Noterat | syrrans granne

Glapp mellan sömn och vakenhet

Det här med att vara för trött för att hålla sig uppe, men för pigg för att lägga sig och sova, hur funkar det?

Det borde ju vara så att man antingen är pigg nog att hålla sig vaken eller trött nog att sova, men i mitt fall verkar det ha uppstått ett glapp någonstans. Jag kan vara både för trött och för pigg samtidigt.

Det kanske är därför jag somnar bäst med teven på. Jag behöver något som väsnas lite i bakgrunden för att lura hjärnan att jag är vaken och gör något. Eller så handlar det om att vara vaken och sova samtidigt.

Tevetittande lär ju medföra väldigt låg aktiveringsnivå i hjärnan. Lägre nivå än vila enligt vissa. Det borde ju innebära att tevetittande är mer vilsamt än vila och därmed närmare sömnen.

Om det bara gick att utnyttja på något sätt. Om jag till exempel sätter mig och försöker skriva märker jag ju snabbt att jag är alldeles för trött. Ligga i sängen och försöka sova blir jag å andra sidan inte alls trött av så jag får hålla mig till teve. Går det att på något sätt göra tevetittande till en lönande sysselsättning?

Där kanske vi har svaret på vad jag skall göra när jag blir stor. Jag skall uppfinna ett sätt att arbeta genom att titta på teve. Nu menar jag alltså inte att det ingår i arbetet att titta. Jag menar att arbetet i sig skall utföras genom teve-tittande.

Det vore ju fantastiskt att kunna ligga i soffan med fjärrkontrollen och samtidigt tjäna pengar. Om mina teorier kring samtidigt tevetittande och sömn stämmer skulle jag ju faktiskt kunna ligga i soffan och sova medan jag tjänar pengar.

Imorgon är det jag som lägger journalistkarriären på hyllan. Här skall uppfinnas och det fort!

Sen, när jag är klar, skall jag uppfinna ett sätt att röka utan att förstöra lungorna.

Kriminellt använda YouTube i Sverige

Jag antar att upphovsrättskramarna jublar nu när YouTube stäms på sju miljarder kronor. Artisterna måste ju ha rätt att försörja sig brukar det heta och det förstår man ju att Viacom blir arga när YouTube bara stjäl sju miljarder kronor sådär.

Men det var inte det som var poängen, utan tanke som slog mig när jag insåg vilka mängder upphovsrättsskyddat material som ligger på YouTube, utan upphovsmännens tillåtelse. Det verkar inte som om någon tänkt på det men allt detta material är det kriminellt att titta på om man befinner sig i Sverige.

Det var ju det som hände vid den senaste större reformen av upphovsrättslagstiftningen i Sverige. Det blev straffbart inte bara att tillgängliggöra materialet utan också att ta del av det.

Det skapar givetvis utrymme för en hel del nya, spännande polisutredningar, där man först lurar offret, till exempel någon framstående antipiratjägare, i fällan med ett mail av typen: ”kolla på den här vansinniga grejen på YouTube” och sedan, så fort offret på något sätt bekräftar att han eller hon tagit del av klippet, polisanmäler vederbörande.

Ni vet lika väl som jag vilka som förtjänar att åka dit för det här. Glöm inte att underrätta medierna.

Carl Bildt: Historien om att leva i en glasbur

Att Carl Bildt lever i en glasbur tror jag de flesta uppfattat. Han befinner sig i en annan värld. Den stora frågan är om Carl Bildt själv inser detta, eller om han lever så isolerat att han inte uppfattar vilken bild han förmedlar av sig själv.

Att Carl Bildt gillar att leka med listiga reportrar som försöker ställa luriga frågor är väl dokumneterat. Det har också stundtals varit välförtjänt och riktigt underhållande. Det är svårt att glömma hur han fullständigt lurade brallorna av Lars Adaktusson och KG Bergström 1994, när de försökte lura honom med ett dunkelt resonemang om bilarna i norra Grekland.

Det gick bra för Bildt. Det var underhållande. Jag tror de flesta tyckte att det var underhållande redan då. Carl Bildt tyckte garanterat att det var underhållande.

Vad som inte är lika underhållande, utan snarare tragiskt, är att se hur detta, att lura journalister, förefaller ha blivit ett tvångsmässigt beteende hos Carl Bildt.

Förstår han verkligen inte att det inte fungerar; att människor ser rakt igenom det han säger och att han inte alls väcker folks sympati?

Det fungerade 1994 därför att reportrarna var dåligt förberedda och försökte sätta Carl Bildt på plats med illa genomtänkta frågor om skitsaker, men det betyder inte att det fungerar 2007 när det finns fullt legitima frågor som en massa människor tycker bör diskuteras.

Det här är bara tragiskt. Det värsta är att det bara bidrar till att öka avståndet mellan människor och politiker. Jag tror inte du behöver det, Carl Bildt. Jag tror inte du har något att vinna på det. Du må ha hur gott rykte som helst ute i världen, men vi här hemma i Sverige som du förväntas representera i ditt arbete är bara trötta på ditt tramsande.

Carl Bildt, du är en idiot!

Jag är smörberoende

Smör Det har skrivits spaltmil om människor som säger sig vara sockerberoende. Minst ett löp i veckan handlar om detta eller något liknande. Men var är alla artiklar om oss stackare som är smörberoende?

Det låter kanske konstigt, men frånvaro av socker bekommer mig inte det minsta. Om någon däremot tar ifrån mig smöret drabbas jag ögonblickligen av mycket svår abstinens.

Jag äter så mycket smör jag kommer åt. Favoriten är sånt där vitt, luftigt bröd som morsan bakar, som nästan uteslutande består av hål. En rejäl klick extrasaltat smör på och du får en gourmetmåltid av högsta klass, om du frågar mig. Om jag är riktigt sugen kanske jag rostar brödet först, så går det att få i ännu mer smör.

Smör för sig är ingen hit, men applicerat på olika livsmedel som bröd, popcorn eller ris, ja vad som helst som suger upp det, blir det en fantastisk njutning.

Eftersom smör innehåller ganska mycket kalorier och jag just nu räknar sådana har jag ätit otroligt lite smör de sista fyra veckorna och det märks. Tidvis är det som om jag inte kan sluta tänka på mat och då i synnerhet smör. Just nu skulle jag nog klara att sätta i mig ganska mycket smör utan några som helst tillbehör.

Nu gäller det härda ut bara några veckor till, så skall jag strax få sätta igång och frossa igen. Min hjärna inser förstås att det lär bli ganska många veckor med ytterst lite smör även efter att jag är klar med det här projektet men sen, till slut, kommer vi äntligen fram till den efterlängtade smörfrossan. Det kommer att bli fantastiskt!

Mysteriet med hundrasekundersminuten

Det var som fick mig att haja till i mörkret under löprundan i fredags. Stod det inte 3:66 på stoppurets display? Tre minuter och 66 sekunder alltså. Va???

Varför mitt trogna stoppur plötsligt börjat räkna 100 sekunder per minut istället för de förväntade 60 framstod som ett fullständigt mysterium, men där och då var det ju bara att fortsätta springa. Istället för de förväntade 40 minuterna fick vi hålla på i 24 långminuter, eller vad man nu skall kalla det.

Mysteriet fick sin förklaring idag. När jag undersökte saken närmare upptäckte jag att det finns fyra olika alternativ för tidmätning. Förutom att mäta timmar, minuter, sekunder och hundradelar kan man uppenbarligen välja att istället mäta sin tid i hundradels sekunder, tusendels minuter eller hundratusendels timmar.

Att man kanske vill räkna enbart sekunder (och hundradels sekunder) vid något tillfälle kan jag förstå. Jag kan föreställa mig att man vill det någon gång även om jag inte riktigt förstår varför det är så besvärligt med konventionell tidmätning.

Vad jag inte kan fatta är när någon någonsin är intresserad av att mäta tid i tusendels minuter eller hundratusendels timmar. Hur många gånger per år är någon människa intresserad av detta?

Jag fattar ingenting.

Kassapersonalens äskling: Häftapparaten

En röd häftapparat Häftapparaten intar en särställning i många människors liv. Vi minns med glädje den röda häftapparaten i filmen Office Space som var upphov till mycket dramatik och till slut även rikedom. Men det finns andra som verkligen gillar sin häftapparat.

Mataffärer är av någon anledning undantagna men varje gång någon betalar med kort i någon annan typ av butik kommer den fram. Personalen häftar ihop kvittot och kortslipen med samma självklarhet som de knyter skorna eller går på toaletten.

Jag kan bara inte förstå varför. Vilket behov är det som tillgodoses genom detta beteende? Är det tillverkarna av häftapparater som sett sin produkt marginaliseras och därför lobbat effektivt för detta? Är det personalens behov av mer variation i arbetet? Behov av att få använda fler verktyg?

I den mån jag är intresserad av kvittot över huvud taget är det just kvittot jag är intresserad av, utan påhäftad kortslip. Antingen skall kvittot sparas av garantiskäl och då behövs ingen påhäftad kortslip, eller så skall det lämnas in till någon arbetsgivare och då behövs verkligen ingen påhäftad kortslip.

(In)blåst

Det blåser lite och myndigheterna rekommenderar att vi håller oss inne. Vilka dessa myndigheter är framgår inte så tydligt, men det står ju i tidningen så då måste det väl vara sant.

Nu behöver jag knappast några myndigheter för att förklara att det antagligen är lämpligt att hålla sig inne. Det räcker att jag tittar ut på gatan och ser tegelpannorna som blåst av huset där jag bor. En sån där vill man inte ha i huvudet, oavsett vad våra myndigheter säger.

Men i Sverige behöver vi inga bevis i form av nedblåsta tegelpannor. Vi litar helt enkelt på våra myndigheter. Vi följer deras påbud och beter oss som duktiga medborgare utan att ifrågasätta. Men jag undrar om inte tilltron till myndigheternas godhet är lite för stor och framför allt varför det knappast existerar någon diskussion i frågan.

När Integritetsskyddskommittén presenterade sin senaste undersökning i fredags var det nog fler än jag som började fundera. Av rapporteringen är det lätt att få uppfattningen att svenskarna i gemen gladeligen öppnar både sin privata kommunikation och alla sina personliga förehavanden för granskning av staten. Även om presentationen i medierna i många avseenden kan tyckas vara en vantolkning av resultatet så är det ändå tillräckligt för att jag skall börja undra hur det står till med Sverige egentligen.

”Den som inte har gjort något brottsligt har inget att dölja” har blivit ett tämligen slitet mantra vid det här laget. Inte ens om det vore sant skulle det vara ett godtagbart argument för ökad övervakning och registrering. Det spelar ingen roll om myndigheterna är alltigenom goda idag när informationen samlas in. Om tio, tjugo och femtio år kommer informationen fortfarande att vara lika insamlad och lagrad som idag och varken du eller jag vet vilken typ av myndigheter vi har då och vem som kan tänkas ha fått tillgång till informationen.

Historien visar tydligt att det inte finns någon anledning att lita på myndigheter. Det är därför vi har tryckfrihet, offentlighetsprincip och mänskliga rättigheter. Men det är inga rättigheter som är skrivna i sten utan rättigheter som måste återerövras varje dag, hela tiden.

Vi har redan nu nått ett läge där var och en har anledning att tänka sig för innan man lyfter telefonluren eller skickar ett email. Datalagringsdirektivet gör registrering av telefonsamtal och epost obligatoriskt och jag kan lova att nästa gång du kommer i konflikt med din granne som också råkar vara polismästarens svåger så kommer inga kontrollmekanismer i världen att hindra att det plötsligt blir känt i grannskapet vilka politiska organisationer du kommunicerar med och vilka andra böjelser du har.

Det finns ingen som helst anledning att tro att fullkomligt oskyldiga människor inte kommer att råka illa ut på grund av ökad övervakning oavsett hur god staten är. Det är helt enkelt omöjligt för staten att garantera att makt inte missbrukas och om vi idag ger myndigheterna makt att kontrollera allt vi gör, tänker, säger kommer det att bli mycket svårt att vända processen

När kaviaren väl är ute i tuben går det helt enkelt inte att peta tillbaka den, hur mycket man än anstränger sig.

Aftonbladets viktklubb – en användbarhetskatastrof

Det är lätt att tro att Aftonbladet behärskar webben; att de vet hur man gör en lyckad lansering av en väl fungerande webbsajt. Det trodde jag, ända tills jag idag faktiskt skrapade lite på ytan.

Det var inget nyårslöfte. Det var bara en slump att det var just nu jag bestämde mig för att gå med i Aftonbladets viktklubb för att få bort lite onödigt fläsk. Jag gissar annars att det är en populär sajt just nu. Aftonbladet drar nog in en del deg på verksamheten

Av mig drog de in 400 spänn när jag tecknade mig för ett halvårs medlemsskap. Det var inte så enkelt att bli medlem som jag hade väntat mig. Fyra gånger fick jag återvända till kontaktformuläret för att rätta något. En gång var det mitt fel; jag hade skrivit fel kortnummer; men de andra tre gångerna berodde på dålig design. Det började inte så bra.

Sedan kom jag in och kunde börja använda systemet. Tjänsten är ju inte så märkvärdig egentligen. Först räknar den fram ett dagligt kaloriintag. Därefter använder man en dagbok för att hålla ordning på matintag och motion. Det finns en databas med energiinnehåll för olika livsmedel, en databas med receptförslag och möjlighet att lägga in sina egna favoritlivsmedel och -recept. Lite ordning och reda, det är vad jag behöver hjälp med och vad jag betalar för.

Om det bara fungerade. Till att börja med är sajten rent plågsamt långsam. Det kan jag ha överseende med någon enstaka gång, men inte konstant under en hel kväll. Dessutom blir jag utkastad och tvingas logga in igen, ideligen och utan förklaring. Men det blir värre. Jag upptäcker snart ett antal tillfällen då sajten bara hänger sig. Knappar som slutar fungera, eller min favorit, jag hamnar på en helt vit sida. Bara att börja om från startsidan, gång på gång på gång.

Jag vet precis vad som har hänt. Sajten nylanserades 28 december. Jag har ingen aning om hur den såg ut innan men det är ju alltför uppenbart att här har Aftonbladet begått ganska många misstag som de borde vara erfarna nog att kunna undvika.

Om man nu utmanar ödet och nylanserar en betalsajt för viktminskning några dagar före ett årsskifte så får man väl för i helvete se till att testa under belastning först. Alla, i synnerhet den som håller på med någon typ av friskvård, vet att nyår innebär nyårslöften och att nyårslöften alltid handlar om någon typ av renlevnad.

Jag tycker att det hela är pinsamt. Det är pinsamt för Aftonbladet, men det är också pinsamt för IT-branschen, en bransch där vi tydligen aldrig lär oss någonting av våra misstag.

Gott nytt år!

Ingen vettig människa är uppe och bloggar såhär dags på nyårsdagen.

Krönika över år sex: Stilpolisen är död! All makt åt individen!

Olyckskorparna hade fel! Det blev inte noll sex i år. Det hade varit spännande att följa hur det hade gått annars, med en hel nation i celibat under ett år. Vi hade väl supit ner oss istället kanske.

Polisen slog till mot webhotellet PRQ 31 maj i avsikt att en gång för alla sätta stopp för the Pirate Bay. För säkerhets skull tömde man hela webhotellet, vilket drabbade en hel del företag och andra organisationer, bland annat Piratbyrån.

The Pirate Bay var nere i flera dygn (säkert två.) Publicitetsmässigt blev det hela en succé, fast inte för åklagare Håkan Roswall, utan för Piratpartiet som håvade in två tusen nya medlemmar på en vecka. Fortfarande har vi inte sett skymten av något åtal och den av justitieminister Thomas Bodström utlovade öppenheten kring de amerikanska påtryckningarna var som mycket annat från detta håll, bara tomma ord.

Årets viktigaste person är du själv, om man får tro Time Magazine. Det är du som skapar innehållet på framtidens World Wide Web och det var under 2006 som trenden blev mainstream. Är det någon som längre orkar räkna konkurrenterna till You Tube?

Sedan bolaget gick under klubban för 1,65 miljarder dollar vill alla vara med och slåss om intäkterna. TV4 har startat sin egen version under namnet FejmTV och hoppas väl kunna hitta nästa stora talang till någon halvdan dokusåpa, eller helt enkelt bara tjäna pengar på billiga TV-program baserade på videoklipp man gratis skaffat sig rätten att använda.

Jag undrar bara en sak: Varför går det inte att spela videoklippen från FejmTV på min dator?

Årets viktigaste politiska händelse var inte, som många tror, den borgerliga valsegern, utan Piratpartiets framfart. Partiet bildades 1 januari och tog 0,63 procent av rösterna i riksdagsvalet nio månader senare, utan vare sig kampanjkassa eller kända ansikten.

De etablerade partierna har nog fortfarande inte förstått frågorna och jag tvivlar på att de ägnar någon tanke åt att förstå dem nu. Under den lugna ytan har Piratpartiet bildat ett ungdomsförbund för att samla de ungdomar som gav partiet 4,5 procent av rösterna i skolvalet. 2009 är det val till EU-parlamentet och jag tror att en och annan då kommer att bli förvånad över piratrörelsens framfart.

En aktuell händelse som väcker känslor är hängningen av Saddam Hussein. Efter vad som utspelat sig hittills i Irak var det väl inte på något sätt oväntat, men jag undrar ändå. Om man nu bemödar sig med att ställa honom till svars för sina brott mot mänskligheten, varför inte göra detta ordentligt, istället för genom en skenrättegång som inte ens tar upp hela hans brottslighet, utan endast en del? Till vilken nytta arrangerades denna rättegång egentligen?

Sen undrar jag över det här med att döda folk för att de har dödat folk. Det är rätt många som i så fall bör dödas vid det här laget. Alla soldater som varit i strid och deras befälhavare. Troligen hela den amerikanska regeringen och kongressen. Domarna i domstolarna som utdömer straffen, bödlarna, fångvaktarna, listan blir lång.

Förlåt mig, jag glömde. De representerar det goda. De har ju alla fina skäl att döda, inte fula och smutsiga skäl som Saddam Hussein. Inte någon futtig hämnd. Rättvisa!

För att avsluta med något lättsamt och flärdfullt kan jag nämna att Ebba von Sydow förutspår en shoppingrevolution i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Jag tror att samtidigt som hon har rätt har hon gruvligt fel, för visst står vi inför en shoppingrevolution. Problemet är bara att det inte är den revolution Ebba von Sydow tror.

Visst kommer vi att se en shoppingrevolution, men det främsta kännetecknet är att shopping som företeelse kommer att försvinna. Kläder kan du handla på nätet precis som allt annat, från ett urval av tusentals små klädproducenter, var och en med sin stil. Ebba von Sydow och de andra stilpoliserna kommer inte att ha något att göra, eftersom det inte kommer att finnas någon enhetlig stil att definiera längre.

När Time Magazine utnämner dig till årets viktigaste person är det inget skämt, utan ett tecken på att du faktiskt, mer än någonsin, har makten över ditt eget öde, kan göra dina egna val och skapa din egen alldeles personliga stil, utan något annat än hjälp från dina medmänniskor.

Gott nytt år!

Bokslutsfrossa

Nyåret närmar sig och det råder bokslutsfrossa i riket. Plötsligt är det råkoll som gäller. Det är viktigt att pengar, som normalt tillåts flyta omkring fritt, befinner sig på exakt rätt ställe när klockan slår tolv. Annars utbryter kalabalik i styrelserummen, hemma vid köksborden och på skatteverket, ja faktiskt nästan överallt.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför vi är så hårt bundna till kalenderåret. I ett historiskt perspektiv kan jag förstå det. I det gamla bondesamhället levde människorna i ett ständigt pågående kretslopp; ett cykliskt liv som upprepades år efter år efter år. Men det är längesen nu.

De flesta av oss är inte bönder och vår försörjning varierar inte sådär fasansfullt mycket över året, men ändå springer vi runt i detta hamsterhjul av månadsslut, kvartalsslut och årsslut som ständigt måste passas så att ingenting inträffar på fel sida.

Jag tycker vi skall kliva ur ekorrhjulet en stund och fundera. Behöver vi verkligen alla dessa avslut och bokslut? Är det inte bara ett sätt att göra livet stressigt? Skulle vi inte må bättre om vi slapp dessa ständigt återkommande perioder av stress när allt måste bli klart före en viss, magiskt tidpunkt? Om vi istället kunde leva och verka i ett ständigt flöde där det inte är så viktigt om saker händer nu i eftermiddag eller imorgon bitti, skulle inte det kunna funka?