligen tvätta mellan lagren, annars går framtida ommålningar åt helvete. Åtminstone om man målar med Demidekk.
Så ja, det är sant som de säger i reklamen. Demidekkare gör det inte lika ofta. Som demidekkare får man vara beredd på att göra det betydligt mycket oftare än andra.
Har ditt kök fel färg? Köp folie och smeta på. Man kan till exempel göra sitt vita kök svart på bara några timmar.
– Fan! Nu glömde jag åka till Kjell.
– Skulle du till Kjell och köpa skit?
– Vadå för skit?
– Ja, du köper ju alltid en massa konstig skit där och så kommer du hem med någon helt obegriplig pryl som är skitviktig.
Jag uppgraderade min telefon härom dagen. Det är alltid ett äventyr, som man aldrig kan vara säker på hur det slutar. Den här gången slutade det med dyslexi.
Min telefon kan inte längre ordet ”vi”. Eller, den kan, men den tycker inte att det är ett så viktigt ord längre, utan föreslår det betydligt mer exotiska ordet ”th”. Jag vet inte vad det är för ord. Jag tror inte att th är ett ord över huvud taget.
Det räcker alltså inte med att jag ska behöva kopiera alla mina kontakter före och efter och att jag blir av med alla inställningar och alla ord jag lärt telefonen. Nu ska jag dessutom bli av med helt vanliga ord.
Vad blir nästa grej? En uppgradering som byter språk så att telefonen bara kan finska?
För övrigt noterar jag med stor förvåning att Windows 7 sålt slut. Jag trodde Windows 7 var ett datorprogram som bestod av ettor och nollor, som man kan kopiera i det oändliga, men uppenbarligen har detta tagit slut. Jag förstår nog inte…
På sant villaägarmaner kör jag alldeles för ofta omkring med en massa skräp i bilen. Den här lådan med överblivna valsedlar har till exempel stått i skuffen i en månad.
Men idag fick jag nog och tog med den in för att göra mig av med innehållet. Fast inte hela innehållet. För det är ett jävligt praktiskt format på de där lapparna för att skriva hannlelistor eller göra andra anteckningar på.
Frågan är bara: Hur många hannlelistor skriver man fram till nästa val?
Jag kanske skulle göra block av dem och sälja här på bloggen, så kan jag ju skänka överskottet till Partiet.
Alltså, vad är grejen med att tillverkare av plastmuggar envisas med att kalla sina produkter bägare? Det är väl ingen vettig människa som använder detta ålderstigna ord?
Eller har jag missuppfattat allt? Är det en helt normal, nutida benämning på en mugg?
Jag har länge gått och tänkt att jag skulle sluta vara en slutanvändare och börja bidra lite. Jag har ju trots allt skrivit både en och två och tre moduler och faktiskt ett par teman till WordPress som borde kunna släppas i det fria.
Men det blir aldrig av.
Mest blir det aldrig av därför att jag är slapp. Modulerna finns ju redan och fungerar och gör så att säga det jag vill att de ska göra. Att lägga lika mycket tid till på att snygga till dem och skapa översättningar och gud vet vad. Nej, det går trögt.
Men så plötsligt hände något.
Det hände inte ens i WordPress. Det hände i Drupal. En modul som jag har tänkt lägga på en publik sajt saknade svensk översättning och plötsligt blev det nödvändigt att göra.
Nu är det ju enkelt att göra en översättning. Man behöver “bara” översätta alla strängar till sitt eget språk. Sedan är det klart. Naturligtvis tar det en stund att fixa alla program man behöver och få ut alla strängarna, men sedan är det “bara” att börja.
173 strängar senare känner jag mig rätt nöjd, även om det naturligtvis var mycket jobbigare än jag hade tänkt mig när jag började. Men nu är det i alla fall ordentligt (nåja) gjort, utan särskrivningar och konstiga (nåja) formuleringar. Det blev i alla fall ganska bra och definitivt bättre än ingenting alls.
Så, nu återstår bara att få in sin översättning i distributionen också. Det ska nog inte vara så krångligt. Det får inte vara så krångligt, för då sitter jag här i alla fall med mitt bidrag som ingen får del av.
Ah! Det här var befriande. Jag kan starkt rekommendera open source-arbete.
Genom ett förbiseende tidigt imorse kör jag idag franskt här på kontoret. Det är jag säkert inte ensam om. På just det här kontoret kanske jag är ensam om det i och för sig, men med tanke på företagets omfattande verksamhet i Frankrike skulle det inte förvåna mig om vi har hundratals, ja kanske tusentals anställda som kör franskt varje dag.
Lagom till den olidliga sommarhettan och den totala sommarstiltjen kommer syrrans granne i sommarskrud, med flera läckra färger.
Extra nöjd är jag med den lätt köttfärgade ton som pryder bloggens nya kategori – Dagboken.
Det började som vanligt i god och minimalistisk anda, men slutar, också som vanligt, i ett underbart kaos av färg.
Ser allt ut som röv i just din webbläsare? Lämna ett meddelande i kommentarsfältet. Glöm inte att berätta vilken webbläsare du kör och vilken version.
Man får akta sig när man skär sallad, för konsekvenserna av att slinta kan bli allvarliga. Man kan skära sig, till exempel, och behöva sätta på ett plåster. Och då vet man aldrig vad följderna blir.
Det här lilla plåstret sitter på mitt lillfinger och borde väl inte kunna orsaka några större besvär. Det är i alla fall vad man skulle kunna tro.
Problemet är att jag inte känner några ytor genom plasten. Vardagliga sysslor som att skriva på ett tangentbord blir plötsligt helt omöjliga, när det inte längre går att känna om det är Caps Lock, Shift eller bokstaven A som är under fingret.
Jag, eller rättare sagt min kropp, vet ju normalt exakt var de där tangenterna sitter men uppenbarligen är förlorad känsel en så stor förändring att det som brukar vara enkelt istället blir omöjlig.
Jag vet inte hur många gånger den senaste veckan jag missat Tab och träffat Caps Lock istället, eller fått försöka fyra gånger för att träffa Z, men nu är det äntligen slut med eländet. För den här gången…
Våra nya grannar flytter in och underhåller samtidigt grannarna genom att spela högljudd operamusik. Men var så säker! De kommer snart att ångra sig. Om bara en liten stund kommer de att bli varse var de egentligen har flyttat in.
Snart kommer vi in i goa-transen!
Jag trycker på knappen.
Ingenting händer.
Jag trycker på knappen lite till.
Ingenting händer igen.
Jag tar och trycker lite till på knappen…
Jag börjar undra över de här små röda knapparna vi skall trycka på. Är de några knappar över huvud taget? Eller är det bara små röda fyrkanter, målade på dörrarna för att driva med oss resenärer?
Det slutar som vanligt. Jag sliter upp dörren med handkraft.
Om jag bara inte haft två vattenglas och två clementiner att bära på…
På det kulinariska området domineras Stockholm totalt av stekt fläsk. Det är under stigande förvåning jag sett denna maträtt dyka upp i stort sett överallt – på varenda lunchmeny och även otaliga andra restaurangmenyer. Över allt samma sak. Stekt fläsk. På längden, bredden, tvären och höjden.
Vad är det som är i görningen här egentligen? Är det huvudstaden som håller på och förbereder sig för vintern? Försöker den göda sina medborgare inför idet? Skall vi alla lägga på oss några extra bilringar så att vi överlever de där fyr månaderna i dvala, när det knappt är värt att gå ur sängen, än mindre dra upp persiennerna?