…och så finns det människor som är rädda för att vistas ute på nätterna. De borde skaffa sig ett hem.
Om någon hade berättat för mig 2005 att jag inom ett år skulle vara en engagerad politisk aktivist hade jag antagligen betraktat den personen som rubbad, och inte på något bra sätt heller. Det var helt enkelt en löjlig tanke, att jag skulle lägga en massa tid och pengar på att kämpa för politiska frågor på gator och torg. Fullständigt otänkbart faktiskt.
Sedan hände något.
Plötsligt fanns det ett parti. Ett litet menlöst underdogparti startat av vad man nog måste betrakta som datornördar fanns plötsligt. Tre frågor hade partiet på sitt program. Det var inte många frågor det, men det var viktiga frågor och framför allt var det rätt frågor.
Egentligen hade det nog hänt ganska länge. På ett mer eller mindre undermedvetet plan hade något hållit på att hända länge, inte bara i mitt, utan i mångas huvuden. Frågorna fanns där och bara väntade på att bli formulerade och plötsligt var de formulerade på en webbsida.
Nio månader kvar till riksdagsvalet. Då uppstår ett parti. Fullständigt vansinnigt. Fast värre ändå, för i fem månader satt rätt många och sov.
Sedan bestämde sig polisen för att tömma ett webbhotell i jakten på en, vid det här laget välkänd sökmotor för torrent-filer. Det var inte bara jag som blev medlem just då. Det var ett uppvaknande.
Sedan ritade jag några affischer. Och några till. Det blev ett 20-tal affischer i A3-format som jag var ganska nöjd med. Jag tror att de var ganska uppskattade.
Plötsligt hade jag lagt flera tusen kronor på att trycka affischer och flygblad och vid det här laget kan man ju börja undra vad som gått snett med att inte vara politisk aktivist.
Sedan var jag plötsligt en av de där som traskar stan runt och sätter upp affischer.
Plötsligt hade jag rätt många kartonger med valsedlar hemma också, som distribuerades över hela Göteborg. Jag tapetserade bilen med dem. Det måste ha sett ganska konstigt ut men vad gör man inte för att synas?
Någonstans på sluttampen, alldeles för sent egentligen, dök det upp en gigantisk laddning foldrar i fyrfärg och sedan stod jag plötsligt ute på gator och torg och kämpade för politiska frågor.
Nu är jag en sån där som tycker att det är en bra idé att åka upp till Stockholm för att frysa arslet av mig på en demonstration. Det betraktar jag numer som väl använd tid.
Det är ju någonting som inte stämmer bara, för enligt den gängse bilden skulle jag ju gjort det här för sådär 20 år sedan, när jag var ung och energisk. Jag kunde varit en sån där förvirrad tonåring som gammelpartierna bara längtar efter att få fånga i sitt garn och lotsa rätt i tillvaron. Men det gick ju inte. Jag var alldeles för bångstyrig för att kunna ledas rätt. Jag är uppenbarligen fortfarande alldeles för bångstyrig.
Det måste vara här som gammelmedia och gammelpartierna har begått sitt stora misstag. De har hela tiden utgått från att FRA-motståndarna är den vanliga skocken bråkiga ungdomar som snabbt och enkelt skall tystas ned och fås att tänka på något annat.
Det är klart att man kör åt helvete då, när man använder en taktik anpassad för 15-åringar för att bekämpa en rörelse där en stor del av de ledande personerna är 30+. Ingenting av det man tänkt sig som motmedel fungerar. Ja, i själva verket är det tveksamt om det finns något motmedel över huvud taget som fungerar.
Det kan inte vara roligt att vara partistrateg när man plötsligt upptäcker att man missat en hel generation, ja ett helt folklager med engagerade människor som både har mål och medel att få debatten dit de vill och att man dessutom gett dem debattsegern gratis genom att först försöka köra över dem med lagstiftning för att sedan sedan, när det misslyckats, ge dem hela sommaren att vässa sina argument i fred.
Allt det här skulle inte hända. Jag skulle inte bli politisk aktivist och FRA-frågan skulle aldrig få någon uppmärksamhet. Men det hände ändå, eftersom gammelpartierna helt enkelt inte klarade att hålla fingrarna i styr. De var tvungna att peta i allt och genom sin klåfingrighet väckte de björnen. Och han har inga som helst planer på att gå i ide igen på ett bra tag.
Vi är många. Vi är i alla åldrar. Vi kommer från alla politiska läger. Vi är bildade. Vi är experter på att kommunicera. Vi har tid ork och resurser och vi har en gemensam dagordning. NI kan försöka tiga ihjäl oss, men vi kommer att fortsätta prata. Ni kan försöka splittra oss men vi kommer bara att omgruppera. Ni kan försöka krama ihjäl oss men vi kommer bara att slippa ut mellan era fingrar.
Vi är som slime. Ett kladdigt, lila slime. Ni kan försöka peta tillbaka oss i burken men det kommer inte att gå. Vi tänker inte lyda.
Det är ju socialdemokraternas lagförslag från början.
Men den var ganska rolig.
Såhär går det till i nyhets-sverige idag.
Och så finns det folk som faktiskt undrar varför det går åt helvete för gammelmedia…
Idag gratulerar vi oss själva till att ha producerat tusen inlägg.
Det började en måndag för nästan tre år sedan på blogspot och sedan har galenskaperna stadigt eskalerat.
Nu siktar vi högre. Mot miljonstrecket!
OK, kanske inte på själva gatan då. Faktum är att den befinner sig några meter ovanför gatan. Men 800 spänn i alla fall.
För åttahundra spänn blir den din. Du får hämta den själv. I Göteborg.
Mejla redaktionen med ditt bud.
Jag har drabbats alltmer konstiga craves den senaste tiden.
Att jag plötsligt blir sugen på olika matvaror är inget ovanligt. Tidigare har det varit ölkorv, popcorn med smör eller chips. Fett helt enkelt. Och salt.
Men på senare tid har någonting hänt. Nu är det inte fett jag vill ha längre. Nu är det socker. Godis! Vit choklad med nötter. Jag har blivit en tjej.
Men det blir strax konstigare. För godis är ju inget jag har hemma och om jag har det hemma äter jag ju upp det direkt. Så jag har inget godis hemma.
Vad händer då?
Jag blir sugen på Corn Flakes med mjölk. Jag bara måste ha Corn Flakes och mjölk.
Så jag äter. Corn Flakes och mjölk äter jag. Om det så är mitt i natten.
Jag kanske är gravid…
Denna webbplats är inte någon blogg.
Jag skriver det för säkerhets skull på engelska så kanske även Marianne Mikko förstår:
This web site is not a blog.
Inte för att jag har några förhoppningar längre. Vissa människor saknar faktiskt förstånd
Jag är ganska säker på att vi tagit upp det här förut, men korvspad är alltså inte klart. Inte det minsta faktiskt. Snarare är det brunaktigt och ser allmänt äckligt ut.
Dags att dra öronen åt sig, alltså, nästa gång du hör att något är klart som korvspad.
Det skall vara fan att vara kund i internetåldern. Ni vet, de där nya tiderna vi lever i när allt är mycket bättre för oss konsumenter, eftersom webben gör världen transparent. Eftersom vi nu har tillgång till all upptänklig information kan vi inte längre bli blåsta av näringsidkare som lever av sitt informationsövertag. De har inget informationsövertag längre.
Precis som om det gjorde någon skillnad.
Om du ska till Karl Gustavsgatan, kolla då innan du åker att du verkligen ska till Karl Gustavsgatan, så att du inte upptäcker, när du väl kommit dit, att du egentligen skulle till Karl Johansgatan.
Notera också att det är onödigt, när du skall från Chalmers till Landala, att ta vägen om Korsvägen.
Efter den här eftermiddagen är jag förvånad över att jag fick på mig byxorna på rätt håll innan jag gick ut.
Det har dykt upp ett nytt heroin här i hushållet. Jag tyckte egentligen att det räckte med Scrubs och Dr House, men nu har ännu en sjukhussåpa smugit sig på och tagit hela hushållet i ett järngrepp.
Jag tog redan från början avstånd från Grey’s anatomy och deklarerade högtidligt att jag minsann inte hade för avsikt att se en enda minut av eländet.
Sedan började det dyka upp dvd-boxar och plötsligt var det inte längre Family guy som skulle sträckvisas på kvällarna.
Sedan satt jag plötsligt där i soffan, visserligen med datorn i knät.
Sedan satt jag plötsligt där med inte datorn i knät längre.
Sedan satt jag plötsligt där med datorn inte i samma rum och dessutom avstängd.
Nu blir jag nästan förbannad om jag inte får min dagliga fix. Men det är lugnt. Jag kan sluta när jag vill.
Ni inser förstås att det nu är kört för mig och att min Grey’s anatomy-blockad gått fullständigt åt skogen. Den stora frågan nu är inte hur jag skall klara mig från att titta färdigt på serien utan istället om jag dessutom kommer att bli tvungen att även se de delar jag missat. Än så länge verkar det som om jag skall klara mig ifrån det, men vänta ni bara! De fixar det nog…
På något sätt fixar de alltid till såporna så att de blir omöjliga att undvika i längden och omöjliga att slippa ifrån innan sista avsnittet är avklarat.
Fem datorspelsföretag tänker skicka utpressningsbrev till 25 000 datorspelare i Storbritannien. I brevet kräver företagen 300 pund i skadestånd för piratkopiering. Annars, hotar de, kommer personerna att dras inför domstol.
Spelindustrin ser alltså ut att begå samma misstag som skivbolagen, nämligen att förklara krig mot sina kunder, istället för att fundera på varför kunderna beter sig som de gör och ändra sitt beteende därefter. Svaren finns ju där. Det är bara att fråga.
Den här veckan går det sannerligen inte bra på någon front. Inte bara är ni olydiga och tjuvläser mina testinlägg. Nu är det nån jävel som har gjort sönder Linux också.
Behöver jag påtala att detta innebär totalstopp när det gäller att få ordning på lilldatorn?
Att ni inte kan uppföra er alltså! Jag blir så förbannad!
Jag skrev igår ett inlägg med rubriken Test. Bara det borde ha varit nog för att ni skulle förstå, men för säkerhets skull skrev jag in inlägget att det rörde sig om ett test och att ni inte skulle läsa det.
Nu ser jag här att fem personer varit inne och läst mitt test-inlägg sedan igår. En av dem är jag. Jag var tvungen. Det var ju jag som testade. Men fyra till personer har alltså varit inne och tjuvläst.
Nu har jag fått nog. Nu vill jag ha namn! Och jag går inte härifrån förrän ni berättat vilka ni är, ni som bara inte kan låta bli att förstöra för alla andra.
Det är ni som kommer att vara ansvariga när jorden går under. Det är en av er som bara inte kommer att kunna stå emot frestelsen utan bara känna sig tvingad att trycka på knappen märkt “Tryck under inga som helst omständigheter här.”
Det sista vi hör kommer att vara en av er som uttalar orden: “Jag undrar vad som händer om jag trycker här.”
Så! Fram med namnen nu!