Etikett: vardagsliv

Inför straffskatt på lattemammor!

Småbarnsföräldrar har uppenbarligen alldeles för gott om pengar. De har till exempel råd att släpa med sina skrikiga jävla skitbarn på café för flera hundra kronor om dagen.

Caféer är till för unga, framgångsrika människor som behöver visa upp sina Apple-produkter och är alltså inte avsedda för för barnskrik, blöjbyten och välling.

Eftersom budskapet uppenbarligen inte går fram ser jag ingen annan råd än att vi helt enkelt inför en särskild straffskatt på eländet.

Som en vante i vinden

Att vara elkund är som att vara en vante i vinden. Du har suttit en bra stund och noga valt en elleverantör som du är nöjd med och allt har fungerat bra i ett par års tid.

Plötsligt får du ett brev från elbolaget XYZ:

Hej!

Från och med 1 oktober tar vi över dig som elkund. Bla bla bla… Var god skriv under bifogat avtal och skicka till oss så att vi har det inom 10 dagar.

Vaihelvete nudå?

Alltså, vad fan är grejen med elhandelsbolag? De kommer och går som dagssländor och det är alltid samma sak. Plötsligt får du ett brev som talar om att nu minsann ska du inte få vara kund hos oss längre utan hos det jättestora elbolaget XYZ istället.

Det är som att vara en vante i vinden och jag blir lika ställd varje gång.

Vilken del av begreppet varumärkesvård är det som elhandelsbolagen inte har förstått? Vad är det de anser att de köper egentligen, när de köper upp ett annat elhandelsbolag? Uppenbarligen inte varumärket i alla fall, för det häller de ut med badvattnet. Istället verkar det vara befintliga kunder de köper. Kunder som snabbt och lätt ser över sitt elpris igen och sedan går vidare till en annan leverantör.

Det har inte direkt blivit svårare för elkunderna att välja leverantör. Istället går det på fem minuter, tack vare sajter som elskling.se.

Första gången jag råkade ut för det här var det den på alla sätt vämjeliga el-leverantören Öresundskraft, som jag lämnat i vredesmod ett par år tidigare, som plötsligt tog över den el-leverantör jag bytt till.

Den här gången var det e-on (eller e-off som de egentligen heter sedan stormen Gudrun) som bestämde sig för att köpa upp Surahammars Energiverk och sedan raskt skrämma upp de nyförvärvade kunderna med ett avtal som skickas ut och ska returneras inom tio dagar.

Resultatet är det samma varje gång. Jag finner mig plötsligt kastad som en vante i vinden på en elmarknad som som befolkas av ömsom anonyma storföretag, ömsom lycksökare.

Vad var det som gick fel här, egentligen?

Dagens ord: svetsindex

Svetsindex är det antal led du behöver gå i din bekantskapskrets för att hitta någon som äger en svets. Lägsta svetsindex är 0, vilket innebär att du själv äger en svets. Enligt six degrees-teorin är maxvärdet för svetsindex 6, förutsatt att minst en person i världen äger en svets.

I praktiken bör dock ditt svetsindex ligga ganska mycket under 6. Det finns ju trots allt ganska många svetsar i världen och svetsindex mäter ju bara avståndet till den närmaste.

Svetsindex kan uppdelas i undertyper, till exempel MIG-svetsindex, TIG-svetsindex och acetylen-svetsindex. Dessa får i allmänhet olika värden för en och samma individ. Beroende på de olika svetstypernas relativa förekomstfrekvens får dessa undertyper också olika väntevärden för en viss population.

Flera undertyper kan vägas samman, antingen genom beräkning av aritmetiskt medelvärde, så kallat svetsindexmedelvärde, eller genom att undertypernas värden viktas efter deras relativa förekomstfrekvens, så kallat viktat svetsindexmedelvärde.

På liknande sätt som man mäter svetsindex går det även att mäta till exempel motorsågsindex, skärbrännarindex och webhotellsindex, eller varför inte anrikat-uran-index.

”Jag ska bara gå och skita i badkaret”

Jag har tänkt en del på det här med hur man går på toaletten i olika länder. Som svensk är man ju van vid att säga just det: “Jag ska gå på toaletten.” Man säger vad man ska göra och sedan gör man det. Inga konstigheter.

I lite finare sammanhang där man kanske inte vill använda ordet toalett kanske man går på herrarnas eller så ursäktar man sig bara och går.

Men amerikaner alltså. Jag kan verkligen inte släppa det här. En amerikan som ska gå på muggen säger att han ska gå till badrummet.

Och göra vadå?

Badar amerikaner efter varje toalettbesök? Och hur gör de i så fall när det inte finns badkar i det så kallade badrummet? Badar de i toalettstolen då efter uträttat behov och, hoppas jag, spolning?

Det finns ju en miljard omskrivningar för just toalett på engelska men nej, som amerikan väljer man istället att antyda att man tänker ta sig ett bad.

Det kanske man skulle göra vid sitt nästa besök i USA. Fråga efter badrummet och sedan passa på att ta sig ett härligt varmt bad.

Det vore lite som Borat, fast tvärtom

Dagens känga: DB Schenker Privpak

Dagens utmärkelse för dålig kundservice går till DB Schenker Privpak och deras paketombud Candy Kings, som vägrade ta emot en förbokad försändelse för att de ”saknar plastfickor till adresslappen”. Dessa måste jag tydligen beställa själv, oklart varifrån och hur.

Det är sannerligen fler än Posten som vill vara med och och tävla om att vara sämst på att distribuera paket.

Uppdatering: Jag har nu blivit utlovad kompensation, i form av en biobiljett, för min förlorade halvtimme. Det är en bra början i och för sig, men egentligen låter vi företagen slippa undan alldeles för lätt i sådana här lägen. De borde krypa och ge oss rejält tilltagen kompensation i kontanter, utan att man ska behöva påtala det.

Windows Vista – början till slutet, av livet

Jag har tidigare skrivit om Linux här på bloggen och hur det är en bra väg till personlig olycka. Det var då det. Jag trodde att jag var finurlig och hade kommit på något om hur världen är beskaffad.

Det var innan jag provade Windows Vista.

Jovisst, jag har kört Windows Vista några gånger. Flera minuter säkert. Kanske en timme sammanlagt. Jag har använt det för att det råkat vara installerat på någon dator jag lånat eller blivit ombedd att fixa.

Att gränssnittet och navigationen var en katastrof visste jag redan. Det märker man ganska fort när man ska hjälpa någon med ett krånglande nätverk, att det helt enkelt är omöjligt att navigera i soppan. Men alltså, nu har jag använt det på riktigt, på min egna dator. Försökt har jag i alla fall.

Windows Vista fungerar inte.

Även om navigationen och gränssnittet i allmänhet är en katastrof trodde jag ändå att det faktiskt fungerade rent tekniskt, på en grundläggande nivå. Dumma mig!

Windows Vista kan inte kopiera filer.

Jag har en hemkatalog. Den ligger på en server som delar ut den via Microsofts eget protokoll, SMB. Där ligger filerna, åtkomliga. Jag kan se dem, öppna dem, spara dem och göra allt annat jag förväntar mig. Men de går fan inte att kopiera.

Jag har en hemkatalog på kanske 20 GB. Det är ju en löjligt liten mängd i dagens läge, men så är det ju bara en liten del av mina filer som ligger där. Dessa 20 GB vill jag kopiera från servern till min lokala hemkatalog. 20 GB och ja, rätt många tusen filer är det men ingenting konstigt.

Så jag markerar, drar och släpper. Tjoff! Så! Bara att vänta. Så börjar Windows räkna upp hur många filer och hur mycket data den ska kopiera.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

Dialogen som räknar upp filerna försvinner.

Sedan händer ingenting.

– Hmmm… Det där var konstigt. Jag är rätt säker på att den inte borde göra sådär. Jag provar en gång till.

1000 filer… 2000 filer… 3000 filer… 4000 filer… *poff*

Borta!

OK, nu börjar det bli löjligt, men jag provar några gånger till, med samma resultat. Ingen filkopiering, inget felmeddelande, bara poff borta.

Till slut tvingas jag inse det omöjliga, nämligen att Windows Explorer faktiskt kraschar när jag försöker använda den för att kopiera filer från nätverket.

Jag vet inte vad ni andra tycker men för mig är filhantering den kanske mest grundläggande funktionen i ett operativsystem om man bortser från kommandoprompten men den har ju Microsoft hällt ut med badvattnet för länge sedan.

Som jag minns det bestod Microsofts första operativsystem, MS DOS, ursprungligen av de två komponenterna kommandoprompt och filsystem och inte ett jävla skit mer faktiskt. Det var inte så avancerat på den tiden, men man kunde åtminstone kopiera filer.

Det går uppenbarligen inte längre.

Nej, vill du föra över filer till en dator som kör Windows Vista gör du nog bäst i att använda en portabel hårddisk. Då kanske det fungerar.

Nu vet jag bara inte om jag ska känna mig lättad eller besviken. Från början skulle Windows Vista bara bli en parentes. Jag skulle testa lite. Men sen blev det lite för krångligt med Linux på grund av vissa drivrutinsproblem, så jag bestämde mig för att köra Windows Vista i alla fall. De flesta program jag använder finns portade och jag gör inte så underliga saker.

Men nu alltså. Jag vet verkligen inte om det kommer att gå. Det är för dåligt. Det funkar ju inte. Filhanteringen är inte toppen på isberget. Det är själva fundamentet till isberget och funkar inte den detaljen är toppen på isberget faktiskt ganska ointressant.

Det här var fanimig det sämsta jag sett på länge. Den personliga olycka jag skaffat mig genom Linux är ingenting mot det här. Windows Vista gör ont att använda. I själen.

Acer Aspire Timeline 1810T

Acer Aspire One Timeline 1810T

En netbook på 1,4 kg som går över 8 timmar på en laddning och kostar 6000 kronor? Naturligtvis är det för bra för att vara sant. 1,5 kg är närmare sanningen och 8 timmars drift kan du möjligen få ut, men då får du hålla dig till lätt användning.

1477 gram – det ska vara en datorleverantör till att avrunda det till 1,4 kg. Vågen ljuger inte. Lite svårare är det med påståenden om batteritid, men med ytterst lätt användning går det åtminstone att komma i närheten av åtta timmar, även om det verkar osannolikt att det ska gå vid något som liknar normal användning.

Annars finns det rätt lite att anmärka på vid en snabb granskning. En skärm på 11,6 tum och ett bra tangentbord och pekplatta är en bra början och ett hyfsat grafikkort med HDMI-utgång antyder en möjlighet att titta på HD-film i vettiga upplösningar. Det enda jag saknar är Bluetooth, men det verkar vara ett kommande tillval eftersom både indikator och avstäningsknapp finns.

Installation

Datorn kommer förladdad med Windows Vista Home Premium och för att komma igång är det bara att slå på strömmen och välja språk. Därefter sköter den sig själv. Efter en dryg timme kan du börja använda datorn.

Fast du är ju inte klar där förstås. Till att börja med måste du ägna en stund åt att installera diverse uppdateringar. Sedan kan du ägna en bra stund åt att rensa datorn också. Acer skickar med ett tjugotal spel och Microsoft bjuder på en 60-dagars provversion av Microsoft Office. Om du tycker att det där bara är onödigt har du att göra någon timme till med att avinstallera allt.

Efter att ha suttit 3-4 timmar bara med installation och avinstallation börjar jag fråga mig om det inte hade varit lättare att helt enkelt strunta helt i Vista. Jag har ju ändå tänkt mig att köra Linux på burken, så det här är egentligen förspilld tid, men å andra sidan är det ju en nyttig påminnelse om hur det funkar på andra sidan.

Prestanda

Som ägare av Acers första netbook, Aspire One 110, har jag fått vänja mig vid att vänta på saker. I synnerhet efter att jag installerade Ubuntu Netbook Remix på den har jag fått vänja mig vid att vänta på att Firefox ska ladda webbsidor.

Men nu är det slutväntat, för i den här burken sitter både en snabbare processor och sex gånger mer minne minne, plus en disk som är snabb både på att läsa och skriva.

Det här är en dator som inte bara funkar att skriva dokument och surfa med. Du kan redigera bilder med den om du vill och det går att dra igång en webbserver utan att den säckar ihop fullständigt. Dessutom ryms allt det där du behöver på hårddisken. Den har med andra ord potential att ersätta tre datorer:

  • Den gamla bärbara som är lite för tung och har för dålig batteritid
  • Min gamla netbook
  • Skrivbordsdatorn

Inte så illa pinkat för 6000 kronor. Jag tror jag behåller den här burken.

Systemåterställning – Ett varningens ord

Den här datorn levereras förladdad, med en särskild partition för installation och systemåterställning. Du kan i vanlig ordning återställa systemet från denna partition eller från återställningsskivor som du skapar inifrån Windows. Det var när jag skulle använda dessa för att återställa datorn efter ett experiment som jag upptäckte problemet.

Återställningsskivorna kräver att det redan finns en formaterad och startbar partition för Windows och att Master Boot Record på hårddisken är förberedd. Finns det ingen partition formaterad för Windows går det inte att göra någonting alls och utan Master Boot Record kommer ditt system inte att starta.

Du får alltså vara beredd på en del trassel om du bestämmer dig för att blåsa burken och installera något annat. Mer om detta i nästa artikel, när vi ska se hur det går att installera och köra Linux på Acer Aspire Timeline 1810T.