X2000 från Göteborg till Stockholm, 08:42
Jag blev väckt vid sex. Kanske inte helt självvalt, men ändå. Det har varit en seg morgon. Och nu skall jag åka tåg. Med pöbeln i andra klass. Det kan aldrig gå vägen.
Just idag skall jag tydligen sitta i dagisavdelningen. Två små fylltrattar raglar omkring på golvet i det krängande tåget och säger ”Ba ba ba!” till varandra. Och kör rally på tågets golv. Och äter banan med hela ansiktet. Och håller på, som bara små barn kan.
Det går bra. I nästan två timmar går det bra. Sedan går det åt helvete. Det är dags att vara grinig och skrika. Det ena barnet sitter precis bredvid, på andra sidan gången och vill bara springa iväg, men får inte och skriker istället.
Jag försöker fly till bistron. Men något är fel. Bistron är inte någon bistro utan som ett slags bar, utan sittplatser. En sådan bistrovagn har jag inte sett på flera år, men på just denna avgång när jag verkligen behöver sitta där så dyker den upp.
Tur att jag har öronproppar. Det kanske inte dämpar ljudet helt, men jag slipper åtminstone avlida. Lyckas till och med vila lite. Barnet skriker, vägrar sova, springer iväg, blir tillbakahämtat och skriker lite till.
Vad är grejen med det här? Kan inte någon av de tre kvinnorna i sällskapet ta en liten promenad med barnet genom tåget, så slipper vi skrik. Jag trodde det var grejen med tåget; att man kunde promenera runt lite och slippa sitta still.
Regnet vräker ned utanför fönstret och det är motvilligt som vi här på redaktionen annonserar att det nu officiellt blivit höst och att det är slut på det roliga för denna gång.
