Jag är smörberoende

SmörDet har skrivits spaltmil om människor som säger sig vara sockerberoende. Minst ett löp i veckan handlar om detta eller något liknande. Men var är alla artiklar om oss stackare som är smörberoende?

Det låter kanske konstigt, men frånvaro av socker bekommer mig inte det minsta. Om någon däremot tar ifrån mig smöret drabbas jag ögonblickligen av mycket svår abstinens.

Jag äter så mycket smör jag kommer åt. Favoriten är sånt där vitt, luftigt bröd som morsan bakar, som nästan uteslutande består av hål. En rejäl klick extrasaltat smör på och du får en gourmetmåltid av högsta klass, om du frågar mig. Om jag är riktigt sugen kanske jag rostar brödet först, så går det att få i ännu mer smör.

Smör för sig är ingen hit, men applicerat på olika livsmedel som bröd, popcorn eller ris, ja vad som helst som suger upp det, blir det en fantastisk njutning.

Eftersom smör innehåller ganska mycket kalorier och jag just nu räknar sådana har jag ätit otroligt lite smör de sista fyra veckorna och det märks. Tidvis är det som om jag inte kan sluta tänka på mat och då i synnerhet smör. Just nu skulle jag nog klara att sätta i mig ganska mycket smör utan några som helst tillbehör.

Nu gäller det härda ut bara några veckor till, så skall jag strax få sätta igång och frossa igen. Min hjärna inser förstås att det lär bli ganska många veckor med ytterst lite smör även efter att jag är klar med det här projektet men sen, till slut, kommer vi äntligen fram till den efterlängtade smörfrossan. Det kommer att bli fantastiskt!

Att sköta ett hushåll är sannerligen ingen lek

Diskberg

Jag har just fått i mig dagens lunch och inser att det är dags nu, att ta hand om disken. Om jag inte gör det nu blir berget för stort och då vet vi hur det slutar: Disk i hela köket.

Så jag diskar. Jag diskar tallrikar, plastburkar, kastruller och bestick. Jag diskar ett glas. Bara ett. Det verkar inte som om jag använt fler sedan sist.

Sen, när jag har diskat, diskar jag lite till. Det fanns fler glas. Jag diskar dem. När jag är klar diskar jag lite till. Det stod tydligen mer disk och väntade i lägenheten. Till slut kan jag inte hitta mer disk. Men den gömmer sig nog någonstans. Snart hittar jag den.

Det visar sig att allt inte får plats i diskstället. Jag blir tvungen att torka disk manuellt. Onödigt. Om jag bara hade diskat i tid.

Målet är att diska en gång om dagen. Det är ofta, jag vet, men köket är så litet, så litet, så det blir katastrof annars. Jag vet att jag diskade igår. Inte all disk kanske, men en del. Ändå blir det överfullt. Hur går det till? Vad är det jag gör som producerar så vansinniga mängder disk.

Nu är ju detta bara en av många sysslor i hemmet. Man måste ju städa också. Plocka undan saker som har plockats fram, dammsuga, skura golven, städa toaletten, putsa fönstren, och så vidare. Det är ju ett helt jävla jobb!

Varför gör vi det här egentligen, dag efter dag? Skall det vara så förbannat svårt att vara människa? Halva mitt liv går ju åt till att sköta ett hushåll!

Var det verkligen detta jag skulle göra med mitt liv?

Ni som gnäller över att er partner inte hjälper till tillräckligt hemma vet ju ingenting! Ni är ju för fan två om hushållet, så hur illa kan det vara om fördelningen nu skulle råka vara 60/40, 70/30 eller 80/20?

Mysteriet med hundrasekundersminuten

Stoppuret visar 2:98.26Det var som fick mig att haja till i mörkret under löprundan i fredags. Stod det inte 3:66 på stoppurets display? Tre minuter och 66 sekunder alltså. Va???

Varför mitt trogna stoppur plötsligt börjat räkna 100 sekunder per minut istället för de förväntade 60 framstod som ett fullständigt mysterium, men där och då var det ju bara att fortsätta springa. Istället för de förväntade 40 minuterna fick vi hålla på i 24 långminuter, eller vad man nu skall kalla det.

Mysteriet fick sin förklaring idag. När jag undersökte saken närmare upptäckte jag att det finns fyra olika alternativ för tidmätning. Förutom att mäta timmar, minuter, sekunder och hundradelar kan man uppenbarligen välja att istället mäta sin tid i hundradels sekunder, tusendels minuter eller hundratusendels timmar.

Att man kanske vill räkna enbart sekunder (och hundradels sekunder) vid något tillfälle kan jag förstå. Jag kan föreställa mig att man vill det någon gång även om jag inte riktigt förstår varför det är så besvärligt med konventionell tidmätning.

Vad jag inte kan fatta är när någon någonsin är intresserad av att mäta tid i tusendels minuter eller hundratusendels timmar. Hur många gånger per år är någon människa intresserad av detta?

Jag fattar ingenting.

Kassapersonalens äskling: Häftapparaten

En röd häftapparatHäftapparaten intar en särställning i många människors liv. Vi minns med glädje den röda häftapparaten i filmen Office Space som var upphov till mycket dramatik och till slut även rikedom. Men det finns andra som verkligen gillar sin häftapparat.

Mataffärer är av någon anledning undantagna men varje gång någon betalar med kort i någon annan typ av butik kommer den fram. Personalen häftar ihop kvittot och kortslipen med samma självklarhet som de knyter skorna eller går på toaletten.

Jag kan bara inte förstå varför. Vilket behov är det som tillgodoses genom detta beteende? Är det tillverkarna av häftapparater som sett sin produkt marginaliseras och därför lobbat effektivt för detta? Är det personalens behov av mer variation i arbetet? Behov av att få använda fler verktyg?

I den mån jag är intresserad av kvittot över huvud taget är det just kvittot jag är intresserad av, utan påhäftad kortslip. Antingen skall kvittot sparas av garantiskäl och då behövs ingen påhäftad kortslip, eller så skall det lämnas in till någon arbetsgivare och då behövs verkligen ingen påhäftad kortslip.

(In)blåst

Nedblåsta takpannor - ett resultat av stormen Gudrun

Det blåser lite och myndigheterna rekommenderar att vi håller oss inne. Vilka dessa myndigheter är framgår inte så tydligt, men det står ju i tidningen så då måste det väl vara sant.

Nu behöver jag knappast några myndigheter för att förklara att det antagligen är lämpligt att hålla sig inne. Det räcker att jag tittar ut på gatan och ser tegelpannorna som blåst av huset där jag bor. En sån där vill man inte ha i huvudet, oavsett vad våra myndigheter säger.

Men i Sverige behöver vi inga bevis i form av nedblåsta tegelpannor. Vi litar helt enkelt på våra myndigheter. Vi följer deras påbud och beter oss som duktiga medborgare utan att ifrågasätta. Men jag undrar om inte tilltron till myndigheternas godhet är lite för stor och framför allt varför det knappast existerar någon diskussion i frågan.

När Integritetsskyddskommittén presenterade sin senaste undersökning i fredags var det nog fler än jag som började fundera. Av rapporteringen är det lätt att få uppfattningen att svenskarna i gemen gladeligen öppnar både sin privata kommunikation och alla sina personliga förehavanden för granskning av staten. Även om presentationen i medierna i många avseenden kan tyckas vara en vantolkning av resultatet så är det ändå tillräckligt för att jag skall börja undra hur det står till med Sverige egentligen.

”Den som inte har gjort något brottsligt har inget att dölja” har blivit ett tämligen slitet mantra vid det här laget. Inte ens om det vore sant skulle det vara ett godtagbart argument för ökad övervakning och registrering. Det spelar ingen roll om myndigheterna är alltigenom goda idag när informationen samlas in. Om tio, tjugo och femtio år kommer informationen fortfarande att vara lika insamlad och lagrad som idag och varken du eller jag vet vilken typ av myndigheter vi har då och vem som kan tänkas ha fått tillgång till informationen.

Historien visar tydligt att det inte finns någon anledning att lita på myndigheter. Det är därför vi har tryckfrihet, offentlighetsprincip och mänskliga rättigheter. Men det är inga rättigheter som är skrivna i sten utan rättigheter som måste återerövras varje dag, hela tiden.

Vi har redan nu nått ett läge där var och en har anledning att tänka sig för innan man lyfter telefonluren eller skickar ett email. Datalagringsdirektivet gör registrering av telefonsamtal och epost obligatoriskt och jag kan lova att nästa gång du kommer i konflikt med din granne som också råkar vara polismästarens svåger så kommer inga kontrollmekanismer i världen att hindra att det plötsligt blir känt i grannskapet vilka politiska organisationer du kommunicerar med och vilka andra böjelser du har.

Det finns ingen som helst anledning att tro att fullkomligt oskyldiga människor inte kommer att råka illa ut på grund av ökad övervakning oavsett hur god staten är. Det är helt enkelt omöjligt för staten att garantera att makt inte missbrukas och om vi idag ger myndigheterna makt att kontrollera allt vi gör, tänker, säger kommer det att bli mycket svårt att vända processen

När kaviaren väl är ute i tuben går det helt enkelt inte att peta tillbaka den, hur mycket man än anstränger sig.

En liten lektion i konsten att förhala

Det började med att vi hade hela kursen på oss. Ett litet grupparbete på ungefär tio sidor uppdelat på fyra personer. Hur lång tid kan det ta liksom? Vi valde ämnen och gjorde en preliminär uppdelning av jobbet. Jag gjorde inte så mycket mer.

Sedan hade jag hela jullovet på mig. Någonstans ganska tidigt under lovet glömde jag helt bort allt vad skola och grupparbete heter. Julafton hade varit ett mycket bra tillfälle att lösa hela uppgiften men jag var fullt upptagen med att slappa.

Sedan kom nyårsafton och jag påmindes av mina kursare och tänkte att: ”Just det ja! Det där grupparbetet skall jag börja med imorgon.” Jag hade ju en hel vecka på mig innan det var dags för gruppen att träffas.

Veckan gick och jag var upptagen med att jobba och på lördagen skulle jag ju fylla år och då har man ju inte tid med grupparbete. Söndagen försvann i hanteringen på något sätt, men jag hade ju hela måndagen på mig. Visserligen skulle jag ju jobba på måndag men tempot är ju inte så fasansfullt högt, så det skulle jag hinna. Dessutom hade jag ju hela kvällen på mig.

På tisdag morgon hade jag inte börjat än.

– Men om jag hoppar över föreläsningen har jag ju hela förmiddagen på mig.

Klockan 11 träffades vi och jag hade ingenting gjort.

– Det är lugnt. Det är ju flera dagar till fredag när vi skall sammanställa. Det fixar sig, tänkte jag.

Sedan var det plötsligt torsdag kväll och jag hade faktiskt skrivit ut propositionen vi skulle titta på. Jag bläddrade lite förstrött i den.

På fredag morgon började jag faktiskt jobba lite. Jag tyckte det gick ganska bra tills jag var klar och räknade sidorna Då insåg jag att vi fortfarande saknar 40% av innehållet.

– Men det skall väl gå att ordna, tänkte jag och skickade ut det jag hade skrivit så långt. Sedan gick jag till jobbet.

Nu har jag hela helgen på mig. Om jag har riktig tur slipper jag skämmas på måndag 08:00 när vi skall redovisa, men jag lovar inget! Det är ju helg och jag har faktiskt annat att göra än att bläddra i dammiga papper.

Linux – En bra väg till personlig olycka

Linux-pingvinen TuxDet finns många bra sätt att göra sig olycklig. Att byta till Linux i datorn är definitivt en bra metod.

Det börjar alltid likadant. Man kör Windows men är inte riktigt nöjd med tillvaron. Vissa saker funkar inte riktigt och eftersom det är Windows man kör går det inte att göra något åt saken. Har man riktig otur går saker sönder efter någon uppdatering, eller så blir datorn obeskrivligt seg av alla uppdateringar Microsoft skickar ut

I det här läget är man som mest mottaglig och eftersom Linux finns där hela tiden dröjer det inte länge förrän man börjar fundera på att kanske byta operativsystem.

Om man inte gör alltför speciella saker med sin dator finns en uppsjö program att välja mellan. Ja, till och med för vissa ytterst speciella användningsområden finns lämpliga programvaror för Linux, så vad är då haken?

Det är numer lätt att komma igång. Det känns nästan som fusk att använda en distribution som Ubuntu men det funkar ju, så vafan? Jag skall ju bara testa. När man efter en stunds testkörning väljer att installera är det början till slutet. Det finns ingen reell väg tillbaka till Windows men vägen framåt är kantad av så mycket problem och vedermödor att hade jag känt till dem i förväg hade jag gett upp direkt.

Problemet är att alla som kör Linux vet att allt, precis allt kan konfigureras att bete sig precis så som man önskar. Om du vill att datorn skall beställa pizza när du pluggar i ett USB-minne på en tisdag med fullmåne så går det att ordna. Om jag bara installerar de här programmen och konfigurerar dem såhär så kommer allt att bli perfekt.

Givetvis är det omöjligt i verkligheten men illusionen finns där hela tiden och det är hur lätt som helst att fastna och tänka att: ”Bara ett par dagar till. Sen funkar det.” Drömmen är inte sann och det förstår man snabbt men lika lite som man kan peta in kaviaren i tuben igen går det att ta bort vetskapen om att det faktiskt är möjligt.

Nu sitter jag här och har bjudit in till födelsedagsfest och har ingen aning om det kommer att vara möjligt att spela någon musik under kvällen. Om jag bara hade haft ett par dagar till på mig hade det kanske gått. Om jag försummat livet och suttit vid datorn och svurit lite till.

Allt jag ville ha var en multimedia-PC, som jag kan styra med fjärrkontroll, för att titta på film och lyssna på musik. Vad jag fick var någonting helt annat. Många är de tillfällen då jag funderat på att ge upp och helt enkelt köpa en ny dator med Windows Media Center, men det skulle kännas så snöpligt nu när jag kommit så långt.

Om jag lägger bara två dagar till blir det nog bra.

Aftonbladets viktklubb – en användbarhetskatastrof

Det är lätt att tro att Aftonbladet behärskar webben; att de vet hur man gör en lyckad lansering av en väl fungerande webbsajt. Det trodde jag, ända tills jag idag faktiskt skrapade lite på ytan.

Det var inget nyårslöfte. Det var bara en slump att det var just nu jag bestämde mig för att gå med i Aftonbladets viktklubb för att få bort lite onödigt fläsk. Jag gissar annars att det är en populär sajt just nu. Aftonbladet drar nog in en del deg på verksamheten

Av mig drog de in 400 spänn när jag tecknade mig för ett halvårs medlemsskap. Det var inte så enkelt att bli medlem som jag hade väntat mig. Fyra gånger fick jag återvända till kontaktformuläret för att rätta något. En gång var det mitt fel; jag hade skrivit fel kortnummer; men de andra tre gångerna berodde på dålig design. Det började inte så bra.

Sedan kom jag in och kunde börja använda systemet. Tjänsten är ju inte så märkvärdig egentligen. Först räknar den fram ett dagligt kaloriintag. Därefter använder man en dagbok för att hålla ordning på matintag och motion. Det finns en databas med energiinnehåll för olika livsmedel, en databas med receptförslag och möjlighet att lägga in sina egna favoritlivsmedel och -recept. Lite ordning och reda, det är vad jag behöver hjälp med och vad jag betalar för.

Om det bara fungerade. Till att börja med är sajten rent plågsamt långsam. Det kan jag ha överseende med någon enstaka gång, men inte konstant under en hel kväll. Dessutom blir jag utkastad och tvingas logga in igen, ideligen och utan förklaring. Men det blir värre. Jag upptäcker snart ett antal tillfällen då sajten bara hänger sig. Knappar som slutar fungera, eller min favorit, jag hamnar på en helt vit sida. Bara att börja om från startsidan, gång på gång på gång.

Jag vet precis vad som har hänt. Sajten nylanserades 28 december. Jag har ingen aning om hur den såg ut innan men det är ju alltför uppenbart att här har Aftonbladet begått ganska många misstag som de borde vara erfarna nog att kunna undvika.

Om man nu utmanar ödet och nylanserar en betalsajt för viktminskning några dagar före ett årsskifte så får man väl för i helvete se till att testa under belastning först. Alla, i synnerhet den som håller på med någon typ av friskvård, vet att nyår innebär nyårslöften och att nyårslöften alltid handlar om någon typ av renlevnad.

Jag tycker att det hela är pinsamt. Det är pinsamt för Aftonbladet, men det är också pinsamt för IT-branschen, en bransch där vi tydligen aldrig lär oss någonting av våra misstag.


Krönika över år sex: Stilpolisen är död! All makt åt individen!

Olyckskorparna hade fel! Det blev inte noll sex i år. Det hade varit spännande att följa hur det hade gått annars, med en hel nation i celibat under ett år. Vi hade väl supit ner oss istället kanske.

Polisen slog till mot webhotellet PRQ 31 maj i avsikt att en gång för alla sätta stopp för the Pirate Bay. För säkerhets skull tömde man hela webhotellet, vilket drabbade en hel del företag och andra organisationer, bland annat Piratbyrån.

The Pirate Bay var nere i flera dygn (säkert två.) Publicitetsmässigt blev det hela en succé, fast inte för åklagare Håkan Roswall, utan för Piratpartiet som håvade in två tusen nya medlemmar på en vecka. Fortfarande har vi inte sett skymten av något åtal och den av justitieminister Thomas Bodström utlovade öppenheten kring de amerikanska påtryckningarna var som mycket annat från detta håll, bara tomma ord.

Årets viktigaste person är du själv, om man får tro Time Magazine. Det är du som skapar innehållet på framtidens World Wide Web och det var under 2006 som trenden blev mainstream. Är det någon som längre orkar räkna konkurrenterna till You Tube?

Sedan bolaget gick under klubban för 1,65 miljarder dollar vill alla vara med och slåss om intäkterna. TV4 har startat sin egen version under namnet FejmTV och hoppas väl kunna hitta nästa stora talang till någon halvdan dokusåpa, eller helt enkelt bara tjäna pengar på billiga TV-program baserade på videoklipp man gratis skaffat sig rätten att använda.

Jag undrar bara en sak: Varför går det inte att spela videoklippen från FejmTV på min dator?

Årets viktigaste politiska händelse var inte, som många tror, den borgerliga valsegern, utan Piratpartiets framfart. Partiet bildades 1 januari och tog 0,63 procent av rösterna i riksdagsvalet nio månader senare, utan vare sig kampanjkassa eller kända ansikten.

De etablerade partierna har nog fortfarande inte förstått frågorna och jag tvivlar på att de ägnar någon tanke åt att förstå dem nu. Under den lugna ytan har Piratpartiet bildat ett ungdomsförbund för att samla de ungdomar som gav partiet 4,5 procent av rösterna i skolvalet. 2009 är det val till EU-parlamentet och jag tror att en och annan då kommer att bli förvånad över piratrörelsens framfart.

En aktuell händelse som väcker känslor är hängningen av Saddam Hussein. Efter vad som utspelat sig hittills i Irak var det väl inte på något sätt oväntat, men jag undrar ändå. Om man nu bemödar sig med att ställa honom till svars för sina brott mot mänskligheten, varför inte göra detta ordentligt, istället för genom en skenrättegång som inte ens tar upp hela hans brottslighet, utan endast en del? Till vilken nytta arrangerades denna rättegång egentligen?

Sen undrar jag över det här med att döda folk för att de har dödat folk. Det är rätt många som i så fall bör dödas vid det här laget. Alla soldater som varit i strid och deras befälhavare. Troligen hela den amerikanska regeringen och kongressen. Domarna i domstolarna som utdömer straffen, bödlarna, fångvaktarna, listan blir lång.

Förlåt mig, jag glömde. De representerar det goda. De har ju alla fina skäl att döda, inte fula och smutsiga skäl som Saddam Hussein. Inte någon futtig hämnd. Rättvisa!

För att avsluta med något lättsamt och flärdfullt kan jag nämna att Ebba von Sydow förutspår en shoppingrevolution i en debattartikel i Göteborgs-Posten.

Jag tror att samtidigt som hon har rätt har hon gruvligt fel, för visst står vi inför en shoppingrevolution. Problemet är bara att det inte är den revolution Ebba von Sydow tror.

Visst kommer vi att se en shoppingrevolution, men det främsta kännetecknet är att shopping som företeelse kommer att försvinna. Kläder kan du handla på nätet precis som allt annat, från ett urval av tusentals små klädproducenter, var och en med sin stil. Ebba von Sydow och de andra stilpoliserna kommer inte att ha något att göra, eftersom det inte kommer att finnas någon enhetlig stil att definiera längre.

När Time Magazine utnämner dig till årets viktigaste person är det inget skämt, utan ett tecken på att du faktiskt, mer än någonsin, har makten över ditt eget öde, kan göra dina egna val och skapa din egen alldeles personliga stil, utan något annat än hjälp från dina medmänniskor.

Gott nytt år!

Bokslutsfrossa

Nyåret närmar sig och det råder bokslutsfrossa i riket. Plötsligt är det råkoll som gäller. Det är viktigt att pengar, som normalt tillåts flyta omkring fritt, befinner sig på exakt rätt ställe när klockan slår tolv. Annars utbryter kalabalik i styrelserummen, hemma vid köksborden och på skatteverket, ja faktiskt nästan överallt.

Jag undrar i mitt stilla sinne varför vi är så hårt bundna till kalenderåret. I ett historiskt perspektiv kan jag förstå det. I det gamla bondesamhället levde människorna i ett ständigt pågående kretslopp; ett cykliskt liv som upprepades år efter år efter år. Men det är längesen nu.

De flesta av oss är inte bönder och vår försörjning varierar inte sådär fasansfullt mycket över året, men ändå springer vi runt i detta hamsterhjul av månadsslut, kvartalsslut och årsslut som ständigt måste passas så att ingenting inträffar på fel sida.

Jag tycker vi skall kliva ur ekorrhjulet en stund och fundera. Behöver vi verkligen alla dessa avslut och bokslut? Är det inte bara ett sätt att göra livet stressigt? Skulle vi inte må bättre om vi slapp dessa ständigt återkommande perioder av stress när allt måste bli klart före en viss, magiskt tidpunkt? Om vi istället kunde leva och verka i ett ständigt flöde där det inte är så viktigt om saker händer nu i eftermiddag eller imorgon bitti, skulle inte det kunna funka?

Är det säkert att tanken räknas?

Strumpan på dörrhandtagetNu är julklapparna inköpta i alla fall. De där julklapparna som jag tidigt deklarerade inte skulle köpas i år.

Jag hade tänkt att eftersom jag är så trött på tvångsmässiga presenter så skulle jag helt enkelt avstå. Jag vägrade hårdnackat att lämna ifrån mig någon önskelista eller önskemål i annan form. Jag deklarerade att man i och för sig får ge mig julklappar men att det skall betraktas som helt frivilligt.

Sedan tänkte jag att jag ju förstås skulle köpa lite julklappar i alla fall. Lite enkla, billiga grejer, bara för att de är så rätt till just den personen.

Med facit i hand tvingas jag konstatera att det blev lite, eller kanske mycket mer än bara några få, billiga julklappar. Till vissa blev det ganska mycket. Inte alls som det var tänkt.

Därför undrar jag nu om det är sant att tanken räknas. Om min tanke att ge ingenting eller bara lite är det som räknas trots att jag i vissa fall ger mycket. Jag är orolig för att mina julklappar inte kommer att räknas, eftersom jag inte hade tänkt köpa dem.

Hur blir det nu?

Fluktarkit från företagstomten.

KikareI år fick vi ett fluktarkit av tomten. Kikare, campingstolar och termos. Jag kan inte tolka detta som något annat än att min arbetsgivare insett hur trist det är att jobba på kontor och därför tycker att vi skall sitta och spana på varandra med kikare istället.

Såhär års är det i och för sig inte så stor glädje med en kikare på kontoret, det finns liksom inga badflickor att spana på, men det gäller att tänka framåt, till maj. De kommer fram då.

Tills vidare roar jag mig med att sitta hemma och titta på mina grannar när de lagar mat, byter byxor och spelar datorspel. Det är minst lika spännande som att se på tv och man slipper alla licenskrav

Jag undrar lite över att vi fått två campingstolar. Kan det vara för att vi skall få plats med våra extremt breda kontorsarbetarrövar?

2.0

Sådärja! Nu behöver jag aldrig mer göra högskoleprovet. Jag vågar nog aldrig mer göra högskoleprovet. Nu kan det bara gå utför.

Men ni behöver inte buga för mig. Det räcker med att ni erkänner min överlägsenhet när det gäller begåvning och intelligens. Det vore trevligt om ni beströr min väg med rosenblad och kysser mina fötter också.

Bortsett från detta kommer jag att försöka fortsätta leva ett normalt liv. Gå till jobbet som alla andra. Gå på dass som alla andra. Äta som alla andra. Sova som alla andra. Nästan som alla andra. Bara lite bättre.

Jag hade egentligen tänkt vara omåttligt dryg och helt outhärdlig i flera veckor framöver, men jag orkar inte. Detta, kära läsare, är allt. Jag nöjer mig med att Daniel verkar lite störd över sina 1,9 och funderar på att göra om. Det räcker för mig.