Är datorspelsbranschen för storebrorsamhället?

– Det är ditt fel att politikerna i Sveriges riksdag håller på att skapa ett övervakningssamhälle! Det är ditt fel, dina barns fel, din frus fel och din grannes fel!

När gamla maktstrukturer utmanas ger de ifrån sig ett jävla oväsen och organisationen Dataspelsbranschen är sannerligen inget undantag. Frågan är dock om det inte börjar bli dags för en hjärntransplantation snart. Idag går nämligen deras företrädare, Per Strömbäck, till hård attack mot ”piratlägret”.

Piratlägret… Det är du det. Du och din fru och dina barn och din granne och alla andra jävla fildelare som bara förstör för en massa gamla fina företag som i åratal kunnat håva in grova pengar på att distribuera plastbitar. Ni är dumma som använder internet till att kommunicera och byta filer med varandra och nu får ni skylla er själva för att politikerna sätter hårt mot hårt!

Det Per Strömbäck verkar ha svårt att fatta är att det inte finns något ”piratlägret”. Det existerar inte någon organisation som står för piratverksamheten. Det finns ingen styrelse som sköter förvaltningen. Det finns ingen motpart att förhandla med. Det finns bara helt vanliga människor som gör det människor alltid har gjort, nämligen att byta och dela med sig.

Det är i och för sig en begriplig tankevurpa med tanke på vilken värld Per Strömbäck lever i. Han och resten av upphovsrättslobbyns anhängare lever i en värld där all verksamhet av betydelse måste organiseras av någon – ett företag, en myndighet eller en förening. I deras värld finns alltid en motpart som man kan förhandla med, strida mot, stämma eller kanske kriminalisera.

Piratjakten som Per Strömbäck och hans kollegor bedrivit har tidigare varit ganska okontroversiell eftersom den riktat sig i huvudsak mot anonyma organisationer. Det är liksom inte så många som drabbas och blir upprörda om du slår ihjäl en organisation.

Men det var innan internet förändrade förutsättningarna. Den nya tidens piratjakt är inte inriktad på några organisationer, utan på enskilda människor. Helt vanliga människor har plötsligt fått samma möjligheter som stora företag, och plötsligt är det du, dina barn, din fru och din granne som är lovligt byte.

Per Strömbäck och hans kollegor inom upphovsrättslobbyn använder sina politiska kontakter för att bedriva ett krig mot medborgarna. Medlet är mer övervakning och ständigt hårdare repressalier. Detta vill dock inte Per Strömbäck erkänna, utan skyller alltihop på ”piratlägret”.

Vi går inte på det här, Per Strömbäck! Det finns inget ”piratlägret”. Det som finns är en rik och högljudd upphovsrättslobby, som du är en del av. Det är ni som driver på politikerna att stifta hårdare lagar. Det är ni som lobbar för skärpta straff och det är ni som driver fram övervakningssamhället.

Det är dags att ta ansvar, Per Strömbäck! Det är dags att du och dina kollegor tar ansvar för vilken politisk agenda ni driver och vad den får för konsekvenser. Ta ansvar för vad ni gör och sluta skylla era framgångar på fantasiorganisationer. Det finns bara vi medborgare här. Vi som har betalat era löner.

Själv tänker jag ta ansvar den 7 juni, genom att gå till vallokalen och rösta på Piratpartiet som ställer upp i valet till Europaparlamentet.

Jag tänker också ta ansvar för att inte ge upphovsrättslobbyn mer av mina pengar. Det finns gränser för vilka organisationer jag kan tänka mig att sponsra.

EDB utvecklar framtidens åsiktsförtryck

Jonas Bergling, Piratpartiets valkretsledare för Örebro, chattade med Nerikes Allehandas läsare. Sedan fick han sparken från sitt uppdrag hos EDB Business Partner.

Att ge människor sparken för deras politiska åsikter är naturligtvis helt jävla oacceptabelt, om det nu ens är lagligt. Att Piratpartiet inte är någon tillåten partitillhörighet för den som arbetar åt EDB Business Partner framgår i alla fall med all önskvärd tydlighet.

Frågan är vilka andra åsikter som är tillåtna inom EDB. Om man skulle chatta för moderaterna, får man arbeta kvar åt EDB då? Eller om man är intresserad av tåg? Ägnar sig åt fallskärmshoppning? Löpning?

Vi får väl hoppas att EDB producerar en lista över otillåtna åsikter och aktiviteter, för om helt legitimt politiskt arbete ska vara skäl för att få sparken finns ju risken att hela deras personal får gå hem från jobbet imorgon. Möjligheten finns ju faktiskt att de på fritiden ägnar sig åt politik, eller något annat förbjudet.

Jag undrar förresten hur det är med facklig aktivitet. Får man syssla med det inom EDB eller är det också grund för att bli hemskickad?

Läs också: SvD, Opassande, Expressen

Stängt för ombyggnad

Nytt tema med nya underbara finesser installeras just nu

Ursäkta röran! Vi bygger om.

Ja, då menar vi förstås inte den vanliga röran som brukar råda. Den har vi ingen avsikt att be om ursäkt för.

Däremot installeras just nu ett nytt underbart tema med massor av fantastiska finesser, så ryck inte till om ingenting längre befinner sig där det ska.

Att hela sajten ser ut som tredje världskriget eller kanske något ungarna ritat är helt normalt. Det ska vara så.

Intressant rättegång, men var är åtalet?

The Pirate Bay

Efter fem dagars förhandlingar i tingsrätten börjar det nu klarna vad rättegången mot människorna bakom The Pirate Bay egentligen handlar om och det är sannerligen ingen positiv bild av åklagarväsendet och upphovsrättsbranschen som framskymtar.

Åklagarsidans, dvs Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins tes verkar vara att The Pirate Bay varit ett vinstdrivande företag eller åtminstone ett mycket framgångsrikt brottssyndikat som tjänat stora pengar och drivits av skumma figurer med mål att förgöra underhållningsindustrin.

Uppsåtet ska uppenbarligen ha varit att förmå människor att olovligen dela upphovsrättsligt skyddat material i syfte att kunna tjäna grova pengar på annonser.

Två och ett halvt år har Håkan Roswall, Monique Wadsted, Peter Danowsky och upphovsrättsindustrins övriga lakejer ägnat åt att gräva igenom epost, nyhetsarkiv och gamla avtalsförslag för att hitta belägg för sin tes. Över två års arbete rakt ned i soporna, som det verkar.

För några åtalspunkter går egentligen inte att hitta i åklagarens sakframställning. Istället för att försöka binda de åtalade till specifika brottsliga handlingar verkar det som om åklagaren försöker få domstolen att döma de åtalade för medhjälp, inte till något specifikt brott, utan till medhjälp i största allmänhet, utan att peka ut någon huvudbrottsling och utan att peka ut något specifikt brott.

Det kommer naturligtvis aldrig att hålla i högre rätt, oavsett vad tingsrätten kan tänkas hitta på, så taktiken från åklagarsidan verkar just nu vara att svärta ned de åtalade i största allmänhet och försöka få dem att uttala sig på ett ofördelaktigt sätt.

Det blir extra tydligt att läget är desperat när vi läser om advokater som inte ens verkar veta hur en rättegång i Sverige går till, utan helt enkelt försöker låna in fula knep från USA, genom att kontinuerligt vilja lägga till nya bevis under pågående förhör.

Det är i och för sig intressant att få höra de åtalade berätta om arbetet med the Pirate Bay och om hur upphovsrättsindustrins advokater tar till alla till buds stående medel – lagliga och mindre lagliga – för att få sin vilja fram, men jag tycker inte att tingsrätten verkar vara rätt arena för denna övning.

Snarare ter sig alltihop som en präktig skandal, framtvingad av amerikanska intressen och finansierad med svenska skattepengar.

Jag bara önskar att politiker som Karin Pilsäter (fp) satte sig och studerade hur upphovsrättsindustrins företrädare beter sig innan de bestämmer sig för att klubba igenom IPRED – lagen som ska ge dessa människor möjlighet att på egen hand agera både polis, åklagare och domstol i fildelningsmål – på onsdag.

Fotnot: Ja, det blev mycket referenser till Christian Engström (pp) men han lyckas gång på gång sammanfatta läget på ett kärnfullt sätt. Hos Piratpartiet Live, kan du själv läsa hans och andras utförliga referat av rättegången.

”Artister har rätt att få betalt för sitt arbete”

The Pirate Bay

Att artister har rätt att få betalt för sitt arbete måste vara ett av de vanligaste argumenten från upphovsrättskramare. Det är också ett argument som helt saknar substans.

Men låt oss anta att det är sant; att det finns en universell rätt att få betalt för sitt arbete. För det måste väl i så fall gälla alla, inte bara artister? Vad får det för konsekvenser.

Man kan förstås diskutera länge vad som egentligen är ett arbete, men jag tänker utgå ifrån att arbete är någonting som du gör som någon annan drar nytta av eller kan tänkas dra nytta av.

Musiker som spelar musik innefattas av denna definition. Andra kan lyssna på musiken och därmet ha nytta av den. Detsamma gäller andra konstnärer, vars konst andra också kan dra nytta av.

Vilka andra är det då som utför ett arbete som de har rätt att få betalt för? Ja, alla som är anställda av någon har ju rätt att få betalt. Det får de ju också. Det ingår i att vara anställd, att det betalas ut lön.

Mer då? Ja, alla som arbetar ideellt i en förening har förstås rätt att få betalt såvida föreningens medlemmar har nytta av deras arbete. Till exempel var jag kassör i en förening under ett par år, vilket var till stor nytta för medlemmarna. Alltså har jag rätt att få betalt för mitt arbete.

Piratpartiets aktivister har rätt att få betalt för sitt arbete. Massor av arbete läggs ned varje dag på att hålla partiets verksamhet igång. Detta är till nytta för partiets medlemmar och sympatisörer. Det är också till stor nytta för nyhetstörstande massmedier. Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter borde alltså betala Piratpartiets aktivister för att de deltar i att skapa bra nyheter.

Vissa bloggare arbetar oerhört hårt med sina texter. Det är till nytta för andra. Alltså har bloggare rätt att få betalt, inte bara för tiden det tar att skriva texten utan också för övrig tid de lägger ned på att förbättra sin blogg. I själva verket har de rätt att få betalt per sidvisning. Det är ju på motsvarande sätt som musikartister sägs ha rätt att få betalt.

Folk som deltar i open source-projekt har rätt att få betalt. Tänk bara på de tusentals människor som lagt ned mängder av tid på att utveckla Linux. De har rätt att få betalt, inte bara av alla företag och privatpersoner som använder linux, utan också av alla företag som tjänar pengar på att sälja tjänster kring Linux.

Så, om vi håller det för sant att artister har rätt att få betalt för sitt arbete är det rätt många andra som också har rätt att få betalt för sitt arbete.

Hur ska nu detta gå till? Ja, antingen inför vi en massa skatter på allt från bredband till nyhetsförmedling, eller så får vi väl följa upphovsrättsindustrins exempel och börja kräva skadestånd av varandra.

Eller så kan vi bestämma oss för att man faktiskt inte har rätt att få betalt, bara för att man sysslar med något som man kallar arbete, oavsett om man spelar musik, leder en förening eller deltar i open source-projekt.

På tal om arbete förresten. Att skriva musik är arbete. Att framföra musik är också arbete. Att spela musik kan vara arbete. Men att framställa exemplar, som upphovsindustrin ägnar sig åt, kommer aldrig att vara ett arbete.

Att framställa fysiska skivor innebär i och för sig ett arbete, men oavsett vad Peter Danowsky inbillar sig är det inte skivbolagen utan verkligheten som håller på att göra CD:n till en historisk parentes.

På samma sätt håller verkligheten nu på att göra upphovsrätten till en parentes. Den tid när det fanns en rätt att få betalt för att man tidigare arbete är snart förbi. Frågan är bara hur många privatpersoner våra politiker ska låta upphovsrättsindustrin ruinera först.

På onsdag röstas utpressningslagen IPRED igenom av Sveriges riksdag.

Pirate Bay-rättegången for dummies

The Pirate Bay

Vad Pirate Bayrättegången egentligen handlar om är att alla som tillhandahåller en tjänst som kan användas för att bryta mot upphovsrätten ska åtalas.

Jag har ett internetabonnemang här hemma som jag gör tillgängligt för min fru genom ett trådlöst nätverk. Jag har ingen aning om vad hon gör på nätet. Jag bryr mig inte om det och jag lägger mig inte i det.

Hon kanske sitter här bredvid mig just nu och håller på med upphovsrättsbrott. Det har jag ingen aning om, men bara det faktum att hon kan ägna sig åt upphovsrättsbrott ska tydligen vara tillräckligt för att jag ska åtalas, enligt Håkan Roswalls och upphovsrättsindustrins logik.

Alla som på något sätt tillhandahåller internetåtkomst är därmed brottslingar. Alla internetoperatörer är brottslingar, alla som driver internetcaféer är brottslingar och alla föräldrar som låter sina barn komma åt internet är brottslingar.

Precis det här är förresten logiken bakom utpressningslagen IPRED, som riksdagen ska rösta om nästa onsdag. Skillnaden blir att du inte får försvara dig vid en rättegång. Istället får du ett utpressningsbrev av någon upphovsrättsorganisation, inte för att du själv gjort något, utan för att du tillhandahållit internetåtkomst åt någon annan som gjort något.

Kanske.

För eftersom det inte finns någon rättegång finns inga krav på riktiga bevis. Det räcker att en upphovsrättsorganisation tycker att du eller någon du delar din internetanslutning med har ägnat sig åt upphovsrättsintrång för att du ska få den där fakturan.

Försvara dig får du göra på egen hand, i domstol, om du har råd med advokatkostnaden.

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Då har du chansen att rösta på politiker som inte är beredda att skänka bort din rättsäkerhet till multinationella företag. Läs mer om hur du gör hos Piratpartiet.

Håkan Roswall bryter mot lagen

The Pirate Bay

Brottsbalken, 15 kap, 5 §, 3 stycket:

”Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Enligt dagens omfattande rapportering från Pirate Bay-rättegången har åklagare Roswall inte ens försökt bevisa att de åtalade begått något brott. Detta alltså utöver att han igår lagt ned hälften av åtalspunkterna.

Tre års utredningsarbete och så försöker åklagaren inte ens bevisa brott. Detta är, om inte obefogat åtal åtminstone tjänstefel, för att inte tala om ett kopiöst slöseri med dina och mina pengar.

Björn Ulvaeus har inga byxor!

Den som inga byxor har - han får gå med rumpan bar– Är det så förbannat besvärligt att betala för sig, dundrar Björn Ulvaeus och demonstrerar därmed sin totala okunnighet.

Ja Björn, det är förbannat svårt. I de flesta fall är det faktiskt helt omöjligt att betala för sig. Upphovsrättsindustrin har i femton år visat ett totalt ointresse för att erbjuda distribution på nätet och i de fall något bolag trots allt erbjuder distribution online så är det antingen till fantasipriser eller i ett fraktskadat format som gör produkten oanvändbar.

I det perspektivet kanske man inte ska vara så förvånad över att folk föredrar gratis. Det är faktiskt jättesvårt att konkurrera med gratis om det man tillhandahåller är ingenting alls.

Detta, Björn Ulvaeus, skulle du veta om du tillbringade någon som helst tid online, men jag antar att du är alldeles för upptagen med att räkna pengar för att ha tid med tocket trams. Internet är något som den uppenbarligen tjuvaktiga pöbeln får sysselsätta sig med.

Tvångsfildelning – krama en antipirat

The Pirate Bay

Det har gått femton år sedan internet klev fram ur garderoben i Sverige och vi är sedan länge ett uppkopplat folk. Trots detta finns det fortfarande hela befolkningslager som fortfarande aldrig ägnat sig åt kulturutbyte via nätet.

De har aldrig delat med sig av en bra låt, aldrig upptäckt någon ny bra film och inte tagit del av ett endaste konstverk via nätet. De har helt enkelt, efter 15 år, fortfarande inte insett vilka stora möjligheter fildelning ger att berika sina och andras liv.

De har alla sina skäl. En del är kanske helt enkelt inte intresserade, andra tycker inte att de har tid och så finns det en tredje grupp som är så rädd för varje liten förändring att de hatar allt som internet står för.

Det är dags att vi vidgar deras vyer lite. De ska inte tro att det går att komma undan kulturspridning bara för att de sitter i tingsrätten och surar hela dagarna.

Gör såhär:

  1. Välj ut några favoriter. Det kan vara film, musik, texter, snygga fotografier, eller vad som helst som du tycker är bra och som du gärna vill glädja andra med.
  2. Bränn en eller flera skivor med dina utvalda favoriter.
  3. Skicka skivorna till några välkända fildelningshatare. Du får fyra förslag nedan, men du kan säkert hitta på andra som behöver få sig lite ny kultur till livs.
  4. Överkurs: Skriv ett följebrev, kort eller långt, där du förklarar för dem att det är dags nu att sluta slåss mot väderkvarnar och inse fördelarna med fri kulturdelning.
  5. Inga dumheter nu! Kom ihåg att gud och FRA ser dig!

Gör detta nu! Inte om en stund. Inte imorgon. Nu, idag, genast gör du det! Jag väntar.

Här är fyra förslag på mottagare:

Håkan Roswall
Internationella åklagarkammaren i Stockholm
Box 70296
107 22 Stockholm

Monique Wadsted
MAQS Law Firm Advokatbyrå AB
Box 7009
103 86 Stockholm

Peter Danowsky
Danowsky & Partners Advokatbyrå
Box 16097
103 22  Stockholm

Henrik Pontén
Svenska Antipiratbyrån
Box 23021
104 35 Stockholm

I marginalen noteras att upphovsrättsindustrins egen utpressningslag, IPRED, som kommer att ge upphovsrättsindustrin befogenheter att själva agera polis, läggs fram för omröstning i riksdagen 25 februari. Glöm inte att ringa eller mejla din riksdagsledamot och tala om vad du tycker.

Den 7 juni i år är det val till Europaparlamentet. Då har just du chansen att vara med och sätta stopp för kulturskymningen, utpressningslagen IPRED och andra dumheter. Läs mer om hur du gör hos Piratpartiet.

Följ också cirkusen kring åtalet mot tre unga entreprenörer direkt hos Piratpartiet Live.

IBM omdefinierar enkelhet

IBM:s enkla sätt att handla - inte så enkla

IBM säljer ett programpaket som jag kan tänka mig att köpa. Jag vet, det låter jätteunderligt, men så är det i alla fall. Allt är mycket klyftigt uttänkt och verkar bra på alla sätt, så jag överväger att faktiskt slå till.

Men så är det ju problemet att handla av IBM. Det korta svaret är att det kan man inte.

Man kan köpa IBM:s mjukvaror av deras business partners. Om man har tur kan man det. Efter att man först letat upp någon som är intresserad av att göra affärer och därefter forcerat en säljare som har dollartecken där pupillerna borde sitta kan man säkert köpa deras produkter.

Men jag är inte intresserad av någon affärsrelation. Jag vill ha produkten nu genast i min dator. Sedan vill jag inte ha någonting mer. Inga konsulttjänster och inga anpassningar. Ingenting som en business partner vill sälja är jag intresserad av.

Det är lätt att få för sig, när man besöker IBM:s sajt, att det faktiskt går att köpa licenser där. Det finns till och med en flik med texten Köpa och där kan du klicka, men när du väl hittat fram till rätt produkt har du hamnat någon helt annanstans och klickar du på köpa-fliken igen är du plötsligt tillbaka där du började.

Fast ja, det finns någonting där. Det finns en liten ruta där det står om ”Enkla sätt att handla.”

Bra! Men nej! Skit!

IBM:s enkla sätt att handla består i att du antingen fyller i ett formulär med 750 fält som därefter går in i något system någonstans. Sedan ringer väl någon av de där säljarna efter ett tag, kanske. Eller så kan du ringa IBM och säkert bli rundkopplad en stund och sedan kanske få hjälp. Eller skicka epost. Jag antar att det egentligen är ett formulär det också.

Det här är inte enkelhet. Det här är byråkrati.

Enkelhet är ”Fyll i ditt kreditkortsnummer här så får du en licensnyckel och en URL för att ladda ned programvaran” eller möjligen ”Fyll i beställningsformuläret så skickar vi CD:n och fakturan med vändande post.” Det är relativt enkla alternativ som jag kan tänka mig att utnyttja.

Att fylla i en massa skit i ett formulär eller att ringa något anonymt telefonnummer är jag däremot väldigt lite intresserad av. Om de åtminstone publicerade prisuppgifter så kanske. Men nu blir jag mest trött. Och missnöjd.

Och så finns det folk som på allvar undrar varför företag använder olicensierad programvara. Hur vore det att hjälpa sina potentiella kunder, istället för att skicka BSA:s advokater på dem?

Facebock – ett skämt som gått över styr

Sökordet Facebock gav 811 sidvisningar i januari 2008

Det började med ett skämt. Jag publicerade ett inlägg om facebock och gav två definitioner av ordet.

Sedan började den där sidan få ganska mycket sökträffar via Google. Det var lite konstigt, men jag grävde inte närmare i saken.

Nu uppdagas det att sökträffar från Google på ordet facebock står för tio procent av bloggens sidvisningar. Det är ju helt makalöst och något som kan göra vilken bloggare som helst överlycklig.

Ända tills man upptäcker varifrån besökarna kommer:

  1. Colombia
  2. Italien
  3. Chile
  4. Venezuela

De behöver nog lära sig engelska lite bättre, för jag tror inte att de blir så hemskt mycket gladare av vad jag har att säga i frågan, om de ens förstår ett ord av det jag skriver.

Resten av sökorden är också ganska lustiga faktiskt. Söktermerna knulla, bullfitta, fitta och stora pattar är ganska uppenbara på tio i topp. Lite mer förvånande är att även aquapanel, flytspackel och postadress finns med.

Det här är en humorblogg. Det är i alla fall vad jag försöker inbilla mig. Men ibland undrar jag.

För din egen säkerhet, cykla på gatan

Att bilar står parkerade på cykelbanor är av någon anledning inte speciellt ovanligt, men igår tror jag att jag bevittnade något slags rekord utanför Filmstaden Bergakungen i Göteborg.

Inte bara en…

…utan faktiskt tre bilar stod parkerade på cykelbanan. Den tredje hann smita ur bild, men du får skämmas ändå.

Är det någon som fortfarande undrar varför jag skyr cykelbanor som pesten?

Alla dessa tidningar

Man vill ju hänga med. Veta vad som rör sig i folkdjupet och i politiken och i affärsvärlden. Och som varandes en gammal gubbe från medeltiden har jag ett visst intresse för att då och då läsa en tidning på papper. Det är i alla fall vad jag inbillar mig.

Papperstidningar är på många sätt praktiska. Man kan rulla ihop dem, vika dem, skrynkla ihop dem till bollar och ta med sig på alla möjliga och omöjliga ställen utan att de slutar fungera. De kanske blir lite fula till slut, men det är ju inget samlarobjekt, så det är ju egentligen inget problem.

Problemet är ju att man måste läsa alla de där tidningarna.

När ska man göra det?

Jag sitter vid en dator. Dagarna i ända sitter jag vid en dator. Jag sitter vid en dator på morgonen, när jag äter frukost; jag sitter vid en dator på jobbet och jag sitter vid en dator på kvällen.

Jag sitter vid en dator och har tillgång till all världens information och då ska jag plötsligt plocka upp en papperstidning och läsa. När händer det liksom?

Det konstigaste är att jag verkar förnya mina prenumerationer varje år. Det måste alltså vara så att jag åtminstone en dag per år drabbas av vanföreställningen att jag vill betala för att få en gång i veckan få hem en pappersbunt som kan ligga och skräpa tills jag ger upp och slänger den.

Detta är mycket underligt.

Jag kanske är dum…

Kommunicering från CSN

Att CSN har problem kommer knappast som någon nyhet och man förstår verkligen varför när man ser hur de formulerar sig i sin korrespondens.

“KOMMUNICERING” står det högst upp i brevet. Jag vet inte vad de vill ha sagt med det, förutom att brevskrivaren saknar tillräckliga färdigheter i svenska språket för att få anställning någon annanstans än vid en illa fungerande och föga omtyckt myndighet.

Det normala är väl att man försöker sätta en rubrik som åtminstone antyder vad brevet handlar om, men kommunicering kanske är någon term som används internt på CSN.

Sedan kommer nästa rubrik: “Inkomst för inkomståret 2007” och nu börjar vi åtminstone närma oss vad det faktiskt handlar om, nämligen att de fått för sig att jag tjänat för mycket pengar under 2007. Lustig formulering förresten. Normala människor hade nog skrivit “Inkomst för 2007” men CSN har ju fått sin information från Skatteverket och där talar man ju om inkomstår så det är klart att de måste uttrycka sig lika krångligt som som Skatteverket. Det är ju CSN vi talar om.

Pudelns kärna då. Jag har alltså studerat på våren 2007. Därefter har jag arbetat. Jag har förresten arbetat under studietiden också, men det vet ju inte CSN något om. Inte än. Eftersom jag har tjänat alldeles för mycket pengar under hösten är jag nu alltså misstänkt för att ha smygarbetat under våren och därmed fuskat till mig studiebidrag som jag inte var berättigad till eftersom jag samtidigt varit kapabel att försörja mig på hederligt arbete.

Det CSN vill är att jag ska tala om vad jag har fått för löneutbetalningar under 2007, så att de kan kontrollera mig. Det är vad “kommuniceringen” handlar om.

Hand upp nu, alla ni som ärligt kan säga att ni har kvar alla era lönebesked från 2007. Själv tror jag att jag just slapp undan med blotta förskräckelsen att behöva betala för att få ut dem.

Kan man få vara borta en stund?

Här är man ute en enda liten ynklig dag och genast sätter besöksiffrorna igång och rasar. När ska en stackars (numer gammal) sliten bloggare få vila egentligen?

För övrigt undrar jag om någon kan förklara vad en facebock kan tänkas vara på franska och spanska. De verkar hemskt intresserade av detta ord i hela Sydeuropa faktiskt.