Kategori: Noterat

Klädfascismen saknar gränser

När det gäller andra människors klädsel finns det tydligen inga gränser för vilka åsikter smakfascisterna kan tänka sig att lufta offentligt.

Förlaget Idg gjorde sig i veckan känt som företaget där kvinnor, men inte män får visa benen, genom att ha klädregler som tillåter kvinnor att bära kjol men inte män att bära shorts. Det mest uppeseendeväckande i den historien är kanske att företagets vd, Lars Dahmén, kraftfullt försvarar det uppenbarligen könsdiskriminerande regelverket.

Syrrans granne ser nu fram emot rapporter om att manliga medarbetare på Idg börjat bära kjol i tjänsten, något som garanterat lär ge företaget publicitet, om än kanske inte av den typ som Lars Dahmén önskar sig.

Idg är dock ett affärsdrivande företag och kan möjligen förlåtas. Några som omöjligen kan förlåtas och som snarast bör förpassas till sophögen är den grupp moderater i Eskilstuna som uppenbarligen inte kunde hålla tungan i styr när miljöpartisten Yuri Silva dök upp på ett nämndsammanträde i keps.

Moderater må tycka vad som helst om människors klädsel, precis som alla andra, men få handlingar kunde väl vara så effektiva för att smutskasta det egna partiet som att öppet håna en politisk motståndare för valet av huvudbonad.

Det kan inte vara några vidare nya moderater de har i Eskilstuna.

Fejm-tv någon?

Någon som minns push-tekniken? Ingen? Är det alltså ingen som minns push-tekniken som skulle bli så viktig någon gång på 1990-talet. Den skulle revolutionera webben, genom att innehållet skulle komma till dig istället för tvärtom.

Wap då? Det måste du väl minnas. Det var ju inne i flera omgångar med wap. Vi skulle använda våra mobiltelefoner och surfa in på olika små sajter och göra av med pengar till mobiloperatörernas fromma. Helt fantastiskt skulle det bli. Ingen som minns wap?

OK, men Fejm-tv måste ni väl minnas? Ni vet, som YouTube fast bättre. På svenska. Rumsrent och välpolerat. Grymma teveprogram skulle det bli! Användargenererat innehåll i det digitala tevenätet.

Det är väl ett halvår sedan nu. Det var ett väldigt ståhej i slutet av förra året. Nu har det lugnat ned sig lite. För en stund inbillade jag mig att hela satsningen lagts ned i det tysta, men jag tror sanningen är att de är fullt upptagna med att räkna pengar på tv4 och helt enkelt inte hinner med att prata om satsningen just nu. Pengarna forsar in. Som på 1990-talet, fast utan bubbla. Webb 2.0 vettu!

Jag måste erkänna att jag förstår inte riktigt vad grejen är. Men jag antar att tv4 vet. För det måste väl vara någon grej med det här. Att ingen tänkt på det tidigare! Vi samlar in tittarnas egna videosnuttar och sänder. Det kommer att ta kvalitetsteve till helt nya nivåer.

Jag måste vara gammal, för jag fattar inte.

Teve förresten, känns inte det jävligt 1900-tal på något sätt?

Nederlag för den gamla världen

Det ser mörkt ut för internethatarna i den gamla världen. Efter att Hovrätten för västra Sverige fastställt domen på 80 dagsböter, för en 45-årig boråsare för att han delat ut fyra musikfiler blir det svårt för polisen att utreda upphovsrättsbrott på nätet.

En villkorlig fängelsedom, som åklagaren krävt, hade underlättat fildelarjakten för polisen genom att det högre straffvärdet möjliggjort husrannsakan och andra tvångsåtgärder. Efter att straffet nu fastställts till böter i ännu en instans blir det ingen insamling av bevis i fildelares bostäder. Inte heller får internetoperatörerna lämna ut ip-adresser till polisen.

Hett men svalt när Jamaica kom till Göteborg

Sizzla på scen, på Trägårn i Göteborg

Det gick hett till när Sizzla äntrade scenen på Trädgårn i Göteborg inatt. Termometern steg en stund över 35 grader och doften av svettiga kroppar låg tät i lokalen. Efter två timmars spelning var inte en skjorta torr.

Kanske var det värmen som gjorde att det kändes som om föreställningen inte riktigt ville lyfta. DJ A Beat med två tidigare Sizzla-spelningar i bagaget tyckte att konserten kändes lite avslagen.

– Det känns som om han kör mest på rutin. Han orkar inte riktigt sjunga hela låtarna, sade han till syrrans granne inatt.

I början av spelningen var lokalen packad och publiken på topp, men efter en stund tog värmen och fukten i lokalen sin tribut. Publiken tunnades ut varefter värmen steg och mot slutet av spelningen var det en ganska loj skara som snabbt flydde ut i den relativa svalkan i den 20-gradiga Göteborgsnatten.

170 000 säkerhetsnålar

Fyra säkerhetsnålar, prydligt ihopsatta. Under Göteborgsvarvet går det åt närmare 170 000 styckenDet är inte utan att jag undrar vem som sorterar alla säkerhetsnålarna till ett långlopp som Göteborgsvarvet. Jag pratar om de fyra säkerhetsnålar som medföljer varje nummerlapp och som används för att fästa den vid tröjan. Fyra stycken till varje nummerlapp, prydligt ihopsatta. Vem är det som som sätter ihop dem?

Om man räknar på fyra säkerhetsnålar till varje nummerlapp och totalt 42 000 startnummer blir det nästan 170 000 säkerhetsnålar som måste sorteras och nålas ihop.

Bara detta är ju en enorm mängd men betänk att det finns många löptävlingar i världen, alla med nummerlappar som måste fästas. Jag undrar hur många personer som arbetar heltid bara med detta.

Sitter det tusentals kineser någonstans och pillar ihop säkerhetsnålar dagarna i ända? Är verksamheten möjligen utlokaliserad till någon avfolkningsort i norrland? Finns det kanske en maskin som gör jobbet?

Jag hoppas lite på maskinen, för om någon sitter och gör detta för hand, dagarna i ända, så måste det ju vara världens tråkigaste jobb, näst makaroniböjare och sillstrypare.

Fast vad vet jag? Det kanske är världens mest uppskattade extraknäck för studenter, som jag just avfärdat med en fnysning.

Från kristen tro, via fiske och bredband till byggvaror

Min blogg är förvirrande. Jag vet inte hur det är för er läsare, men för mig kommer det inte som någon överraskning. Effekterna är väldigt tydliga när jag tittar på vilka annonser Google tycker att jag skall ha på min blogg.

Rätt länge har jag haft annonser från mer eller mindre suspekta kristna organisationer. Hur det hänger ihop vet jag inte. Sist jag kollade var jag ateist och jag tycker inte jag skriver speciellt mycket om kyrkan och tro, men tillräckligt tydligen.

En gång skrev jag om fiskedrag. Ett inlägg. Det räckte för att jag skulle få fiskeannonser. Massor om fiskeannonser. Det var som om Google bara gick och väntade på att någon skulle börja skriva om fiske och så äntligen hände det.

Sedan kom bredbandsannonserna. Jag vet inte varför de kommer heller. Det är nästan lika obegripliga som annonserna från de kristna organisationerna. Skriver jag om internet och bredband? Jag minns ingenting.

Det senaste är dock byggvaror. Två skivtips räckte för att det här skulle bli en bygg-blogg. Här får du tips på vilka skivmaterial som är lämpliga och därför annonseras det för byggvaror. Jag har bara skrivit två gånger om byggvaror men det räcker tydligen.

Jag undrar hur annonsnätverket skall tolka det här. En blogg som handlar om kyrkan, tro, fiske, bredband, internet och byggvaror, hur annonserar man på den? Det skall bli spännande och se.

Kanske borde jag skriva lite om sex också. Och kändisar. Kändisar är bra. Det får man mycket hits på. Det och mode.

Finns det ingen annonskategori för slackerprosa?

Senaste nytt från Apple: iMyth, iFantasy och iLie

Jag vet inte vad det är med Mac-kollektivet egentligen, men jag vet att de lever i en fantasivärld, en sagovärld med kungar, riddare, prinsessor och troll.

Jag vet detta för att jag har wallraffat. I två månader nu har jag wallraffat som Mac-ägare. Jag har ägt en Mac, jag har använt min Mac till arbete. Jag har observerat andra Mac-ägare och jag har fått höra både det ena och det andra om Macen och dess förträfflighet.

“Mac har inga virus.” “En Mac hänger sig inte.” “Mac är bättre än PC.” I all oändlighet håller det på.

Problemet är att alltihop är lögn. Det är ett luftslott som Apple fått Mac-ägarna att bygga upp och som man vårdar varsamt. Hela varumärket Mac bygger på detta luftslott.

Jag vet inte vad dessa Mac-frälsta gör med sina datorer för att upprätthålla myten, men kan berätta vad de inte gör: De kopplar aldrig upp sig.

En Mac-ägare kanske ansluter sin dator till internet. Helst bara via Apple Airport men i undantagsfall kan Mac-ägaren tänkas koppla in sin dator via annan hårdvara, även om det tar emot.

Där någonstans tar det slut. En Mac-ägare skulle aldrig få för sig att springa omkring med sin dator och koppla upp den tjugo gånger per dag via minst tio olika nätverk. En Mac-användare håller absolut inte på och ansluter sig till internet via mobiltelefonen.

Även om Mac-ägaren skulle göra allt det där finns det andra gränser. Mac-ägaren tar hellre livet av sig än nedlåter sig till att dela filer i ett nätverk. Undantaget att ansluta sig till en annan Mac via Appletalk, det är riskfritt, men hellre låter sig Mag-ägaren slitas i stycken av vilda hästar än han eller hon använder sig av suspekta protokoll som Samba eller ännu värre, NFS, för att dela filer.

Skälet till att Mac-användaren låter bli alla dessa saker är att det annars skulle uppdagas att Mac kanske inte fungerar så felfritt och är så perfekt som myten gör gällande.

En Mac hänger sig. Jo, jag lovar! Den hänger sig. På riktigt. Man måste göra norsk reset för att få liv i den. Ibland hänger den sig bara för att den lagt sig i viloläge. Det är mycket imponerande av Apple att lyckas mörka detta.

En Mac ballar också ur. Speciellt ballar nätverket ur med jämna mellanrum. Alldeles nyss, till exempel, fick min Mac för sig att file servern hade gått och lagt sig. Så var det förstås inte. Istället var det macen som behövde startas om för att bli vettig igen.

Sådär håller det på och det finns liksom ingen gräns för hur länge jag skulle kunna hålla på och tala om exakt hur mycket Mac OS X inte på något sätt skiljer sig från något annat operativsystem i stabilitetshänseende.

En sak till som en sann Mac-ägare aldrig gör. Han eller hon installerar aldrig någonsin några program vars namn börjar på något annat än i. Då skulle man ju kunna göra något med sin dator och eventuellt upptäcka att den inte fungerar så perfekt som man gärna vill tro.

Varför är alla kablar svarta?

Det är någonting märkligt med kablar och framför allt färgen på dem. De är nästan alltid svarta och jag kan inte förstå varför.

Det gäller inte elkablar för inomhusbruk. De är nästan alltid vita, av begripliga skäl. Skall man dra kablar inne i sin bostad är det ganska troligt att vitt smälter in. Vitt eller åtminstone ganska ljusa färger är ju rätt vanligt i bostäder.

Men så har vi alla andra kablar: anslutningskablar till apparater, datorkablar och audiokablar. De är nästan alltid svarta. Vad är grejen med det? Finns det något sammanhang där svart är den bästa färgen på en kabel? Vilket i så fall?

I några sammanhang är kablar av tradition grå eller ljust beige. Det är ju inte idealiskt, men i alla fall ett fall framåt jämfört med svart. Men varför inte gå hela vägen och satsa på vitt istället?

Sedan har vi ju högtalarkablar som många gånger har ett transparent hölje, men jag antar att det helt enkelt är jävligt fräckt att visa upp för omvärlden vilka feta högtalarkablar man minsann har råd med.

Bloggkrig!

Mitt fantastiska liv - Råbra förvirrad skitClown Ozzy har passerat syrrans granne på Bloggtoppen. Det kunde varit en diskret händelse som passerat ganska obemärkt, men vissa personer var bara tvungna att gnida in saltet ordentligt i såret.

Naturligtvis tänker inte syrrans granne sitta med armarna i kors och stillatigande se på när någon jävla clown tar över.

Nu är det krig!

Ost!

Jag verkligen älskar ost! Andra människor må sitta och vräka i sig godis, chips och kakor, men jag är egentligen bara ute efter ost.

Ibland äter jag ost som måltid, bara för att det är så gott. Det tycker vissa är underligt eller till och med äckligt men jag tycker det är fantastiskt! Ost är ju helt det godaste som finns så varför skulle jag inte äta det till middag?

Mest av allt gillar jag hårdost. Det är så gott att ta en rejäl bit, skära den i stavar eller kuber och sedan bara vräka i sig! Mjukost duger i krig men det är inte alls samma sak att sitta och smeta i sig något som har samma konsistens som kräm. Hård ost skall det vara!

Visst kan jag uppskatta godsaker av andra sorter men det blir aldrig riktigt lika bra som ost. Det enda som egentligen klarar att konkurrera med ost är popcorn, indränkta i smör.

Lösningen på kodproblemet: Ännu en kod

Lösningen på problemet med den bortglömda koden visade sig vara ännu en kod. Efter att ha ringt ännu ett av alla Swedbanks kundtjänstnummer lyckades jag faktiskt få prata med en människa som kunde berätta hur problemet kan lösas.

Tydligen kan min blockerade koddosa låsas upp. Det är ju bra för då slipper vi ju ett växande sopberg av spärrade koddosor. Det enda jag behöver göra är att ringa telefonbanken och logga in med min personliga kod så kommer jag åt funktionerna för detta.

Lösningen på problemet med att jag inte kommer ihåg min kod är alltså ännu en kod att komma ihåg. Hur tänkte de nu egentligen?

Som tur är finns en annan lösning på problemet, nämligen att besöka ett bankkontor. Ni minns väl bankkontoren? De där lokalerna bankerna hade ute på stan och ibland på landet, där man kunde gå in och prata med en riktig människa och göra sina bankärenden.

Ingen som minns?

Las-maskinen som ständigt kräver nytt kött

Nu vet jag varför alliansregeringen börjar vissla och titta åt ett annat håll så fort Las kommer på tal. De har en plan! Las skall avskaffas. Inte genom politiska beslut utan av sig själv, i smyg.

Las håller sakta på att utradera begreppet fast anställning. Fasta anställningar är förknippade med så mycket problem att företagen i många branscher helt låter bli att anställa fast personal över huvud taget.

Massmedieföretagen har ju till exempel nästan helt slutat med fast personal utan går nu runt på 11-månadersanställningar.

Givetvis sätter detta snurr på saker och ting. Framför allt gör det att arbetsstyrkan med tiden blir alltmer lätt- och snabbrörlig och framför allt hamnar vi alla snart i den stora Las-kvarnen

Till slut når vi punkten där ingen längre är fast anställd utan alla istället hoppar runt mellan olika vikariat. Den dagen går det lätt och snabbt att avskaffa Las utan protester eftersom ingen kommer att drabbas negativt.

Planen är alltså inte alls att behålla den svenska arbetsrätten utan att helt avskaffa den genom att låta den överleva sig själv. Det kanske tar 30 år att genomföra men det blir å andra sidan gjort.

En vacker dag kommer det att uppdagas vad socialdemokraterna gjort med pensionssystemet, men då är de skyldiga sedan länge döda.

Ännu en koddosa i papperskorgen

Kod-dosa från Swedbank: Blockerad!Nu är det andra gången inom en månad. Jag har lyckats supa bort ännu en kod och min koddosa till Swedbank kan därmed förpassas till soporna.

Jag brukar inte ha problem med lösenord och koder. Tvärtom har jag en nästan obehaglig förmåga att komma ihåg inte bara koder utan telefonnummer och andra mer eller mindre underliga kombinationer och bokstäver och siffror.

Men det gäller sådant som används. Just den här internetbanken hade jag inte alls tänkt använda men eftersom banken prompt skulle sätta in mitt studiemedel på ett gammalt bortglömt konto som låg och skräpade ansåg jag inte att jag hade något val.

Det finns förstås standardkoder och standardlösenord, men dem vill jag inte använda i banksammanhang. Alltså måste jag ha valt någon annan kod, antagligen någon listig kod som jag skulle komma ihåg.

Det fungerade förstås inte. Jag har ingen aning om vilken listig kod jag valt och nu är mina tre försök förbrukade.

Jag förstår inte varför det skall vara så svårt att lösa detta med inloggning. Vad är det egentligen som hindrar it-branschen från att ta fram någonting som fungerar, för människor?

Det finns säkert tusentals inloggningsmetoder men ingen av dem vi sett hittils är anpassad för människor. Alla inloggningsmetoder som finns är anpassade för maskiner, som inte har några som helst problem att lagra mängder av slumpmässig information, men användaren är det ingen som tänker på.

Privat och genom olika uppdrag jag har behöver jag hantera konton i sex olika banker. Några av dessa finns på internet och alla utom en har någon typ av koder. Jag har fem webbhotell att logga in på och uppåt tio epostkonton som skall kollas. Antalet konton på olika sajter på nätet kan jag nog inte ens räkna till och i majoriteten av fallen vet jag nog inte ens vad jag har för användarnamn.

Vad är det egentligen för fel här? Varför skall jag behöva alla dessa hundratals identiteter och varför är det ingen som tänker på användaren?

För övrigt skickade jag ett mail till banken och beskrev mitt problem. Jag fick i svar att jag skulle ringa telefonsupporten. För att komma fram till telefonsupporten krävs dock en kod. Jag har ingen kod. Har aldrig fått någon. Jag förstår inte hur det här skall gå till.

Ibland, påfallande ofta nu för tiden, tror jag att Swedbank helt enkelt hatar sina kunder.

Journalister som ”bloggar”

Vad menar SvD egentligen när de skriver att att “SvD:s tennisexpert rapporterar på bloggen” och sedan pekar till en artikel på SvD blogg? På vilket sätt skiljer sig reporterns artikel som är publicerad på SvD blogg från reporterns andra artiklar på SvD?

Vad är grejen med att ha reportrar på en dagstidning och sedan påstå att de skriver på tidningens blogg? Blir artiklarna bättre? Blir tidningen bättre? Jag fattar inte.

Vad är nästa steg? Tänker SvD börja publicera sina artiklar som textfiler som laddas ned med Bit torrent? Kommer reportrarna att skriva sina artiklar på flygblad som delas ut på stan? Skall nyheterna spridas genom rykten?

Jag börjar misstänka att SvD inte har någon plan. Jag tror att de bara gissar och gör saker på måfå.