Hand upp, alla som inte vet vad lasagne är.
Ingen? Nej, jag tänkte väl det…
Nu, hand upp alla som vet vad fan ett pastablad är.
Linguini däremot, behöver tydligen inte förklaras. Det vet alla redan exakt vad det är. Till skillnad från lasagne. Det är en form av pastablad….
Idag blir det ett glas champagne och en enkel ostsmörgås efter jobbet.
Idag tar vi en enkel grillad med bröd till lunch. Fast vi låter oss inte riktigt nöja med det enkla, utan lyxar till det med ett glas rosé.
Skall bli intressant att se hur eftermiddagen artar sig när vi tagit oss tillbaka till kontoret…
Ingredienser:
Lägg isbitarna i ett glas, häll i gin och tonic. Krama ur lite av citronsaften i gladet och släng i citronklyftan.
Sitt sedan och tjuvhåll på drinken och var allmänt avig mot förbipasserande.
Jag befinner mig just nu i Sovjetunionen. Du kanske tror att Sovjetunionen har förpassats till den historiska sophögen, men det är fel. Sovjetunionen lever och frodas – i Frankrike.
Husen i Sovjetunionen är gjorda av betong. Även madrasserna är gjorda av betong. Det enda som inte är gjort av betong är möblerna. Alla möbler är gjorda av trä. Furu närmare bestämt.
Hotellrummen i Sovjetunionen är ungefär som husvagnar. De rymmer sex personer, som kan sitta, stå eller ligga. Om någon av hotellrummets invånare skall förflytta sig genom rummet måste samtliga övriga invånare i rummet först lägga eller sätta sig på sina sängar.
Ventilation är ett okänt begrepp. De otroligt trånga hotellrummen kan ventileras antingen genom att fönstret öppnas, eller inte alls. Om rummet ventileras genom att fönstret öppnas får invånarna finna sig i att vakna stela som fiskpinnar på morgonen. Om rummet ventileras inte alls dör invånarna under natten av gasförgiftning eller värmeslag.
Varje morgon i Sovjetunionen inleds med tio armhävningar. Därefter sker utfordring, frukost, i matsalen.
Frukosten i Sovjetunionen består av vitt, fiberfritt bröd, kylskåpskallt smör, marmelad, extremt sockrade flingor och högpastöriserad mjölk som de flesta antagligen minns med fasa sedan sin bardoms tältsemestrar.
Frukostkaffet är ett kapitel för sig. Det är kolsvart, trögflytande och kan i det närmaste liknas vid tjära. För att det överhuvud taget skall vara drickbart måste det spädas. En del kaffe och sjutusen delar mjölk är en ganska lagom blandning.
Avsikten med frukosten är att deltagarna skall drabbas av akut damp av det höga sockerintaget, under någon timme. Därefter trillar de obönhörligen ihop i en dallrande hög.
”Vispas ner i 5dl vatten. Söta efter behag”
– Jag har stora rattar, alltså får jag ta mycket socker.
Det vi länge misstänkt är kan nu anses vara bekräftat. Det som främst kännetecknar Skåne – förutom den bräkande dialekten – är mängder, enorma mängder av mat.
Efter en drygt dygnslång orgie i fisk, ägg, kött, bröd och massor av andra godsaker väntar nu en tid av hård fysträning för redaktionen innan ordningen kan sägas vara återställd på redaktionen.
Vi kommer strax att ge oss ut i löpspåret. Alldeles strax. Vi väntar bara på att mättnadskänslan skall lägga sig något. Framåt onsdag räknar vi med att komma igång.
På det kulinariska området domineras Stockholm totalt av stekt fläsk. Det är under stigande förvåning jag sett denna maträtt dyka upp i stort sett överallt – på varenda lunchmeny och även otaliga andra restaurangmenyer. Över allt samma sak. Stekt fläsk. På längden, bredden, tvären och höjden.
Vad är det som är i görningen här egentligen? Är det huvudstaden som håller på och förbereder sig för vintern? Försöker den göda sina medborgare inför idet? Skall vi alla lägga på oss några extra bilringar så att vi överlever de där fyr månaderna i dvala, när det knappt är värt att gå ur sängen, än mindre dra upp persiennerna?
Två mycket mörkhåriga blondiner – låt oss kalla dem Kastrullis och syrrans granne – skall dricka öl. En av blondinerna har haft ölen i sin resväska hela dagen och lägger den därför i frysen för att den skall bli kall.
Två av flaskorna plockas fram till middagen. De nästan precis lagom kalla och dricks upp till maten. Sedan, efter en stund, skall den andra blondinen ta en öl till.
Han öppnar frysen och tar fram den sista flaskan som nu känns rejält kall och go. Han sätter öppnaren till och…
POFF!
Men en liten smäll far kapsylen upp i luften, i en liten kaskad av öl. Sedan blir det intressant. Ur ölflaskan kryper sakta som en skumraket, fast av öl. Den har börjat frysa.
Sedan skall ölen hällas upp. Det går ganska bra. Halva flaskans innehåll är ganska flytande och rinner snällt ut. Sedan återstår resten. Den delen liknar mest Slush Puppie. Den är trög. Rinner ut lite åt gången.
Blondinen får stå där och banka, som på en ketchupflaska i glas, fast utan ketchupeffekt. Ölen sitter fast.
Till slut kommer den ut. Nu är ölen i glaset, flytande, med ett lock av frusen öl överst. Den går nog att dricka. Om två timmar går det säkert att dricka den. Just nu är det lite väl mycket is i ölen. Det ser ut som öl med fågelbajs på.
Blondinen hämtar ett sugrör. Här skall supas!
Nu blev jag sådär hungrig igen. Så där som man bara kan bli klockan ett på natten. Så jag tänkte äta frukost. Jag kommer ändå inte hinna njuta av frukosten i morgon bitti.
Nu ska det bli gott med skinksmörgås, te och apelsinjuice. Vad mitt morgonjag kommer tycka om nattjagets tilltag? Ja, inte kommer jag bli glad. Men jag är ändå så sur och grinig på morgonen så det kan jag gott ha!
Jag blir plötsligt så sugen på mjölkchoklad. Jättesugen faktiskt. Som tur är har jag både mjölk och chokladpulver hemma. Bara att blanda. Två sorter till och med.
Jag kan välja mellan vuxenmjölkchoklad (mörk) och barnmjölkchoklad (ljus och söt.) Idag blir det vuxenvarianten.
Jag får för mig att jag skall värma mjölken. Inte mycket. Bara lite, så den blir sådär lite ljummen. Varför jag kommer på detta vet jag inte. Det bara känns som en bra idé.
Vad gjorde folk innan det fanns mikrovågsugnar egentligen? Tog de fram en kastrull och värmde mjölken i? Under omrörning? Vettlöst! Jag nukar mitt glas mjölk i ett par minuter bara. Sedan är mjölken ljummen och kan röra i pulvret.
Nu sitter jag här och känner mig… något missnöjd. Ljummen mjölkchoklad var inte så fantastiskt som jag hade tänkt mig. Om jag hade tagit den ljusa, söta, barnchokladen kanske, men det här? Nej, det är helt enkelt inte speciellt gott. Bara kroppsvarmt.
Undrar om jag skall ta mig ett glas till. Kallt. Kanske med barnchokladen. Vi får se. Jag hör av mig senare. Nu tror jag att jag skall såga lite.
På återseende.
Vi skrev tidigare ikväll att kylskåpet här på redaktionen var laddat med god mat och dryck. Det har nu kommit till vår kännedom att det helt saknas ost i kylen och vi vill därför dementera detta påstående och istället meddela att kylskåpet är laddat med ganska god mat och dryck.
En okänd man kommer in på en restaurang. Han äter och dricker för nästan 140 tusen kronor. Sedan vägrar han betala.
Nu åtalas han för bedrägeri. Och nog fan är han en bedragare. Men alltså, hur godtrogen får man vara om man driver en restaurang? Hur lätt får det egentligen vara att lura någon på 140 tusen kronor?
Eller finns det helt enkelt en värld här i Stockholm där en sådan konsumtionsnivå är helt normal?
Mc Donald’s, kända över hela världen för sina hamburgare, kom under torsdagskvällen med en sensationell nyhet.
Enligt ett pressmeddelande som skickades ut från företagets huvudkontor klockan 21:30 kommer företaget inom kort att börja sälja datorer.
Den första modellen blir en bärbar dator i rött, med företagets logotyp, som kommer att säljas under namnet Mc Book. Datorn är tänkt att finnas ute till försäljning lagom till julhandeln, i början av november. Därefter följer fler produkter under 2008. I början av året lanseras en mp3-spelare, Mc Pod. Senare kommer även mobiltelefonen Mc Phone.
Det slutar dock inte där. Enligt uppgifter syrrans granne tagit del av under kvällen planerar Mc Donald’s även att inom kort börja sälja hushållsmaskiner. En smörgåsgrill med arbetsnamnet Mc A sägs redan finnas som prototyp.
Jag har just varit på soptippen i Högsbo och slängt en massa gamla brädor från badrummet när jag kommer på att det nog är dags att äta lunch.
– Ett Whopper meal skulle sitta fint, tänker jag och styr mot Burger King.
Nu finns det ju ett problem. Om man kommer norrifrån, från stan alltså, går det inte längre att svänga av vid Burger King vid Järnbrottsmotet. Avfarten finns kvar, men den får bara användas av bussar. Jag får alltså ta en extra sväng på sådär fem minuter för att komma dit jag skall. Sånt kallas politikerlogik.
Nåväl, jag har äntligen lyckats ta mig till Burger Kings drive thru. Jag kör fram till den där pelaren med högtalare i, där man beställer. Sedan får jag stå där i säkert två minuter. Till slut börjar jag undra om de har lagt ned verksamheten.
Då svarar han. Jag vet inte vad de gjort men det låter som om han pratar i en burktelefon. Ni vet, en sån där med två burkar och ett snöre emellan. Precis så låter det. Nåväl, jag lyckas göra min beställning och kör fram till lucka ett, för att betala.
Där står en annan person och tar betalt. Hon tar min hundralapp – jag skall betala 64 spänn – och skall precis ge mig växel när hon istället bestämmer sig för att ta en beställning.
Jag väntar en minut. Hon håller fortfarande på med beställningen. Jag väntar en minut till. Samma sak. Till slut hojtar hon på hjälp. Hon får inte ihop beställningen, stackaren, och hon kan tydligen inte avbryta länge nog för att ge mig växel.
Till slut kommer han, burk-killen. Han med burktelefonen. Han ger mig 36 kronor i växel. Jag håller upp handen och det är bara att lägga dit pengarna, men han lyckas tappa tian så den hamnar på marken, under bilen. Den går inte att komma åt.
Rätta mig om jag har fel, men det normala i en sådan situation är att ge kunden en ny tia ur kassan och sedan hämta den andra vid lämpligt tillfälle. Det gör han inte. Vet ni vad han gör istället?
– Kan du backa lite?
Jag är helt stum men tänker att jag skall låta skådespelet fortgå och se vad som händer, istället för att klaga.
Jag backar ett par meter.
– Kan du backa lite till?
Jag backar lite till och nu ser han tian på marken. Med spänning väntar jag på vad som skall hända nu.
– Kan du hämta den, eller skall jag fixa det?
Lite trött krånglar jag mig ur bilen och hämtar min tia för att slippa vänta tre minuter till. Sedan får jag äntligen köra fram till lucka två för att hämta min mat. Efter fem minuter. Det måste vara därför det kallas snabbmat.
Då är han där igen, burk-killen. Han ger mig en stor cola, ”för att jag klantade mig.” Det var ju faktiskt lite omtänksamt av honom. Synd bara att den var helt utspädd eftersom den hade stått så länge att isen smält.
Jag hade lovat att aldrig äta på Burger King mer och så gör jag det i alla fall. Men så fick jag ju mitt straff också. Snälla, förlåt mig Egoina!