Författare: Redaktörn

Jag vill åka till Sköve om två dagar… kanske

Tågen är för tomma och måste fyllas. Därför satsar SJ nu på auktioner där överblivna platser säljs, med ett utropspris på en krona.

Auktionerna startar två dygn före avgång och stängs när sex timmar återstår.

Frågan är förstås vilken typ av resenärer som kommer att nappa på det här. Finns det verkligen en massa människor som är intresserade av att kanske åka tåg om två dygn men som kan vänta till sex timmar före avgångstid med att bestämma sig för om det är värt pengarna?

Vi här på redaktionen kommer att följa experimentet med stort intresse och förstås att göra egna försök med denna biljettform. Rapport kommer.

Recipe for disaster

X2000 från Göteborg till Stockholm, 08:42

Jag blev väckt vid sex. Kanske inte helt självvalt, men ändå. Det har varit en seg morgon. Och nu skall jag åka tåg. Med pöbeln i andra klass. Det kan aldrig gå vägen.

Just idag skall jag tydligen sitta i dagisavdelningen. Två små fylltrattar raglar omkring på golvet i det krängande tåget och säger ”Ba ba ba!” till varandra. Och kör rally på tågets golv. Och äter banan med hela ansiktet. Och håller på, som bara små barn kan.

Det går bra. I nästan två timmar går det bra. Sedan går det åt helvete. Det är dags att vara grinig och skrika. Det ena barnet sitter precis bredvid, på andra sidan gången och vill bara springa iväg, men får inte och skriker istället.

Jag försöker fly till bistron. Men något är fel. Bistron är inte någon bistro utan som ett slags bar, utan sittplatser. En sådan bistrovagn har jag inte sett på flera år, men på just denna avgång när jag verkligen behöver sitta där så dyker den upp.

Tur att jag har öronproppar. Det kanske inte dämpar ljudet helt, men jag slipper åtminstone avlida. Lyckas till och med vila lite. Barnet skriker, vägrar sova, springer iväg, blir tillbakahämtat och skriker lite till.

Vad är grejen med det här? Kan inte någon av de tre kvinnorna i sällskapet ta en liten promenad med barnet genom tåget, så slipper vi skrik. Jag trodde det var grejen med tåget; att man kunde promenera runt lite och slippa sitta still.

Ett brev från SJ

Ett brev från SJDet kom ett brev från SJ idag. De beklagar att det tagit så lång tid att svara på mitt brev. Fast de svarar inte nu heller. Eller de svarar förstås, men i svaret skriver de att de egentligen inte har tid att svara på mitt brev eftersom de har fullt upp med att betala ut ersättning till folk.

Jag förstår dem. Det kan inte vara lätt alltid att hinna svara på alla dumheter som folk skickar in. Sen finns det väl en massa människor som hör av sig och klagar också, och vill ha ersättning.

Ersättning får jag. Naturligtvis inte pengar. Det hade varit alldeles för fantastiskt för att vara sant. Hundra spänn i värdecheckar får jag däremot, så att jag kan köpa ännu fler tågresor av SJ.

En fråga bara: Hur använder jag värdecheckarna på internet? Skall jag hålla dem mot skärmen när jag beställer min biljett?

Att vara syrrans granne: Mjölkchoklad

Jag blir plötsligt så sugen på mjölkchoklad. Jättesugen faktiskt. Som tur är har jag både mjölk och chokladpulver hemma. Bara att blanda. Två sorter till och med.

Jag kan välja mellan vuxenmjölkchoklad (mörk) och barnmjölkchoklad (ljus och söt.) Idag blir det vuxenvarianten.

Jag får för mig att jag skall värma mjölken. Inte mycket. Bara lite, så den blir sådär lite ljummen. Varför jag kommer på detta vet jag inte. Det bara känns som en bra idé.

Vad gjorde folk innan det fanns mikrovågsugnar egentligen? Tog de fram en kastrull och värmde mjölken i? Under omrörning? Vettlöst! Jag nukar mitt glas mjölk i ett par minuter bara. Sedan är mjölken ljummen och kan röra i pulvret.

Nu sitter jag här och känner mig… något missnöjd. Ljummen mjölkchoklad var inte så fantastiskt som jag hade tänkt mig. Om jag hade tagit den ljusa, söta, barnchokladen kanske, men det här? Nej, det är helt enkelt inte speciellt gott. Bara kroppsvarmt.

Undrar om jag skall ta mig ett glas till. Kallt. Kanske med barnchokladen. Vi får se. Jag hör av mig senare. Nu tror jag att jag skall såga lite.

På återseende.

”Så kan du välja bland tretton nya kanaler också”

Förut blev jag irriterad. Nu har jag bytt taktik. När telefonförsäljarna ringer är jag sävlig, på gränsen till medgörlig. Det är alltid lika roligt att höra reaktionen när de plötsligt inser att de pratat i tre minuter helt i onödan.

Idag ringde en kvinna från Com Hem. Hon hade ett paketerbjudande som jag säkert skulle vara intresserad av. 24 mbit/s skulle jag få, telefoni utan månadskostnad och en digitaltevebox med ”mycket bättre ljud och 13 nya kanaler du väljer helt själv.”

Det tog nog ungefär tre minuter för henne att komma fram till vad detta skulle kosta mig: 159 kronor per månad. Tre minuters oavbrutet pratande alltså. Innan jag fick chansen att säga att: ”Nej, det där är jag inte så intresserad av.”

Jag kanske är onormal, men jag tycker det är svårt nog att göra av med 8 mbit/s, eller snarare de 4 mbit/s som det rör sig om i verkligheten. Någon fast telefon har jag inte haft sedan jag sade upp den (hos Com Hem) tidigare i år och teve, vad är grejen med det?

Jag tror inte jag känner någon som tycker att de tittar på för lite teve. Jag har absolut inget behov av mer teve och på vilket sätt situationen skulle bli bättre av fler kanaler vet jag inte. Erbjudandet verkar faktiskt ganska dumt.

Det roliga är hur de liksom inte verkar förstå, hur någon bara kan avböja deras fina erbjudande. Först blir helt tyst. Sedan kommer lite motfrågor: ”Vad har du för teleoperatör nu?” och så vidare. Sedan måste man prata med dem i två minuter till innan de mycket tveksamt avslutar samtalet.

Först efteråt inser jag att jag ju kunde passat på att klaga lite över hastigheten på bredbandet. Eller varför inte beställt en nedgradering i hastighet istället. Det hade varit ganska skoj att få höra hennes reaktion.

Nästa gång…

En dator, ett säte i andra klass och alldeles för många kroppsdelar

Jag vet inte varför jag skyller det här på SJ. Allt är ju bevisligen mitt fel, men på något sätt tycker jag inte det är mer än rätt att skylla lite på SJ. De kanske är oskyldiga just den här gången, men jag vet nog.

Till att börja med hade jag bokat plats i andra klass. Det kan ju verka ekonomiskt och bra. Det är billigare ända tills man räknar med den lilla detaljen Internet. Tänker man vara uppkopplad hela resan blir det liksom bara dumt. Det kostar till exempel nästan lika mycket som första klass.

Inte bara var jag dumsnål, det var dessutom helt fullt på tåget. Jättemycket människor som skall till Stockholm samtidigt som mig och de skall dessutom sitta framför, bakom och bredvid. Lite som maddtre fast på ett jobbigt sätt.

Jag har kanske inte så bred röv, men jag har definitivt för långa ben och armar för att sitta så. I synnerhet armbågarna vållade problem eftersom jag hade fått för mig att jag skulle jobba lite med en dator på vägen.

Det hela var naturligtvis bara dumt och som gjort för att misslyckas. När jag insåg mitt misstag och bestämt mig för att fly till bistron och sitta där istället var det försent. Bistron var fylld av människor, inte som åt, men som läste tidningen, babblade och framför allt satt överallt. Minst hälften av människorna såg dessutom ut att inte behöva äta speciellt mycket mer på ett tag.

Jag fick sitta kvar i mitt trånga säte och lida ända tills det var tio minuter kvar till stängning. Då fick jag min chans.

Personliga och totalt ointressanta restnoteringar

Jag har säckat ihop i soffan. Egentligen hade jag tänkt jobba. Jag har ju lovat komma med en hög notisidéer imorgon. Men det bröt liksom ihop. Nu sitter jag här och har dumma idéer istället, om att det kommer att gå åt skogen. Det är naturligtvis fel. Det kommer att ordna sig imorgon, när deadline närmar sig. Om jag bara lyckas lägga mig i tid. Det brukar ju gå bra, eller hur?

Något jävla badrumsgolv blev det ju inte idag. Det var ju tänkt att det skulle bli men en massa saker kom ivägen. Som vanligt. Nu får jag gå ut och skita i en vecka till. Och dursa. Fast det kan man ju strunta i. Att dursa alltså Jag har inga viktiga möten eller någon annan anledning att träffa några människor så jag kan sitta här och vara sunkig bäst jag vill.

Över huvud taget har jag för många bollar i luften. Jag verkar inte veta hur man säger nej och nu sitter jag här med en massa saker som är ivägen för det jag egentligen skulle göra.

Get my shit together, det är vad jag skall göra. Få undan alla surdegar jag inte borde sagt ja till. Sen är det väl fyra grejer som egentligen betyder något:

  1. Få tummen ur röven och sälja en massa artiklar
  2. Säga upp mig från jobbet
  3. Göra lägenheten beboelig igen
  4. Flytta till Stockholm

(Jag tänker inte skriva ”skaffa mig ett liv”, hur lockande det än kan verka. Jag har redan ett. Skulle jag behöva ett till då eller?)

Så! Det var ju inte så många saker alls faktiskt. Ser riktigt överkomligt ut. Jag måste bara få undan lite annat. Sluta vara engagerad i så många föreningar och hålla på med en massa skit hela tiden.

Det här till exempel, som jag gör nu. Vad är det för dumheter. Sitta och blogga om hur eländigt besvärligt allt är. Det är ju inte alls besvärligt. Det går bra för mig, egentligen. Jag bara gnäller, helt i onödan.

Jag ber verkligen om ursäkt! Det var dumt. Förlåt!

Jag taggar det här som humor, på pin kiv. Du får skylla dig själv om du läser ett inlägg med en sån här rubrik och sen inte tycker det är roligt.

Nu skall jag gå ut och tjuvröka.

www.sj.se – Kontakta oss (helst inte)

Ett brev på väg till SJ

Allt började med en tågresa till Stockholm. Jag hade bokat biljett i första klass och tänkte arbeta lite under resan. På internet, tänkte jag arbeta. Det finns ju på tåget numer.

Eller fanns i alla fall. I ungefär fem minuter kunde jag nå internet från tåget. Sedan slutade det fungera. Det tog kanske tio minuter att ladda en ganska ordinär webbsida, om det ens gick. Oftast slutade det med timeout.

Sedan var det kört i två timmar. Mot slutet av resan började det fungera igen. Lite långsamt, sådär som man kan förvänta sig på tåget, men helt godtagbart.

Jag slängde iväg ett meddelande till SJ. Jag klagade över att internet inte fungerade. Jag passade också på att påtala att det faktiskt verkar som om det blir slöare och slöare. Kapaciteten börjar bli otillräcklig, helt enkelt, skrev jag. Det skulle jag aldrig gjort.

När man får svar från SJ:s kundtjänst får man alltid svar på det som är enklast att svara på. Ett långt svar får man som förklarar varför det är helt naturligt att internet går lite långsammare på ett tåg som rör sig i 200 km per timme än i en lägenhet som står still. Själva klagomålet – att internet inte fungerade alls – fick jag egentligen inget svar alls på.

Så jag sätter mig och svarar på mejlet från SJ. Skriver att ja, jag förstår att det går långsammare än hemma i lägenheten men att det faktiskt inte fungerat alls under min resa och att jag faktiskt vill ha ersättning för det jag betalt för men inte fått.

Sedan skall jag skicka mitt mejl.

Det är då jag upptäcker det. Avsändaradressen är noreply@sj.se. Det är inte meningen att jag skall kunna svara på det där mejlet. SJ är redan klara med mitt ärende och tänker inte bry sig mer. Lång näsa!

Men det finns ett ärendenummer, kommer jag på. Ett ärendenummer får man alltid när man skickar in ett meddelande via deras hemsida. Man får till och med ett mejl med det där ärendenumret.

För en vecka sedan fick man ett mejl med ärendenumret. Det mejlet finns förstås inte mer, men ärendenumret står väl i mejlet jag fått nu. Det måste det väl göra eller?

Det är verkligen inte meningen att jag skall kunna svara på det där mejlet. Inte någonsin skall jag kunna det, för något ärendenummer finns förstås inte. Ingenstans finns det.

Ett tag funderar jag på att rota fram biljettbokningen med alla tider och datum och fylla i SJ:s formulär en gång till. Men jag kommer på en mycket bättre lösning. Jag skriver ut mitt mejl, lägger i ett kuvert och skickar till SJ med posten. Skitsmart! Försök smita från det här nu då, om ni kan!

På måndag skall SJ:s kundtjänst att få! Ett litet vitt kuvert skall de få! Fem och femtio kostar det mig och någon ersättning lär det ju inte bli tal om, men de skall fan inte tro att de kommer undan med sina ormfasoner! Inte så lätt.

Falsk syrrans granne-blogg på nätet – redaktionen rasar

Syrrans granne har en blogg. Det finns bara ett problem. Bloggen är falsk. Nu har redaktionen kopplat in en jurist och syrrans granne har gjort en polisanmälan

SvD rapporterar att en falsk Björn Ranelid-blogg har dykt upp på nätet. Men fler har drabbats. I veckan dök en falsk syrrans granne-blogg upp. Inte förrän redaktionen kopplat in sina jurister plockades bloggen bort från nätet.

– Det är jätteobehagligt. Syrrans granne är extra utsatt. Om man söker på hans namn på nätet får man helt klart fler träffar än på andra bloggare, säger syrrans grannes presstalesman ikväll.

Syrrans granne har nu polisanmält bloggen.

Enligt redaktionen för syrrans granne finns tydliga tecken på att ingenting på bloggen skrivits av syrrans granne själv.

Till exempel:

”Jag vaknade imorse till ännu en härlig dag med blå himmel och strålande solsken…”

– Helt klart skulle syrrans granne aldrig inleda ett blogginlägg i så överdrivet positiv ton.

Syrrans granne själv är enligt uppgift från redaktionen ”ute och får sig en rejäl bläcka” och har inte varit anträffbar för en kommentar.

Samtidigt i första klass

Nu vet jag varför affärsresenärerna väljer första klass. Det är inte för att de skall få plats med datorn och alla sina pinaler, så att de kan arbeta under resan, för jobbar gör de inte. Skälet är istället gratis kvällstidningar, godis och kaffe.

Det som brukar göra påstigningen bökig är att många skall baxa in sitt bagage och sig själva på en liten yta under kort tid, men här i första klass består hindret av en flock kostymklädda hyenor som praktiskt taget sliter godiset och tidningarna ur händerna på varandra.

Liknande beteende har jag tidigare observerat i business class på flyget. Mycket underhållande, eller möjligen deprimerande, beroende på hur man ser det. Precis som om godiset och tidningarna skall ta slut om man inte skyndar sig.

Det är naturligtvis bekvämt med extra plats, men så mycket utrymme krävs inte för att sitta och läsa tidningen. En del kanske reser på snålbiljett som jag, men något måste ha blivit fel när en massa företag betalar hundratals kronor extra för en kvälltidning, godis och kaffe.

SJ ber att få beklaga

Någonstans mellan Stockholm och Norrköping, en fredag eftermiddag

Vi är 16 minuter försenade på grund av ett tekniskt vagnfel. Jag undrar lite över det här. Finns det några icke-tekniska vagnfel som kan orsaka förseningar? Vilka är dessa egentligen?

Nåja, är det ju inte det som är poängen, utan det faktum att SJ ber att få beklaga. Det har SJ gjort minst tio gånger under den här resan. Det börjar bli lite, nej mycket tjatigt.

Undrar om SJ ber att få beklaga även detta. De har inte sagt något om att de ber att få beklaga att de ber att få beklaga så mycket, men nu ber åtminstone jag om att få beklaga mig lite inför er läsare. Går det bra? Tack!

För min del behöver inte SJ be. Det går bra att beklaga sig bara, rätt ut i luften, utan att be om lov.

Fast de behöver inte beklaga. Jag förstår att de beklagar. Jag tycker det räcker om de berättar att vi är försenade på grund av ett vagnfel. Inte för att jag egentligen bryr mig om det heller. Om tåget hade varit försenat på grund av att föraren var full, det hade varit något att komma med. Något att beklaga.

Eller om tåget varit en timme försenat, då hade jag nog undrat varför.

Nu är vi 16 minuter försenade och SJ ber att få beklaga. Och beklaga och beklaga och beklaga. Och beklaga lite till. Några gånger till bara.

Jag ber att få beklaga så hemskt mycket att jag beklagar mig så. Det är ju inte meningen att ni skall behöva lida för att SJ råkar ut för tekniskt vagnfel. Det blir nog med lidande ändå på grund av detta.

Nu drabbades ni i alla fall. Det var inte meningen. Jag ber att få beklaga.

Att vara syrrans granne: Lunch med eliten

Jag åt lunch med Sveriges bästa IT-journalister, Linus Larsson och Daniel Goldberg från Computer Sweden. De tog paj med västerbottensost och spenat medan jag åt någon form av köttfärspirog. Gott, men jag ångrar lite att jag inte tog pajen. Den såg fantastisk ut!

De hade tydligen fått en ny, helt oförstörd praktikant att lära upp på redaktionen och verkade väldigt nöjda. Uppenbarligen har det satt sina spår att jag var där och härjade i början av året, men nu verkar redaktionen ha hämtat sig från chocken och börjat fungera normalt igen.

Maten var helt OK men att vi fick vänta typ en halvtimme på att få den var fan på gränsen alltså. Daniel såg ett tag ut som om han skulle flippa fullständigt men lugnade sig något efter att jag pratat till oss gratis kaffe latte.

Alla verkar lite spända på hur det skall gå med konflikten mellan Tidningsutgivarna och Journalistförbundet. En journaliststrejk nu skulle kunna göra tillvaron intressant på flera sätt. Det vore definitivt ingen höjdare för gammelmedia, men frågan är om inte Journalistförbundet har minst lika mycket att förlora, såvida de inte har tänkt sig att försöka tvinga in alla frilansar och bloggare under sitt paraply.

Nu skall jag ta en värktablett och vila en stund för att bli av med den här jävla spänningshuvudvärken!

Varför SL?

Kassa 2, kassa 2 och kassa 2 öppen

Fredag. Monsunregn i Göteborg. Tåget försenat en halvtimme, Internet ombord som är slöare än en modemförbindelse på 1980-talet. Ingen mat i magen.

Allt detta har jag överlevt. Nu skall jag bara köpa ett SL-kort och ta tunnelbanan hem*. Vad händer då?

Man tvingas in på SL-center. Det är trångt, det är varmt, det är kö och framför allt: Det är en enda kassa öppen. Mannen som sitter där är jättetrevlig och svarar vänligt på alla frågor, ritar på kartor och förklarar, men varför? Varför SL, kan jag inte få köpa min biljett i en automat? Jag har inga frågor, jag vet exakt vad jag vill köpa och jag tänker betala med kort. Varför skall jag ändå tvingas stå i denna bastu och vänta i en kvart?

Enligt den vänlige mannen i kassan kommer jag att få det ”när det nya biljettsystemet kommer.” Det blir säkert jättebra. Då. Men vad väntar vi på?

* hem = mitt ganska tillfälliga hem i Stockholm. Jag har inte flyttat hit. Inte än… 🙂

Hur får man in tio personer i ett rum?

X2000, Skövde, 14:08

Jag har efter vissa umbäranden lyckats ta mig till bistron och har just fått i mig min mat när uppehållet i Skövde ropas ut. Perfekt tillfälle att gå av tåget och sträcka på benen i ett par minuter.

Tyvärr är jag bara nästan tillräckligt snabb. Innan jag hinner till vagnsänden hinner det bildas en kö genom hela vagnen. Men jag är listig. Jag går till andra änden av vagnen. Där är det bistro, och ingen kö.

I utrymmet mellan vagnarna står två barnvagnar. Två enorma barnvagnar blockerar bägge dörrarna. Jag vet inte hur det är tänkt att det skall gå till att få av sitt bagage, men det kanske finns en plan för det. Mellan vagnarna befinner sig också en man och hans koffert. Det är nätt och jämnt att även jag kan pressa mig in i utrymmet.

Då dyker hon upp. Hon är ganska piffigt klädd, går i högklackat och släpar på en enorm koffert. Hon skall av i Skövde. Hon undrar om hon kan få hjälp. Det förstår jag. Människan stinker sprit och kan knappt stå på sina höga klackar.

Men hon vill inte bara ha hjälp att komma av tåget. Hon vill ha hjälp att komma ut i utrymmet mellan vagnarna, där det är fullt av barnvagnar, en man med jättekoffert och jag. Det finns ingen plats. Men hon vill ha hjälp ändå. Nu genast!

Hon pratar i telefon också. Pratar och ojar sig över att hon inte får hjälp av någon av herrarna. Nog behöver hon hjälp. Med sitt förstånd, först och främst. Jag bestämmer mig för att fly innan situationen ballar ur helt. I dörren möter jag två bastanta damer ur tågpersonalen. Det här kan bli spännande!

Ibland är jag glad att jag åtminstone inte jobbar på tåget. Eller på cirkus.