Författare: Redaktörn

Boring!

Ibland är det bara skittrist att ha en blogg. Nu till exempel. Jag hatar min blogg just nu. Jag är inte det minsta intresserad av den. Jag vill bara att den ska dö!

OK då. Jag vill inte att bloggen ska dö. Men jag vill att den ska lägga av. Den ska lägga av med att behöva förbättras. Jag ska lägga av. Med att försöka förbättra den.

Så plötsligt sitter jag där igen. Och pillar. Just nu är det widgets. Jag har fått dem på hjärnan och tror att jag måste skriva egna som passar mina behov.

Vilka behov? Det här är en humorblogg. Den har inga behov av några widgets. Den behöver inlägg. Roliga inlägg, skrivna av en galen människa.

Men det verkar svårt för mig, det här. Att skriva roliga inlägg på min blogg. Nej, jag sitter och programmerar. Helt i onödan. Det är inte ens kul. OK, kanske lite kul, men inte alls så kul som att skriva roliga inlägg. Jag har ingen lust att sitta och programmera kvällarna i ända.

Jag tycker att det får vara nog nu! Jag lägger för mycket tid på att pilla med verktygen och för lite tid på att skapa innehåll.

Jag kanske är en idiot…

I’m not quite dead yet…

…även om jag börjar tvivla på att det här med data är något att sysselsätta sig med.

Långt härligt jullov med massor av tid att fixa det där som du länge gått och tänkt på men inte hunnit med.

Det är i alla fall vad du tror.

Sedan börjar du pilla.

Ja, först firar du jul i flera dagar, men sedan, när julmaten är uppäten och klapparna instuvade på sina respektive platser, då börjar du.

Sedan går det inte riktigt som du tänkt dig och plötsligt har plötsligt flera dagar gått åt till att försöka förbereda det där du egentligen skulle göra, så att du faktiskt kan börja.

Jag ska inte tråka er med detaljer utan bara konstatera att jag är styrkt i min uppfattning att Apple är det nya Microsoft och att man aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig någonsin ska ta i någon hårdvara som det står Apple på. Inte ens med tång.

En Macbook fungerar säkert alldeles utmärkt för ”vanliga användare”, vad nu det är, men om man sätter en rosett på en bajskorv så är den fortfarande en bajskorv. Att det ser bra ut förändrar inte faktum att det som döljer sig under ytan är en illaluktande brun korv.

För övrigt anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Gör om! Gör rätt!

Småtråkig söndag med public service

Söndag. Samma gamla söndag som alltid, med samma gamla vanor, samma gamla samtal och samma gamla teveprogram. Min första tanke är: ”Ska vi ha det såhär”. För det är hög igenkänningsfaktor på Stadsteaterns uppsättning av Söndag med public service.

Det är ett ändlöst gafflande. Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla. Precis som hemma. Nåja, kanske inte precis som hemma men bra nära ändå.

Till slut kommer dottern på besök och då inser jag att det nog inte handlar om mig i alla fall, utan om mina föräldrar. Fast eftersom man blir sina föräldrar med tiden så handlar det väl om mig i alla fall. Det är såhär vi har det hemma, tydligen. Allihop.

Fast jag hoppas ändå att det inte riktigt stämmer för det blir ganska trist efter en stund. Tjatigt och tråkigt. Det händer ju ingenting i den här pjäsen, åtminstone ingenting oväntat. Det bara håller på och håller på i 90 minuter och blir ungefär lika varierat som det där livet verkar vara som man lever när man varit gift i 40 år. Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla.

Den äldre publiken verkar tycka föreställningen är enormt underhållande. De kanske har varit gifta i 40 år och känner igen sig på riktigt.

Två grannar, av fem, blir betyget. Henric Holmberg är väldigt bra, men det räcker inte för att bära upp denna skapelse som inte riktigt har något innehåll och därför inte blir riktigt sevärd. Bara ömsom smårolig och ömsom småtråkig.

Söndag med public service, spelas på Göteborgs stadsteater fram till och med 17 januari. Rekommenderas till dig som varit gift i 40 år. Har du varit gift i ett halvår är det nog bättre att du provar något annat.

Fy fan för att vara kund hos Folktandvården i Västra Götaland!

En faktura är en faktura. Har du fått en felaktig faktura måste du bestrida den skriftligen och den som skickat fakturan måste också korrigera den skriftligen. Annars är det bara att betala.
I annat fall riskerar du inkassoavgifter, betalningsanmärkning och andra otrevligheter.

Detta vet alla som hanterar fakturor professionellt. Alla utom Folktandvården Lundby i Göteborg och Västra Götalandsregionen. De verkar inte veta ett skit om fakturahantering, så om du har oturen att vara deras kund står du där med skägget i brevlådan när något blir fel.

Tandsköterskorna må ha vita rockar, men låt inte det lura dig. Under den prydliga ytan döljer sig en svart verksamhet som inte drar sig inte en sekund för att göra livet besvärligt för dig. Att försöka hävda sin rätt mot denna fruktansvärda koloss till organisation är ungefär som att försöka smälta ett isberg med en ask tändstickor.

Historien börjar med ett tandläkarbesök som äger rum någon gång under 2007. Sedan går ett år. Mer än ett år går. Då plötsligt upptäcker Folktandvården Lundby att du inte betalat räkningen och ringer dig angående detta.

Det är förstås möjligt att jag faktiskt inte betalade för det där tandläkarbesöket. Det är osannolikt i och med att jag alltid betalar direkt efteråt, men det kan förstås ha inträffat av något skäl. Det var med en rejäl dos skepsis jag mottog beskedet på telefon, och jag bad förstås att få återkomma efter att ha kontrollerat detta.

Jag arbetar på dagarna. Det tar en del tid. Men om de nu inte upptäcker att de har en fordran förrän efter ett år lär det ju inte vara så jävla bråttom, tänker jag, så det hinner ta ett par dagar innan jag har hunnit gräva fram och kolla alla gamla kontoutdrag, för att eventuellt hitta den där betalningen, som de påstår att de inte fått.

Ett par dagar visar sig dock vara tillräckligt för att Folktandvården Lundby ska få iväg en faktura. Det hade väl kunnat vara godtagbart, eftersom jag faktiskt inte kan hitta någon betalning. Vad som inte är lika godtagbart är faktureringsavgiften på 50 spänn.

Jag skriver ett brev till Västra Götalandsregionen och förklarar att jag bestrider den där avgiften. Jag ber dem vänligen att svara inom åtta dagar.

Nu är är det plötsligt inte speciellt bråttom längre. Att skicka en faktura går tydligen fort men att svara på brev, det är uppenbarligen svårare.

Efter sådär tolv dagar hör någon av sig från Folktandvården Lundby. Nu har mitt brev varit hos juristen och vänt minsann och bestrida avgifter har jag ingenting för, får jag veta. Då blir jag arg. Riktigt jävla arg blir jag och undrar vad det är för ett sätt att behandla sina kunder egentligen.

Det går lite över förväntan kan man säga för plötsligt är min skuld halverad och jag ska få en ny faktura, istället för den gamla. Faktureringsavgiften måste jag betala. Det är tydligen helt omöjligt för Västra Götalandsregionen att skicka en faktura utan faktureringsavgift. Men jag kan bjuda på det. Jag har ändå inte tid att gaffla om det där just då, så jag accepterar upplägget.

Efter två veckor, just hemkommen från semestern väntar då ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. Det är en faktura på halva beloppet, som överenskommet. Vad som däremot inte väntar på hallmattan är en kreditfaktura på den tidigare fakturan, som skulle makuleras. Inte ett ord om den.

Plötsligt sitter jag alltså med två fakturor. En på 770 kronor + faktureringsavgift och en på 375 kronor + faktureringsavgift. Min skuld till Folktandvården har plötsligt vuxit från 770 till 1245 kronor. Det som skulle bli hälften så dyrt har istället blivit 60 procent dyrare.

Den fösta fakturan ska betalas 18 december, vilket betyder att pengar kommer att dras 17 december, så nu är det bråttom. Det blir fax till Folktandvården Lundby på morgonen, måndag 15 december med krav på besked. Ganska snabbt behöver jag besked. Jag skulle behövt ha det just nu faktiskt, för att veta om jag kan stoppa den där betalningen eller inte.

Tror ni att Västra Götalandsregionen bemödar sig med att svara på mitt fax? Tror ni att någon från Folktandvården Lundby hör av sig?

Imorgon tänkte jag åka till Folktandvården Lundby och be om mina journaler. Det ska bli mycket intressant!

Lågt, men långt ifrån tillräckligt lågt

Tack alla läsare! Den senaste veckan har varit fantastisk ur flera perspektiv. Framför allt har läsekretsen utvidgats ordentligt efter efter att syrrans granne blev utsedd till Sveriges lägsta blogg.

Men hur lågt vi än lyckats sjunka är det ändå inte tillräckligt. Ta en titt på bilden här ovan.

7

Det är inget speciellt lågt tal. Faktum är att det är ganska högt tal. Knappt lågt alls faktiskt.

Vi behöver hjälp här från redaktionen. Vi behöver din hjälp att sjunka ännu lägre. Mot noll och sedan lite till.

Om det ska bli möjligt måste du lova att du säger till alla du känner att kolla in syrrans granne. Och inte bara de du känner förresten. Gör ett massutskick på jobbet eller dela ut lappar till alla grannarna, med uppmaningen att läsa syrrans granne.

Vi kan om vi vill. Om alla hjälps åt.

Vem fan vill jobba i Västra götalands län?

Som jag nämnde för ett par veckor sedan söker jag just nu nytt jobb. Tanken var och är egentligen att jag äntligen ska släppa sargen och satsa friskt på min frilanskarriär.

Men jag är ju lite feg. Vara anställd har ju trots allt sina fördelar och konjunkturen är ju inte den bästa just nu. Och fortare än Anders Borg hinner säga krispaket så har fingrarna sprungit iväg på tangentbordet och skrivit in adressen till närmaste rekryteringssajt.

Så sitter jag plötsligt där och bläddrar bland mer eller mindre begripliga kategorier och branscher, och väljer ut det som verkar intressant.

Sedan, när jag valt klart bland alla typer av jobb som finns återstår bara att välja var någonstans jag vill jobba. Och det är nu det blir lite, för att inte säga mycket underligt. För det finns ingen möjlighet att avgränsa sökningen geografiskt till ett område som är intressant.

Det rimliga vore väl kanske att jag kunde ange vilken eller vilka städer jag kan tänka mig att bo i och att jag sedan fick förslag utifrån det. Men det får jag förstås inte. Nej, istället ska jag nu välja mellan ett antal län som jag vill söka jobb i.

Jag bor i ett län. Västra götalands län. Det är ett rätt stort län. Det är så stort att det inte ens kallar sig län utan har bytt namn till region. Där, i det jättestora länet bor jag, i en stad som heter Göteborg.

I Göteborg bor jag och där vill jag söka jobb. Visst, det är tänkbart att jag skulle kunna jobba lite utanför Göteborg, kanske i Mölndal, eller Partille. Ja sen finns det ett knippe andra städer ganska långt ifrån Göteborg där jag skulle kunna tänka mig att bo och arbeta, om det nu kniper.

Men län alltså. Finns det någon människa som någonsin tänkt tanken att de vill jobba i ett visst län? Har någon till exempel hört talas om en Kungsbackabo som kan tänka sig arbete i Laholm, 13 mil söderut, men som vägrar att ens överväga ett arbete i Göteborg, 3 mil norrut, bara för att det ligger i fel län?

Jag vet inte vad som gått fel här, men någon måste ju ha råkat ut för en rejäl härdsmälta i hjärnan när de fått för sig att en göteborgare kan tänka sig ett jobb i Strömstad, Bengtsfors eller Gullspång, men är helt ointresserad av att åka tre mil till Kungsbacka, bara för att det ligger i fel län.

Det är precis som om människorna som driver de där rekryteringssajterna aldrig har sökt jobb.

Luftfakturor från Trygg Hansa

Det finns flera sätt att avsluta en affärsrelation. Ett är att helt enkelt konstatera att ”det blev inte mer just nu” och försöka att göra bättre nästa gång.

Ett annat är att göra som Trygg Hansa och skicka en faktura på en försäkring som kunden inte längre vill ha och som kunden därför slutat betala för, men som man själv valt att förlänga som en ”extra service”

Det lämnas som en övning åt läsaren att lista ut vad som kommer att hända när olycksfallsförsäkringen hos samma försäkringsbolag ska förlängas.

Jag söker jobb

Det kanske låter som helt vansinnigt dålig tajming, men just nu, mitt i brinnande lågkonjunktur söker jag nytt jobb, eller snarare nya uppdrag.

Jag är civilingenjör och har jobbat tio år med systemutveckling i lite olika funktioner. Jag har också en journalistutbildning i bagaget och jobbar på att etablera min nya karriär.

Jag vet hur man skriver en nyhetsnotis, jag vet hur man får ihop ett reportage och jag klarar av att ta foton av tryck-kvalitet. Jag har arbetat på ett stort företags informationsavdelning och gjort en vända praktik på Computer Sweden. Jag kan dessutom ett och annat om programmering och vet hur man får ihop en webbsajt som fungerar i ganska många webbläsare. Jag vet också något om hur du får trafiken att flyta och hur du blir hittad i sökmotorer.

Jag kan tänka mig längre eller kortare uppdrag, som skribent, journalist eller kanske programmerare. Jag arbetar som anställd om det behövs, fast kanske hellre som frilans.

Jag är baserad i Göteborg och tänker fortsätta med det om du inte har ett erbjudande som är alldeles för bra för vara sant. Jag är förstås flyttbar för kortare stunder om uppdraget kräver det.

Referenser och ett CV finns, för dig som har ett erbjudande. Lämna en kommentar med din mejladress så hör jag av mig. Eller skicka epost till redaktionen (kanelbulle) syrransgranne.se.

Fullständig härdsmälta på datorfronten

Det börjar med att jag slår på strömmen till lägenhetens andra trådlösa accesspunkt. Det som därefter inträffar ska komma att utvecka sig till en fullständig mardröm.

För det som händer när jag slår på strömmen till lägenhetens andra trådlösa accesspunkt är att datorn som jag just jobbar på (En Mac Book – Ni vet, en sån där som “bara funkar” enligt reklamen) får spader och bestämmer sig för att tappa bort det primära trådlösa nätverket, som den är kopplad till.

Detta utlöser i sin tur att flyttningen av en större fil drabbas av ett avbrott, när den fjärranslutna disken plötsligt upphör att vara fjärransluten. Sen bestämmer sig min Mac Book för att vara underlig en stund, innan den återhämtar sig och åter går att koppla upp till den fjärranslutna disken.

Det är bara ett problem. Den där stora filen jag höll på att flytta är förstås bara delvis flyttad och den halva som skapats på destinationen är låst, antagligen av programmet som delar ut filen.

Så jag loggar väl in på servern då och startar om programmet. Så! Problemet löst!

Här någonstans är saker fortfarande begripliga. Normala om man så vill. Jag är bara något irriterad över att ha tvingats avbryta det jag höll på med, men verksamheten ska snart vara igång igen. Jag ska bara koppla upp mig mot disken igen.

Det går inte.

Fel användarnamn och lösenord tycker min Mac Book. Den har uppenbarligen blivit knäpp och måste startas om. Alldeles strax ska jag kunna komma åt den där filen. Eller kanske inte, för efter omstarten är det fortfarande fel på användarnamnet eller lösenordet.

Nu följer en stunds febrilt pillande på servern med återställning av lösenord och omstart av diverse tjänster vilket leder till att cirkusen upprepas några gånger. Slutsatsen blir att något blivit fel på servern och att det är lika bra att starta om den helt. Det går ju ganska fort. Alldeles strax ska jag kunna fortsätta med att sortera filer.

Vad händer då?

Jo, den där servern då. Den har en krypterad disk. Det för med sig olägenheten att jag måste skriva in ett lösenord vid start. Men det tar inte så lång tid. Eller skulle inte ta så lång tid, om det trådlösa tangentbordet behagade fungera.

Det behagar inte fungera. Inte alls behagar det fungera. Jag rycker ur USB-pluggen och testar ett annat uttag. Jag försöker starta om kopplingen mellan tangentbordet och USB-pluggen men tangentbordet vägrar kännas vid några USB-pluggar. Så jag går och hämtar ett gammalt hederligt tangentbord med kabel och pluggar i. Nu ska det väl ändå fungera?

Inte.

För det är helt dött i samtliga USB-uttag på skärmen där grejerna sitter. Men nu kommer jag på något. Jag har dragit om en annan kabel idag och då har USB-kabeln till skärmen antagligen dragits ur av misstag, så jag gräver mig in i garderoben, där servern står för att kolla, men inte fan hittar jag någon urdragen kabel.

OK. Det är något annat fel. Jag stänger av strömmen till burken och kallstartar. Sedan måste det ju bli ordning på tillvaron igen och jag ska strax få chansen att fortsätta sortera filer.

Är du med nu? Nu kommer slutklämmen. Historien blir alldeles strax helt fantastisk.

Jo, den här servern är lite gammal och strömbrytaren har en tendens att fastna i intryckt läge, så att man får lirka ut den igen. Det brukar gå bra. Men den här gången fastnar den extra bra. Alldeles fantastiskt bra fastnar den, för att vara exakt. Den sitter helt fast faktiskt. Datorn är nu avstängd och knappen sitter fast i intryckt läge.

Till slut får jag äntligen knappen att hoppa ut ur sitt hål igen och det är äntligen dags att slå på strömmen och starta servern igen så att jag kan fortsätta med det jag höll på med för en halvtimme sedan.

Det är bara ett problem. Strömbrytaren har gått sönder och hur jag än trycker händer ingenting.

*Ridå*

Hemköps egen FRA-lag

På Hemköp är de arga minsann. Så arga att de infört sin alldeles egen variant på FRA-lagen.

Nu ska mjölet kollas! Alla kunder ska visa upp sina väskor så att personalen kan kontrollera att det håller den rätta, vita kulören.

Ja, kunderna alltså. De som köper mat i affären. De ska kollas. Den som stjäl lär ju inte visa upp väskan, eller ens ha en väska med sig.

Det funkar lite som FRA-lagen. Alla ska visa upp sin påse så att en statlig myndighet kan kontrollera att mjölet är vitt. Det gör ju inget. Ingen som har vitt mjöl har något att dölja.

Nästa steg är att den som inte har någon påse med sig att visa upp automatiskt är misstänkt. Hos Hemköp är man ju uppenbarligen en tjuv om man inte har någon påse eller väska att visa upp och analogt måste ju den som försöker undvika FRA:s granskning vara skum.

På det sättet är ju Hemköps tilltag ganska praktiskt. Det plockar ned FRA-frågan på jorden och visar vad det handlar om – att den som har rent mjöl är den enda som egentligen har något att förlora på allmän övervakning.

Skillnaden är ju att jag kan välja att inte handla på Hemköp. Jag kan handla på ICA istället. Eller Coop. Det är fortfarande tillåtet. Men jag kan inte välja bort FRA. Det finns ingen alternativ infrastruktur jag kan använda, som FRA inte kommer åt.

Därför är FRA:s övervakning skadlig för hela samhället medan Hemköps lilla påhitt bara är skadligt för dem själva. Till slut är det väl bara tjuvar som bryr sig om att gå dit. För den som har smutsigt mjöl i påsen är den som verkligen inte har något att förlora.

Välkommen till Sovjetunionen!

Det är lördag. Jag går på stan. Det gör alla andra också. Det är lönehelg. Och Halloween. Det är fullt med folk och full rulle i alla butiker.

Jag får stå i kö. Varje gång jag ska handla något får jag stå i kö. Det är inte så konstigt. Alla är ju ute. Det finns ingen kapacitet för att helt eliminera köerna, så jag står där.

Men inte så länge. Jag kanske får stå i kö tre minuter, högst. Sen är jag klar. Detta gäller alla butiker.

Alla butiker utom en. För jag vill köpa öl också. Jag har ett helt skåp fullt med sprit hemma och åtskilliga flaskor vin, men ikväll vill jag dricka öl. Så jag får gå till butiken. Den statliga monopolbutiken får jag gå till. Ni vet den där statliga monopolbutiken som stänger tre på lördag. Om man har tur. Har man otur stänger den två. Men den här stänger tre.

Och här upphör plötsligt naturlagarna att gälla, för här får jag stå i kö för att komma in i butiken. Inte i en minut eller två. Inte i tre heller. I tio minuter får jag stå i kö för att komma in.

Och vi står där som en skock får och väntar på att få köpa vår älskade sprit på vårt älskade systembolag. Vi står där för att… Ja, varför står vi där egentligen? Det är för att någon annan anser att det är bra för att vi står i den där kön. Vi vet inte vårt eget bästa (och vårt eget bästa är att stå i kö i tio minuter helt i onödan) och därför får vi inte bestämma själva.

Efter tio minuter får jag faktiskt komma in i butiken och köpa min hett eftertraktade öl. Och nu kommer det intressanta. Jag köper mer öl än jag tänkt göra av med. Jag gissar att det blir ungefär 40 procent mer. Inte för att jag egentligen tror att jag kommer att vilja ha så mycket öl ikväll, utan på grund av monopolet.

För om jag inte köper extra öl nu kanske jag står utan sen. Ikväll. Inatt. Eller imorgon. Vad fan vet jag, men i Sverige gör man ju säkrast i att alltid ha ett rejält lager öl hemma. Och vin. Och sprit. För man vet ju aldrig när man vill ha en öl eller en grogg, men jag kan tala om att det ytterst sällan sker under de tider då Systembolaget är öppet. Då är det nog mest alkoholister som tar sig en grogg.

Vi har alltså ett statligt monopol här i Sverige vars syfte är att jag ska dricka mindre och konsekvensen är att jag köper mer öl än jag tänkt dricka. Jag kommer antagligen att dricka mer också. Jag kommer i alla fall att ta med mer till festen. Ifall. Man vet aldrig. Det enda man vet är att Systembolaget kommer att vara stängt när det händer, om det händer.

Sen, bara för att roa mig lite till, anlitar jag ett annat monopol, nämligen det kommunala bussmonopolet. Det går otroligt nog en buss från stan hem till mig. Jag kan åka buss hem på 20 minuter och jag behöver inte ens byta.

Om man nu ska kalla det en buss. Det liknar mer en boskapstransport. Det är trångt på den där bussen. Trångt och obekvämt är det och har varit så länge jag kan minnas. I en normal marknadssituation hade det inneburit att fler och rymligare bussar köpts in och satts i trafik, så att det blev mindre trångt istället.

Men det här är ingen normal verkamhet. Det är en skattesubventionerad monopolbuss. Då gäller inte regeln att många resenärer gör att du kan skaffa fler bussar. Istället gäller tvärtomregeln att ett större antal resenärer ökar förlusten för verksamheten. För vi betalar ju bara en del av vad det kostar att köra den där bussen.

Om 100 personer betalar 10 kronor var för att åka med en buss som är till hälften skattefinansierad får bussbolaget in 1000 kronor för biljetterna och 1000 kronor måste skjutas till från skattepengar. Om plötsligt 100 personer till får för sig att ta bussen ökar intäkterna visserligen till 2000 kronor, men det innebär också att dubbelt så mycket, 2000 kronor, måste skjutas till från skatten.

Det är ju inte ett framgångsrikt sätt att bedriva verksamhet. Det är tvärtom ett ganska dumt upplägg, i synnerhet om man vill att fler ska ta bussen. Det vore katastrofalt om fler tog bussen. Det bästa vore om ingen tog bussen. Det skulle vi spara massor av skattepengar på.

Nu ska jag strax åka med den skattefinansierade bussen igen. Den kommer att vara väldigt tom. Att köra tomma bussar är ingen bra idé, men det gör vi ändå. Det hade varit mer rationellt att låta folk åka taxi för 20 spänn.

Det hade vi kunnat göra. Om vi inte hade bott i Sovjetunionen.

För övrigt anser jag att FRA-lagen måste rivas upp. Gör om! Gör rätt!

Vem fan är kille?

Jag och knullfrun sitter och tittar på film. Plötsligt händer något konstigt i en omklädningsrumscen.

– Vafan? Tar han talk på pungen?
– Ja, det blir väl lite mindre svettigt.
– Men alltså. Svett och talk. Det blir ju som gegga.
– Jag vet inte. Jag är inte kille.
– Inte jag heller.

???